I en era då Europas söner och döttrar skäms för sin egenart och ledda av falska eliter gör sitt yttersta för att utplåna den, uppstår märkliga situationer. Iranier och nordafrikaner gör anspråk på arier-titeln, medan nordeuropéer är dresserade att få något plågat i blicken bara de hör ordet. På samma vis kan man få vända sig till Japan för att få en riktig beskrivning av den indo-europeiska världsbilden och krigararketypen. Detta är förvisso ingen större överraskning då den japanska traditionen påminner mycket om den europeiska.

Jag syftar naturligtvis på den japanska serien Berserk, som i likhet med så mycket andra japanska serier utspelar sig i en mycket europeiskt anstruken värld. Där finns ett flertal ingredienser från det verkliga, senmedeltida, Europa; både Vatikanen, Inkvisitionen, hedningar, en Baphometliknande guddom, kondottiärer, och mycket annan typisk europeana dyker upp. Den främsta skillnaden mot vår värld är den mer och mer framträdande förekomsten av övernaturliga inslag, profetior, odöda, demoner och halvgudar. De första böckerna är dock tämligen realistiska, och de magiska inslagen är där nedtonade och sparsamt förekommande.

Då bloggaren Magnus Svensson föreslagit ett bloggtema med serier, och då Lundensis haft vänligheten att sammanställa en lista med tips på genomtänkt och tänkvärd science-fiction, kommer dagens inlägg därför att utgöras av en recension av Berserkserien. Herr Miura har ännu inte avslutat den långa serien, bör kanske tilläggas.

Handlingen kretsar kring Guts, en ung krigare med en milt sagt svår barndom. Han föds på galgbacken, av en död kvinna, och tas omhand av en grupp legoknektar. Utan att avslöja för mycket är detta bara början på en serie svek och tragedier, som ganska snart övergår i Guts’ kamp för att vinna hämnd på en övernaturlig fiende. I grunden är Berserk ett psykologiskt drama, som tar upp frågor som gott och ont, vad som händer om man följer en dröm, sin egen eller någon annans, till varje pris, skuld, hämnd, ansvar och liknande.

Mellan Kaos och Kosmos – den mörka krigararketypen i europeisk litteratur
Handlingen har hela tiden en mycket mörk underton, som ofta genomsyrar det hela, och blir ofta en mästerligt gjord studie i den mörka hjälten som arketyp (en återkommande figur i europeisk litteratur, med Haagen av Tronje i Niebelungen och Starkaddr som tidiga exempel, och Batman som ett senare). Dumezillärjungen Jaan Puhvel tar upp detta återkommande tema i Comparative Mythology, och Berserk är en god illustration av hans resonemang.

Kärnan i detta är att krigaren är bara delvis en del av samhället, och har en koppling till Kaos, till jättarna, till det demoniska eller ickemänskliga. I mytens språk har detta uttryckts genom att Starkaddr hade jätteblod, eller att Oden var blodsbroder med en jätte (Loke) och red en jättes avkomma (Sleipner). Detta beror på att det vanliga samhället för sin trygghet är beroende av något som till sin natur är allt annat än tryggt, nämligen en ”krigsmaskin”, och det finns en ständig inbyggd motsättning i det. Kosmos har ett behov av Kaos för att bestå, skulle man kunna säga för att uttrycka våra förfäders inställning, och hur icke-dualistisk den faktiskt var. Krigarna kan bilda egna sällskap, med egna kollektiva lagar (ethos eller svadha) och hota samhället. Krigsguden Indra var en ledare, men också en ensamvarg, som kallades eka (ensam, unik), och handlade yathavasam (”som han ville”). Det finns alltså en anarkistisk komponent i krigararketypen, men innan eventuella anarko-syndikalistiska läsare börjar jubla över detta bör man betänka att det rör sig om det Pasolini kallade maktens anarkism, alltså knappast om något som normalt kommer vanliga civila till godo. Visst hände det att krigare både i Rom och Indien befriade skuldslavar för att ta ett exempel, men normalt hade maktens anarkism mindre sympatiska effekter för småfolket.

Motsättningen mellan funktion och natur (att döda för att bevara freden) gör också att krigaren aldrig till fullo kan känna sig hemma i det civila samhället. I Berserk uttrycks detta genom Guts’ koppling till de dödas och demonernas värld (dels genom hans födelse, dels genom händelser senare i serien, genom vapen och vänner han skaffar sig). Det uttrycks också genom hans återkommande förakt för andra människor, som normalt underordnas hans strävan efter hämnd, och hans karaktär som ensamvarg.

Evolaläsare kommer också att känna igen sig i Guts’ kamp för att bli en fulländad krigare som kan möta både demoner och halvgudar i strid, och i the Godhand (om än de senare uttrycker traditionens tankar kring det mer än mänskliga på ett milt sagt osympatiskt sätt).

I vilket fall som helst är Berserkserien klart rekommenderad, den innehåller flera oförglömliga scener och personer.

Wikipedia

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.