Ord har makt, eftersom ord styr vårt sätt att se på världen. Ett exempel är att media tills helt nyligen benämnt Sverigedemokraterna ”högerextremister”, medan deras mer våldsbenägna motståndare benämnts ”vänsteraktivister”. I all metapolitisk kamp ingår därför kampen om språket, kampen om orden. Det är därför metapolitiska segrar när ord ur en högerradikal världsbild blir allmänt använda, ord som dhimmi, etnomasochist, repatriera eller Reconquista. På samma vis är det av betydelse vad man använder för namn på sig själv.
Jag har under en tid använt begreppet högerradikal, och det är med gillande man ser att det vunnit en försiktig spridning. Vad är då tanken bakom detta?
Radikal?
Främst rör det sig om en medveten strategi för att ersätta det stigmatiserande -extremist med -radikal. Jag betraktar inte mig själv, eller min ståndpunkt, som extrem på något vis, utan snarare som en normalitetens röst i en värld som spårat ur. I många frågor delar jag dessutom min ståndpunkt med folk i gemen, både globalt och nationellt, och står då än tydligare för normalitet i en tid då de tjattrande klasserna spårat ur i orgier av radikalfeminism, dekonstruktioner, etnomasochism och inbördes beundran. Att dessa tjattrande och överbetalda klasser har ett egenintresse av att stämpla alla som hotar deras privilegier som ”extrema” torde vara uppenbart, men att så är fallet är inget skäl att acceptera det.
Högerradikal är även ett praktiskt begrepp när man vill ha ett samlande namn för ideologier som förenas av mer än bara invandringsmotstånd, utan som även har en viss syn på samhället (den organiska synen), politiken (Carl Schmitt), historien (sfärisk) och människan (antimaterialistisk). Ibland rör det sig om knappt urskiljbara likheter, men samlingsbegreppet är ändå användbart.
Höger?
Invändningar har flera gånger rests mot användandet av ordet höger i sammanhanget, och detta kan jag förstå. Som ordet används idag står det mer för pro-kapitalism och materialism, och faktiskt även för antinationalism och motstånd mot europeiska traditioner. Men ordets egentliga innebörd är äldre än så, och står för ett motstånd rotat i det traditionella Europa mot vänstern, som alltid varit Europas fiende.
Det kan tyckas märkligt att ordets egentliga innebörd bara finns kvar i ordet extremhöger, medan det vi idag kallar höger (från Moderater till Centerpartister) faktiskt är en vänster light, men så kan det tydligen gå. Det finns trots detta ett behov av att kalla saker vid deras rätta namn: rörelser som står för organisk nationalism är höger, nyliberaler är vänster.
Mer om begreppens användning här:
Begreppen höger och vänster
One more effort