”Ur lidelser spirar åsikter, andlig lättja kommer dessa att stelna till övertygelser”, säger Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (I:637) på sitt vanliga övertygande kategoriska sätt. Många av våra viktigaste övertygelser har inget med lidelser att göra utan med vanor och alltså handlingar. Vi är övertygade om att fruktträden kommer att blomma till våren, att stegen kommer att hålla för vår vikt, att bilen kommer att starta när nyckeln vrids om o.s.v. därför att vi har sett och gjort det så många gånger förut och vet att det kommer att hända igen eller fungera som förväntat. (Och om dessa exempel tycks alltför okomplicerade och banala tänk då på den summa av liv som de representerar!) Lidelser är en form av överskottsenergi. Under svåra och knappa förhållanden har människor sällan tid eller råd med lidelser. I synnerhet inte med långvariga och ofokuserade sådana. Om folk måste hålla sig sysselsatta med praktiska ting så utvecklar de inte några onödiga eller verklighetsfrämmande övertygelser. Så förenas de inte till samhällsomstörtande massrörelser på dessa övertygelsers grund. Så låter de sig inte lockas och luras av dem som erbjuder dem befriande övertygelser som lindring för reella svårigheter. (Den svenska fattigdomens betydelse? Fast i den oandliga materiella fattigdomen ligger också fröet till konsumismen och dess nyhetsmagi.) Att de övertygelser som lidelserna ger upphov till ofta är av detta slag – överflödiga, opraktiska, överdrivna, orimliga – ligger i sakens natur. Ty för att bibehålla sin styrka får de inte låta sig hämmas och begränsas av de praktiska realiteterna, av vanor och normalitet. För att förbli vad de är måste de tillåta sig allt. Det är den andliga lättjan som ger dem denna frihet, som släpper dem lösa och låter dem springa vart de vill – med människan hängande och slängande efter sig. Med uppbjudande av alla sin krafter kämpar hon för att inte tappa greppet om kopplet och bli lämnad kvar i vardagslivets ödemark.