Den tyske politiske filosofen Carl Schmitt (1888-1985) är sannolikt redan känd för många av webblogg Oskoreis läsare för den värdefulla tanken att distinktionen mellan vän och fiende är den politiska distinktionen. Schmitt var Weimarrepublikens främsta tänkare kring lag och politik, men var länge demoniserad eftersom han valt att gå med i NSDAP 1933. Delar av den nya vänstern, som Mouffe och Negri, har dock återupptäckt Schmitt på senare tid, och det är därför hög tid att vi som högerrradikaler också börjar läsa honom och återta vårt intellektuella arv. Dagens inlägg kommer därför att presentera Schmitts syn på vad som är suveränitet, och jämföra denna med Dumezil.
Suveränitet
En politisk organisation, såsom en stat, som inte lyder under någon annan makt är suverän. En sådan politisk organisation kan se ut på många olika sätt, den kan vara en nyliberal nattväktarstat eller en folkstat, men den förbehåller sig rätten att välja sina vänner och fiender själv. Suverän är den som avgör undantaget, säger Schmitt. Vad han menar är att man måste skilja mellan lagarna och suveräniteten när man beskriver statens väsen. Varje stat har en uppsättning lagar, en stat kanske överlåter väldigt mycket beslut på medborgarna och på kommuner eller kyrkor, medan en annan stat kanske är genomtotalitär och lägger sig i precis allting. En stat som överlåter mycket beslut på lokala organisationer, såsom kommuner, arbetarråd och/eller syndikat (såsom den nationalsyndikalistiska staten) kan vid en första anblick verka maktlös och inte värdig namnet stat.
Men mot detta synsätt invänder Schmitt att man inte ska stirra sig blind på de lagar som gäller i en stat, eftersom man då kan missa suveräniteten. Om en stat, exempelvis en nationalsyndikalistisk eller minarkistisk, hamnar i en krissituation, ett undantag där dess existens och dess ordning hotas, av yttre eller inre fiender, kommer suveränen att utlysa undantagstillstånd och tillfälligt sätta lagarna ur spel för att kunna försvara dem. Det är först i undantagstillståndet som suveränen visar sig, när allt löper på som vanligt kan man frestas att tro att den inte finns. Detta är en mycket viktig poäng, särskilt till oss som ibland frestas att tro att alternativet till en totalitär stat är en svag stat. Även en liten stat kan alltså vara stark, och det är ett politiskt beslut vilka områden av samhället som inte ska styras av politiker.
Schmitt skiljer på två typer av undantagstillstånd. Det ena utlyses för att försvara en ordning (såsom Lincoln utlyste undantagstillstånd för att försvara unionen) och kallas kommisariellt, det andra syftar till att inrätta en ny ordning.
Politisk teologi
Schmitt jämför sin syn på suveränen med den kristna synen på Gud. Gud har inordnat en ordning med olika naturlagar, men i undantagssituationen kan Han ingripa genom mirakel. Mirakel bryter mot naturlagarna, men gör det för att försvara skapelsen. På samma sätt har den suveräna makten i en stat inordnat en ordning med lagar, som i normalfallet löper på lugnt och ordnat. Men i undantagsfallet ingriper suveränen med undantagstillståndet, med ett absolut beslut, med politisk handling.
Detta synsätt påminner starkt om Dumezils beskrivning av våra indo-europeiska förfäders indelning av suveränitetens funktion i två delfunktioner, representerade av två olika kaster/grupper. Staten grundas från intet genom en kreativ handling, kopplad till ghandarvas, till den mer mystiska aspekten av suveräniteten, genom krigarmystiker och furstar med guddomligt blod. Efter denna handling sköts dess lagar normalt av en kast av präster (och senare byråkrater). Alltså, suveränens absoluta handling, suveränens decisionism, hör ghandarvafunktionen till, medan lagarnas löpande funktion hör brahminfunktionen till.
Schmitts ståndpunkt har ofta kallats decisionism, eftersom den betonar den aktiva politiska handlingen. Den betonar även människorna bakom lagarna. Suveränen är alltid en person, Schmitts ståndpunkt är personalistisk. Det är alltid en person som utövar makt, oavsett hur mycket ett samhälle tror sig lyda under byråkratiska regler. Men ibland blir denna personalistiska sanning först uppenbar i samband med en militärkupp, då staten plötsligt får ett ansikte i form av en generalissimo. Decisionismen står nära den nietzscheanska inställningen, och till den indo-europeiska och faustiska existentiellt aktiva livssynen, där absolut handling är central. För nihilisten är det bara genom en decisionistisk handling som en i grunden demystifierad tillvaro kan återfå mening.
Schmitt, och än mer sådana föregångare som de Maistre och Donoso Cortes, är kritiska till den borgerliga och liberala staten, eftersom denna försöker förtränga sanningen om decisionism, personalism och suveränitet. Borgarklassen är för Cortes en diskuterande klass, en klass som är rädd för absoluta handlingar och absoluta beslut, och som hellre diskuterar saker till leda. Det är också en klass som ser på staten som bara en uppsättning lagar och administratörer, och som har svårt att skydda sig mot hot. Eftersom det är en klass som försökt förtränga det politiska, kan den sällan identifiera vare sig vänner eller fiender. Detta blir synnerligen uppenbart i vår tid, där våra ”politiker” stillatigande och passivt ser på när parallella maktstrukturer (ungdomsgäng och liknande) växer upp i förorterna och många gånger våldför sig på de som ”politikerna” är satta att försvara. När vi då instinktivt känner att de inte är vuxna sin uppgift som politiker, är det egentligen en schmittiansk tanke som vi tänker. Vi vill se politiker som är kapabla att identifiera folkets fiender, och som är beredda att genomdriva ett undantagstillstånd för att skydda sitt folk. Vi vill se något liknande den unga fascismens kompromisslösa kampanj mot maffiaväldet i södra Italien, där kända kriminella offentligt pryglades på torgen inför människomassorna som de förtryckt och skrämt, för att alla skulle se att deras dagar var över. Vi är alltså schmittianer.
Imorgon är planeringen att vi ska ta en närmare titt på Schmitts användning av begreppet politiskt, och dess relation till statsbegreppet.
Om skribenten: Joakim Andersen
