Begreppet historiska block stötte jag först på i en presentation av den italienske marxisten Gramsci för flera år sedan. Jag gillade grundtanken, och i väntan på att läsa mer Gramsci fyllde jag det med det innehåll som lät mest vettigt för mig. Det visade sig sedan att min definition inte riktigt överensstämde med Gramscis, men det är min tolkning ni får idag.
Definition
Ett historiskt block är en allians av representanterna för flera olika sociala grupper. Det är viktigt att poängtera att det rör sig om representanterna och inte någon metafysisk ”folkvilja” för dessa grupper. Exempelvis finns det ingen automatik som säger att en svensk homosexuell skall gynna massinvandring och mångkultur (mycket torde tvärtom varna dem för ett starkare islam exempelvis), men deras representanter har ändå valt att ingå i ett historiskt block med massinvandringsförespråkare som partners.
Ett historiskt block har vissa ideal som det delar, en Weltanschaung som mer eller mindre bygger på kompromisser och där det finns mer eller mindre starka motsättningar under ytan.
Exemplet Sverige; 68-ornas historiska block
Sverige styrs sedan en tid av ett historiskt block med mycket av sina rötter i 68-rörelsen. Där finns fortfarande arbetarrörelsen som en del, men i förhållande till sin numerära mängd har arbetarklassens intressen en mycket perifer ställning i blocket. Istället koncentrerar det sin energi på minoriteter, sexuella och etniska sådana samt kvinnor (i den mån de nu är en minoritet), och det sker i verkligheten en överföring av makt och pengar från arbetarklassen till dessa grupper.
68-blocket animeras av en modern och egalitär Weltanschaung, och i sina egna ögon vill de gärna se sig som en allians av olika svaga och förtryckta grupper som lyckats sluta sig samman mot den slemma vithyade patriarken. I verkligheten rör det sig naturligtvis om priviligierade representanter för grupper som inte nödvändigtvis ens är särskilt svaga.
68-blockets kärna är universiteten, med institutioner för kvinnostudier, läroböcker i genusvetenskap, marxism, postmodernism, queerteori och så vidare. Det är där dess intellektuella elit befinner sig, och det är dels där som ideologi och metapolitiskt tänkande produceras, dels där som nya kadrer av hjärntvättade journalister, politiker, tjänstemän, och så vidare hela tiden massproduceras.
Det finns en latent motsättning i blocket när det gäller kapitalismen och den ekonomiska makten i Sverige. Å ena sidan kan 68-orna inte rakt av förstatliga ekonomin, eftersom det då inte skulle finnas pengar till deras olika projekt. Å andra sidan har deras ideal sannolikt anammats minst av just näringslivets företrädare och deras ideologer på ekonomiska fakulteter och liknande. Det finns alltså två block i Sverige, 68-ornas som är dominerande på det ideologiska och symboliska planet, och ett kapitalistiskt som dominerar ekonomin. En ansträngd fred upprätthålls dock, där kapitalisterna låter bli att störa genusvetenskapen och mångkulturen, i utbyte mot att den kapitalistiska ekonomin i stort sett lämnas ifred. I takt med att deras inkomster och förmögenheter växer, blir också många av de ”svaga gruppernas” representanter själva kapitalister, vilket naturligtvis underlättar denna fred.
Det svenska historiska blocket med 68-rötter består alltså dels av reformistiska partier som SAP och VP, mer radikala grupper som AFA, djurrättsaktivister, porrmotståndare et cetera, och intressegrupper som ROKS, RFSL, SUF, LO et cetera. Alla tar de del av samma ideologiproduktion från kärnan i universiteten, alla delar de samma Weltanschaung även om de ser olika på vilka medel som ska användas och hur snabbt målen kan uppnås, och alla verkar de tillsammans i samma riktning. Det är nästan imponerande att se hur de lyckats undvika större konflikter mellan så skilda grupper som svenska muslimer, homosexuella, fackföreningar och feminister. Tillräckligt imponerande för att man ska överväga om man har något att lära av dem.
Ett nytt historiskt block
Det är förhoppningsvis uppenbart för var och en att 68-ornas historiska block leder vårt land i fördärvet, och orsakar omåttlig skada för vårt folk.
Vi bör därför ha två mål för ögonen:
1. Att bryta upp 68-vänsterns historiska block. Detta gör vi genom att betona hur massinvandringen skadar arbetarklassen, hur anarkismens sundare kärna bäst förverkligas av korporatism och en indo-arisk livssyn, och så vidare. Varje spricka i deras block är av godo, om jag hade haft tid hade jag exempelvis oavbrutet infiltrerat RFSL-, assyriska och radikalfeminist-chatter och varnat för islam.
Det finns ett flertal reella konflikter mellan de olika grupperna vars representanter utgör detta block, exempelvis mellan homosexuella och unga muslimer (som idag står för det mesta ”bögknackandet”), eller mellan överklassfeminister och arbetarklassmän. Särskilt tydlig är konflikten mellan den svenska arbetarklassen och övriga grupper, eftersom arbetarklassen är den som i förhållande till sin mängd får ut minst av blocket. Snarare kan man säga att blocket utnyttjar deras röster för att föra en pro-homo och pro-invandrings-politik, samtidigt som deras skattepengar används till samma sak. Arbetarklassen är därför sannolikt den svagaste länken i blockets kedja (uppfattad i bredare mening, och alltså inkluderande mycket av det som marxisterna skulle kalla ”mellanskikten” och småborgerskap).
2. Skapandet av ett eget historiskt block. Ett sådant block kommer att ha en egen metapolitik, en egen Weltanschaung, en egen kärna, och en egen elit. Det är oklart om denna kärna kommer att återfinnas på universiteten, för även om det är ett viktigt mål att återerövra den akademiska världen är detta en kamp som kommer att ta lång tid. 68-orna kommer att bita sig fast vid sina poster så länge det går, och det västliga samhället kan komma att krascha innan vi hunnit röka ut dem.
Det är hur som helst viktigt att vi har en ideologisk kärna motsvarande 68-ornas. Som jag ser det är den indo-ariska traditionalismen vår kärna. Dess ideer är det som mer eller mindre fullständigt kan återspeglas i enskilda aktivisters och rörelsers världsbild och livssyn, men det är den som ger ett totalt alternativ till 68-ornas världsbild. De är egalitärer, vi är elitister. De är mångkulturalister, vi är identitära etnopluralister. De är parlamentariska demokrater, vi står för den organiska staten. De är materialister, vi står för spiritualitet och tradition. De är nivellerande kollektivister, vi är differentierade anarker. De ser kön som en social konstruktion, vi har en komplementär syn på saken. De är pacifister som ser mellan fingrarna med statens och dess springpojkars våld mot oliktänkande, vi erkänner våldets potentiellt moraliska kraft men kombinerar det med germanskt hederstänkande. Och så vidare. Varje enskild individ i vårt groende historiska block är inte anti-materialist eller särartsfeminist, lika lite som varje individ på motståndarsidan är materialist eller anarkafemdom, men det rör sig här ändå om två lätt urskiljbara huvudtendenser.
Runt vår metapolitiska kärna kommer sedan olika politiska, kulturella, religiösa (?), fackliga (?) och andra grupper att samlas, sannolikt både reformister och revolutionärer, och vilka av dessa som sedan i praktiken blir viktigast kommer bland annat att bero på om det uppstår en ”revolutionär situation” (för att låna ännu ett begrepp från vänstern) eller inte. Ett starkt historiskt block kommer att ha författare, musiker, politiker, aktivister, sympatisörer, och så vidare, alla inspirerade av de ideer som emanerar från kärnan.
Mitt intryck av projektet GRECE, med deBenoist som mest känd företrädare, är att det var just ett försök att skapa en metapolitisk kärna i ett framtida historiskt block, som ställer en radikalt motsatt världsbild mot 68-ornas. Jag vill även minnas att det är Chantal Mouffe som explicit uttryckt liknande tankar i anslutning till Carl Schmitt. Hon uttryckte dem på följande vis: ”vän/fiende-distinktionen är universell, alla kommer alltid att behöva en fiende. Vi radikaler och minoriteter skall därför ha som mål att göra de intoleranta till Fienden för samhället i övrigt”. Och nu, när vi blivit medvetna om deras plan, är det dags att vi kontrar med ett snarlikt projekt.
Islam som historiskt block
Vår främsta konkurrent som historiskt block är dock inte 68-orna, som är intellektuellt och moraliskt slut. Denna konkurrent är istället ett växande europeiskt islam, som med största sannolikhet kommer att bilda kärnan i immigranternas intressegemenskap (detta då det är den mest organiserade och radikala kraften de har), men även locka en hel del sökande europeer. Detta innebär naturligtvis att det är ett problem när vissa traditionalister (Schuon och Guenon är de mest kända) väljer att konvertera till islam. Å ena sidan inser exempelvis Schuon att varje civilisation är en ”värld” i sig, med religiösa traditioner som är rätt för just den världen. Å andra sidan konverterar människan till en religion som hör den mellanöstliga världen till. Det var ett märkligt och inkonsekvent beteende redan under tidigt 1900-tal, idag gränsar det till att vara rent sjukt.
Vi har redan en rik indo-arisk och europeisk tradition som passar oss, och att det är enklare att haka på islams redan befintliga organisationer än att vara delaktig i återuppbyggandet av vår egen är ett skäl som endast passar de fega och de bekvämliga, de som utan betänkligheter skulle sälja ut Europa för att få möjligheten att härma de mujahedeen de sett på tv. Vi kan leverera det mesta de kan lova när det kommer till religion, övertygelse och radikalt tänkande, det enda vi inte kan utlova är jungfrur om du spränger dig i luften åt oss.
Jag har själv haft en period (min sena anarko-nihilistiska period) när jag var fascinerad av arabsocialismen, Saddam Husseins thawra-ideologi och mujahedeens offervilja, men på ett visst stadium inser man att man varken är arab, irakier eller muslim, och att man därför bör söka sig till sina egna rötter och på sin höjd inspireras av andra kulturer, istället för att svärma för främlingar.
Om skribenten: Joakim Andersen
