Landskapets blick

Filosofi, Natur

Vi präglas av det landskap vi lever i. Präglas djupt och varaktigt. Ingen ifrågasätter detta. Men vad är ett landskap och var finns det? Utanför oss eller inuti oss? Svaret är inte självklart. Det är inte bara landska­pet som växer in i oss och gör sig till en del av oss, utan vi växer också in i landskapet och gör oss själva till en del av det. Det landskap som vi ser runt om oss och som vi rör oss i är vår skapelse redan innan vi har gjort något med det eller förvandlat det på något sätt. Redan genom att kroppsligen befinna oss i det har vi gjort det till vad det är: något utsträckt, vidsträckt – ett rum, en rymd. Vad är ett landskap? Det är något du tänker på. För en person är det skönhet och möjlighet, är det öppna vidder att förflytta sig fritt och långt i, är det äventyr och spänning. För en annan är det hot och fara, något att hålla sig på behörigt avstånd ifrån, att skydda sig mot med alla tillgängliga medel. För åter andra är landskapet re­surser och exploateringsmöjligheter, något man använder för att omvandla en sak till någonting annat. Ett och samma landskap kan te sig mer eller mindre olikartat för olika människor. Ett och samma land­skap kan te sig mer eller mindre olikartat för olika folk. Ingen ifrågasätter väl heller något av detta. Men vad kommer då först? Vad bestämmer vad? Är det landskapet som bestämmer människans känslor och idéer eller är det människans känslor och idéer som bestämmer landskapet? Är det landskapet som be­stämmer folkets kultur eller folkets kultur som bestämmer landskapet? Ingetdera – och både och. Men om det är så, och så är det, måste vi komplicera vår diskussion om psykologi, kultur och geografi och försöka diskutera det samspel, det långvariga, invecklade och växlingsrika samspel, som det i själva verket handlar om. För ynglingen är havet en dröm och ett äventyr, för fadern utkomst och hårt arbete, för modern oro och löfte. Samma hav, så många olika blickar. Så många olika hav…