Följande är en sammanfattning av ”indo-europisten” Georges Dumezils studie Mitra-Varuna, som tar upp ett flertal centrala aspekter av våra indo-ariska förfäders syn på samhälle och kosmos. Intervjun med Dumezil i första numret av Tyr har också varit behjälplig.
Den trifunktionella modellen/tripartition
Först lite bakgrund till Dumezils studie. Centralt för en förståelse av våra förfäders världsbild är modellen med de tre funktionerna, som i samhället motsvaras av de tre egentliga kasterna. Denna modell utmärker indo-europeerna. Den första funktionen är magisk och juridisk suveränitet, i samhället står brahminerna, druiderna, oratores et cetera för denna (beroende på vilket indo-europeiskt samhälle vi studerar. Värt att notera är att i det fornnordiska samhället återfinns bara två av de ”högre”/egentliga kasterna nämligen jarlar och karlar, vilket fått en del att fundera kring existensen av en i samband med förlorade källor glömd ”brahmin”-kast, Kon-kasten). Den andra funktionen är krigarens funktion, makt och styrka. I samhället står ksatriyas, equites, belloratores et cetera för denna. Den tredje funktionen står för livet kan man väl lättast sammanfatta det, i dess olika aspekter av helande, sexualitet, jordbruk och folket. Den kast som står för denna funktion är samtidigt den talrikaste, vaishas, plebes, laboratores.
Denna tredelning går igen i alla aspekter av indo-europeernas världsbild, och så är tex de olika gudarna kopplade till de olika funktionerna (så är tex Ares/Tor kopplad till den andra funktionen och Oden/Jupiter till den första). Detsamma gäller färger, djur, och så vidare.
Suveränitet; magisk och juridisk
Dumezils läsvärda och lättlästa (bitvis är det en ren njutning att läsa den) skrift Mitra-Varuna handlar om de två aspekterna av den första funktionen (suveränitet/härskande). Det finns nämligen två gudar som står för denna funktion i varje indo-ariskt panteon/gudafamilj, två gudar med motsatta men komplementerande naturer. I asatron rör det sig om Oden, den ”fruktansvärda” guden, och Tyr, som både var en krigsgud och en gud som skyddade Tinget och lagarna (alla asagudar var förövrigt krigsgudar, och Dumezil menar att den sidan hos Tyr har överdrivits. Det finns flera sorters krigsgudar, och Tyr var en gud som stod för kriget som en form av juridik, ett sätt att uppnå en ”dom” i tvister).
Roms grundande
För att illustrera dessa två aspekter av den härskande, suveräna funktionen, går Dumezil tillbaka till Roms grundande. Rom grundades av Romulus, som hade gudablod i sina ådror men som inte var att betrakta som ett moraliskt föredöme. Han samlade en grupp laglösa män runt sig, orsakade sin brors död, förde bort Sabinskorna för att skaffa fruar åt sina mannar, och betedde sig rent allmänt tämligen extravagant. Samtidigt såg inte romarna Remulus som en dålig person eller en dålig kung, utan synen på honom domineras av andra aspekter hos honom. Dessa aspekter påminner om dem vi finner hos Oden, den fruktansvärda guden.
Romulus efterträddes av Numa, som i mycket var hans rena motsats. Där Romulus hade gudablod var Numa en vanlig människa. Där Romulus framställs som ung, var Numa gammal hela sitt verksamma liv. Medan Romulus låg i flera krig, sökte Numa fred.
Det är uppenbart att Roms grundare delar natur med Oden, Jupiter, Varuna och liknande gudar. Numa, som förfinade staden, organiserade den och civiliserade den, delar däremot natur med Tyr, Fidius, Mitra och liknande juristgudar.
Männerbund
Dumezil tar upp det genuint indo-ariska fenomen som fått namnet Männerbund i studien. Ett Männerbund är ett sådant som Romulus’ tidiga följeslagare utgör. Det är ett kombinerat sällskap, öppet enbart för män, av krigarmystiker. Dess normer ligger närmare den fruktansvärde härskar- och magikerguden än juristguden, och därför kan dess medlemmar stjäla andras kvinnor, nyttja droger, sprida skräck, stråtröveri och så vidare.
Det tycks inte enbart vara Rom som grundades av ett sådant mannaförbund, utan det har förekommit i flera indo-ariska kulturer. I många av dem skedde det dock så långt tillbaka i tiden att mannaförbunden inte längre mindes som historiska fenomen, utan inordnats i myternas värld. Det är så Dumezil tolkar de indiska Ghandarvas, de iranska Maruterna, och faktiskt även de grekiska Kentaurerna. Det rör sig om vilda mannaförbund som delvis är djur (tydligt hos Kentaurerna, mindre tydligt hos hamnskiftare som bärsärkar och ulfhednar, Odens utvalda krigarmystiker i norr).
Det fanns en opposition mellan ghandarvas och brahminer, där det som ghandarvas ägnade sig åt som mest var det som var tabu för brahminerna (exempelvis kött, krig och droger). Samma motsättning återkommer i Rom, där motsvarande socio-sakrala typer, lupercali och flamines (lättast beskrivna som en sorts prästsällskap), hade snarlika böjelser och tabun.
Det germanska undantaget
Det tycks som om den grundande, skapande kraften bakom de indo-ariska staterna och kulturerna varit mannaförbunden; Odens, Varunas och Jupiters män. Men så snart de grundats hade de i normalfallet ordnats och civiliserats av juristerna/brahimnerna, ofta till den grad att mannaförbunden försvunnit in i mytens värld, eller som i Rom, där lupercali fick fritt spelrum under en dag varje år (då de piskade förbipasserande för att förnya fertiliteten).
Det stora undantaget var den germanska världen. Där fortlevde de odinska värdena även efter grundandet, och Caesar beskriver till exempel hur kriget var det högsta värdet för germanerna. De två aspekterna av härskarfunktionen har även var sin ekonomisk modell, där Mitra/Fidius/Tyr står för en ordnad ekonomi med privategendom, och Oden/Varuna/Jupiter står för en ”konfusionistisk” ekonomi. Således samlades de fria männen i en germansk stam i idealfallet en gång om året, och delade upp egendomen mellan sig. Tanken bakom detta var att motverka uppkomsten av orättvisor, och att bevara krigardygderna.
En tanke är naturligtvis att det är detta som förklarar avsaknaden av en brahminkast i norr. Den första funktionen sköttes av harii, bärsärkar, ulfhednar (Dumezil nämner visserligen också existensen av krigare svurna åt Tyr).
Guattari och Deleuze återknyter delvis till Dumezils funktioner i The War Machine, där de implicit tycks mena att Staten är Mitra och de post-autonoma insurrektionisterna är vår tids svar på War Machinen, Varuna. Eller nåt sånt. 😉 Förhoppningsvis skall vi ha möjlighet att återvända till Dumezil under veckan, och jämföra med Deleuze och Guattari.
Det är viktigt att undvika dualismen, som så lätt smyger sig på oss, när vi studerar brahminer och ghandarvas, krigarmystiker och jurister. Det rör sig inte om fiender, utan om komplementerande grupper. Sällan eller aldrig beskrivs rena krig mellan dessa två, utan krig för de mot utomstående eller mot ”dåliga/falska” kungar. Visserligen kan man i enlighet med sin egen personliga ekvation, sin egen personliga läggning, tycka att ”mannaförbund är fräsigare än jurister, jurister är fega och livlösa, fred är för nollor” eller tvärtom, men det är och förblir i så fall rent subjektiva bedömningar. Ett samhälle behöver både jurister och krigarmystiker, kosmos behöver båda sidorna av den första funktionen.
Det hade naturligtvis kunnat vara spännande att tillämpa Dumezils teorier på de samtida indo-arierna. Finns det mannaförbund idag? Skinnskallar, mc-gäng eller albanligor? Och faktum är att det inte kräver att man gör våld på verkligheten i någon större grad för att man ska kunna se detta som en sorts sentida, och mycket vaga och moderniserade, ekon av en verklighet som var betydligt mer storslagen än sina efterkommare i Kali Yugans slutfas.
Om skribenten: Joakim Andersen
