Dagens inlägg blir ett försök att undersöka djurrättsfilosofin utifrån ett traditionalistiskt perspektiv (med den anarko-traditionella twist som blivit bloggens signum).

För en traditionalist är gränsen mellan Människa och Natur flytande. Utifrån tanken om makro- och mikrokosmos, så finns naturen i oss (och vi finns i naturen, men det anade vi kanske redan). Det är till exempel därför östliga traditioner finner så mycket visdom och inspiration av att studera djuren och naturen, för det som är sant bland djuren är också sant bland människorna. För traditionalisten är naturen en del av det övernaturliga, ”heligt” om man så vill. Även gränsen mellan människa och djur är flytande, de traditionella sagorna är fyllda av djur som tar på sig människoroller, av hybrider såsom varulvar och hengeyokais, av shamaner som både förvandlas till och umgås med djur i sina trancer, och så vidare och så vidare.

Modernitet och antropocentrism

Det moderna samhället däremot kan ses som en urspårning av tendenser som redan finns i en del traditionella samhällen, såsom det indo-iranska. Där görs en skarp åtskillnad mellan Kosmos, och Kaos, där Kosmos är det välordnade iranska samhället och kaos är allt därutanför. Man ser hur lätt denna syn kan spåra ur, och det är just vad den gjort i den judeo-kristna traditionen där åtskillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt blivit allt större. Även gnostikerna kunde ibland nå sjuka slutsatser om skillnaden mellan själen och den värdelösa materian, som ledde till ett osunt förakt för denna värld.

Hur som helst, för de judeo-kristna hade naturen ännu ett visst värde eftersom det var Gud som skapat den. Det är däremot en tämligen antropocentrisk religion, då åtskillnaden mellan människa och djur är knivskarp, och då bara människan har själ och värde (det finns exempel på försök till moderering av denna antropocentrism i kyrkans historia, såsom Fransiscus av Asissi och Giurdano Bruno, men i stort har den varit den dominerande normen). Men efter att den judeo-kristna religionen framgångsrikt utmanats och ersatts av sin egen logiska konklusion, den ateistiska materialismen, föll Skaparen bort, och antropocentrismen nådde nya höjder med ideer om att djur bara var maskiner som egentligen inte kände smärta utan bara reagerade på att man stack i dem med knivar som en sorts automater. Även den ateistiska antropocentrismen har ibland modererats med insikten att människan är ett djur bland andra djur, men detta har oftast kopplats till en darwinistisk tankegång där den starkaste (människan) har oinskränkt rätt att göra vad han/hon vill med den svagare. Resultatet har bland annat blivit en köttindustri där miljontals djur lever sina liv i en mardrömstillvaro som vi helst inte ens vill känna till.

Jag ser djurrättsrörelsen som en instinktiv reaktion från indo-germanerna på det moderna, sjuka samhället. Det rör sig inte om traditionalister som medvetet tar avstånd från det moderna samhället, däremot känner de instinktivt att det är fel och ohedervärt att ta ifrån djur deras värdighet och utsätta dem för ren tortyr. De flesta svenssons väljer att blunda för djurindustrins realiteter, men det är o-ariskt att blunda för sanningen och djurrättsrörelsen kan därför ses som arisk/ädel på så vis att den vågar se verkligheten i vitögat och ta konsekvenserna av den.

Som jag ser det är ett av det moderna synsättets stora brister dess antropocentrism. Det har bara två sociala kategorier att laborera med: Människor och Icke-Människor. Människorna är följdaktligen alla lika, alla jämlika, vilket leder till att det blundar för skillnader mellan olika människor, och blir egalitärt. Däremot gäller denna egalitarianism inte Icke-Mänskligt liv.

För mig som traditionalist rör det sig däremot om en skala (eller flera), där gränserna mellan djur och människor är flytande. Detta gör mig till anti-egalitär när det gäller människor, men det gör även att jag i de flesta situationer kan se djur som de individer de är, och behandla dem i enlighet med detta. När man kan känna igen aspekter av sig själv i någon finns det en grund för respekt och empati, och det är det som den traditionella anti- eller a-antropocentrismen möjliggör. Många djurrättsaktivister menar att det är antropocentrismen som möjliggjort rasism, sexism och liknande, där olika grupper setts som ”närmare Djuren” än andra, men vad de inte inser är att det har då rört sig om en ofullständig antropocentrism, till skillnad från den nuvarande, som är ”färdig” och logisk på ett annat sätt än den tidigare varit. Antropocentrism samexisterar minst lika lätt med total egalitarianism, som med dess motsats.

En traditionalist inser att han är ett djur, men även att han är mer än bara det.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.