En man med ryggrad
i ett ryggradslöst land
En man för alla tider
som det hette om sir Thomas Moore
han som vågade hävda samvetets röst
mot den lystna makten
och fick plikta med livet
Bländade av nuets ljus
springer de runt
som stirriga insekter
när man lyfter på en sten
och det är svårt att inte äcklas
av deras instinkt
att alltid söka mörkret
Fast just de här insekterna
söker det i ljuset
som bländar
söker det i nu och nyss
och snart
Folkets framtid
och dess historia
väger tyngre
än nuets maktfullkomliga nycker
dess lust
efter tillfredsställelse
En demokrati värd namnet
måste lyssna
också till de röster som har tystnat
och de som ännu inte fått något språk
Det är så lätt:
om bara tillräckligt många av oss
rätade på ryggen
och gjorde detsamma
som denne modige man
så skulle förtrollningen brytas
som säger att motstånd
är meningslöst
Motstånd mot makten
är aldrig meningslöst
Här står jag
och jag viker icke
Här står jag
för jag kan icke annat
– och där och då
inför en man som gör vad han måste
tar historien en ny väg
som kan vara vägen
till friheten
Det är så svårt:
vi är knappt 300
och vi kan inte hålla passet
hur länge som helst
Dock är det vårt för evigt
om vi inte sviker.
*
Jag hade först tänkt tillägna denna hjältedikt (om sådana nu vore möjliga!) Staffanstorps modiga kommunalråd Christian Sonesson för hans envisa vägran att acceptera statens och etablissemangets nationsfördärvande migrationspolitik. Och så går han också och kröker rygg! Eller böjer på nacken i alla fall. Även du, min namne! Varför? Varför? Det mesta av det partipolitiska spelet bakom kulisserna är okänt för oss. Demokratin i dess nuvarande form vore omöjlig annars. Men en tänkbar förklaring till Sonessons moraliska svaghet kan vara de principiella svagheterna hos hans ställningstagande mot kvotflyktingsystemet, vilka Mats Dagerlind pekar på i sin ovan länkade ledare. Om man inte vet varför man spikar upp sina teser på kyrkoporten eller ens vilka teser det rör sig om är det tveklöst svårare att stå där ensam på trappan och ta emot kritik och vredesutbrott. Frågan om flyktingmottagande handlar inte primärt om utgifter och praktiska problem, om hur många som ska tas emot och under vilka former det ska ske. Den handlar om principer, och dessa är varken svåra att klargöra eller att motivera. Givetvis ska vi hjälpa flyktingar! Från våra grannländer, mera bestämt. Det bör alla länder göra, och de flesta gör det också. Polen och Ungern gör det. Det stackars Libanon har gjort det! (Var är nu dina höga cedrar? Vart har ditt vackra folk gått?) Och i rättvisans namn får man väl här även nämna det cyniskt maktspelande Turkiet. Att ta emot flyktingar från länder längre bort, med en annan kultur är vår egen, är både olämpligt och opraktiskt. Olämpligt p.g.a. den uppenbara risken för (stora och långvariga) kulturella konflikter. Opraktiskt därför att det dels innebär ett stort slöseri med resurser (många fler kan med samma mängd resurser hjälpas i krisens närområde, så om det är hjälp till utsatta som står i fokus för ens intresse är valet av tillvägagångssätt självklart) och dels gör det svårare för flyktingarna att återvända till sitt hemland när krisen väl är över. Lika självklart är det att vi inte ska ta emot människor bara för att de utger sig för att vara flyktingar – eller för att korrupta organisationer som FN och Sida av diverse politiska skäl väljer att kalla dem så. Och detta oavsett vilka länder de kommer ifrån. Givetvis har vi inga skyldigheter att låta människor komma till vårt land som inte är i behov av vår hjälp utan bara tycker att det verkar vara ett tryggt och bekvämt land att leva i. Socioekonomiska migranter kan i princip få komma (och hade i praktiken också kunnat få göra det om situationen varit en annan och socialdemokraterna inte ägnat sig åt storskalig klient- och väljarimport sedan 70-talet – ja, de borgerliga partierna är i hög grad medskyldiga till massinvandringen, jag förstår bara inte deras motiv), fast bara på villkor att de följer våra lagar, anpassar sig till vår kultur och, inte minst gör rätt för sig i ekonomiskt hänseende (med de villkoren hade merparten av invandringen från Afrika och Mellanöstern aldrig ägt rum), men någon skyldighet att öppna våra gränser för dem har vi inte. Givetvis måste vi först och främst tänka på vårt eget folks väl och ve. För om vi inte gör det kan vi ju snart inte ta emot några flyktingar alls, d.v.s. riktiga flyktingar, människor som faktiskt är i mer eller mindre desperat behov av hjälp, vilket i min bok är i det närmaste liktydigt med krigsflyktingar – och det innebär enligt samma bok inte unga män eller män i vapenför ålder utan huvudsakligen kvinnor och barn, sjuka och åldringar. Givetvis ska alla flyktingar i princip återvända till sitt hemland och hjälpa till att bygga upp det. Det är ett kriterium på en flykting att hon vill detta. Och det kan vara rimligt att vi bistår dem i detta arbete. Givetvis har alla folk rätt till sitt land – och givetvis får inte politikernas ”internationella engagemang” vara till skada för det egna landet och folket. Utrikespolitiken måste i lika hög grad som inrikespolitiken utformas så att den är till gagn för det egna landet. Miljardbistånd till repressiva regimer i andra länder är inte till gagn för det svenska folket. Kravlöst öppna gränser är inte till gagn för det svenska folket. Att bli en minoritet i sitt eget land är inte till gagn för det svenska folket. Samtliga dessa principer är självklara, och förstår man dem inte, vill man inte respektera och följa dem, borde man inte ägna sig åt politik. Borde man inte få lov att göra det. För att få ställa upp i allmänna val skulle politiker vara tvungna att under en offentlig ceremoni högtidigt svära lojalitet till sitt land och sitt folk och kunna avrättas avsättas om de bröt sitt löfte. Nu publicerar jag dikten utan att tillägna den Sonesson, fast ändå med Sonesson i tankarna, för han är ju trots allt en av de mer respektabla och modiga politikerna i landet. Något tålte han skrattas åt, men mera hedras ändå.
Om skribenten: Jonas Åberg
