Gravar längs en djurstig

Historia, Natur, Rekommenderat

  • 15
    Delningar

Att följa djurstigar har en viss tjusning. Viltet har inte samma mål som människorna. Precis som vi tar de sig visserligen fram där det är enklast, för att spara på krafterna, men stigens destination är något för oss fördolt. Ofta slutar de bara – i inget särskilt, i bästa fall ett vattenhål eller en lega. Ibland är de knappt skönjbara spår, eller ett virrvarr av avtryck i alla riktningar – men det händer att de leder till något man annars hade förbisett.

En hjortstig för mig till en öppning mitt i skogen, på en liten höjd. Gläntan är cirkelrund och kantad av hassel men inne i den växer bara gräs och småtörne och i mitten ligger en stor sten. Enligt Riksantikvarietämbetets utmärkta hemsida Fornsök låg här en gång en bronsåldershövding begravd i ett nästan tre meter högt och sjutton meter brett stenröse. Under seklernas lopp har lokalbefolkningen använt gravhögen som stentäkt, för att bygga gärden och annat, så nu finns bara gläntan.

Men borde den inte med tiden ha växt igen med buskar och träd? Och vadan ringen av hassel och den ensamma mittstenen? Om stenplundringen skett nyligen hade jag lättare förstått det, men det var länge sedan någon behövde eller fick lov att plocka material av en fornlämning.

Eller så har denna till synes betydelselösa lilla markyta i sig själv för oss okända egenskaper som föranledde förfäderna att välja den som gravplats, och som alltjämt håller all vedartad vegetation borta.

Någon kilometer bort, längs samma vittförgrenade system av klövviltsleder, finns en större och mer välbevarad gravhög. Även den har fått bidra till böndernas stenbehov, men har åtminstone en tredjedel av sin ursprungliga höjd kvar. Kanten av buskar är snarlik och de omgivande träden lutar sig in över röset från alla håll – som ett skogens bortglömda tempel. När graven anlades låg den troligen fritt och öppet, men jag tvivlar på att någon annan än jag besöker den numera. Den är omnämnd i ett skrift från 1920-talet och finns, givetvis, på Fornsök. Det sydsvenska landskapet är förbluffande rikt på fornlämningar, om man bara har ögonen med sig.

Jag sätter mig och fryser på en sten. Det börjar redan skymma och dimsjok lägger sig i trädkronorna. Starka armar byggde med möda detta och liknande monument för tusentals år sedan och det finns inte mycket annat av människohand omkring oss som är tillnärmelsevis lika gammalt. Det sägs att folk ibland uppsökte sina fäders och konungars gravar för att söka svar på svåra frågor, men ännu har jag inte blivit klokare här.

Alldeles intill finns en så kallad domarring, från början bestående av nio stora gråstenar, nu bara sju. I motsats till andra stensättningar från tiden är de sittvänliga för en vuxen person. Enligt sägnerna, den muntligt traderade historien alltså, hölls det också ting vid sådana ringar. De lokala rådsmännen ska ha samlats där för att avgöra tvister och det är därför de alltid består av ett udda antal stenar, så att omröstningarna skulle bli utslagsgivande. Modern historieskrivning finner dock inget stöd för detta utan menar att de är gravplatser de också, men det ena utesluter ju inte det andra. De kan ha haft flera funktioner.

Benrester och krukskärvor finns kvar i jorden, till båtnad för arkeologer. De beslut som en gång togs här är borta, men kanske påverkar de bygden på något sätt än idag, tre årtusenden senare. Det är en uppmuntrande tanke. Jag tar med mig den hemåt och in i det nya året.

På en sten vid stigen ligger en björktrast, stilla, ihjälfrusen. Jag låter den vara.

//H. L


  • 15
    Delningar