Den som färdas till berget där Den Gamle bor lämnar Mörkret bakom sig. Genom en urskog går vägen, under månghundraåriga granar, bevuxna med skägglav, bebodda av lavskrikor. Myrarna har hjortron och varg förekommer.

Det friska vattnet i forsarna vid bergets fot kommer från vårt rikes högsta vattenfall, längst inne i en djup ravin dit solens strålar letar sig bara vid midsommar, på natten, för att ge fallet silverglans. Och bara den vandrare som vågar sig ända fram, förbi de vassa och hala klipporna, upptäcker att detta är en plats där vindar skapas.

Den Gamle överblickar detta från sin ensliga plats mitt uppe på fjällplatån. Hit leder inga stigar, och inte heller bort. Utan vägvisare är det svårt att finna honom och en del av dem som kommer för att beundra det äldsta trädet i världen blir förvånade, ja besvikna, över hans anspråkslösa framtoning. Men den som har levt i bortåt tio tusen år behöver inte bevisa något. I kärva tider har Den Gamle överlevt som buske, krypande längs marken, bidande sin tid. Nu står han hög och stolt med egna kottar och rotskott.

Trädet inger hopp.

Mot den västra horisonten reser sig blånande berg. Oftare är de dolda i molnmassor, men då och då visar de sig i all sin prakt. Någonstans mellan dem och trädet går en gräns mellan kungariken, en som flyttats fram och tillbaka under århundradena. Det har föga betydelse. Landet är Norden och ingenstans inom det går det att komma längre från havskusten än här.

Men havet är ändå närvarande. I en obebodd fjällstuga står en bägare av tenn. Dess sidor har reliefmotiv av havsnymfer, sjöjungfrur och delfiner. Vem har lämnat en sådan efter sig och varför? Underligt att ingen stulit den.

I stugans huggkubbe sitter en vedyxa som sjunger när den svingas. Skaftet är ett öppet järnrör med två hål på sidan. Det går att spela på den, som på en tvärflöjt, en yxflöjt. Tennbägaren klingar också vackert och de båda bildar en sällsam orkester.

Vedträn klyvs, eldar tänds och friskt vatten dricks ur kalken.

Och långt, långt där uppe, högt över dessa steniga domäner och de molnkonvoyer som obevekligt strävar norrut pågår en dans, som av bevingade väsen, utan riktning och utan att stjäla något ljus.

Den Gamle sträcker sig mot den, länge än.

// Styrka och värdighet

Nilrik