Genom den moderna europeiska historien löper en underström som beskrivits som ”gotisk”. Dess senaste renässanser var bland annat 1800-talets romantik och gotik, liksom 1920-talets stumfilmsera. Bland dess attribut återkommer känslan för tillvarons komplexitet, liksom dess skuggsida och dess absurditeter. Dess grundläggande sätt att se på världen kan utan överdrift karaktäriseras som hedniskt och europeiskt, av skäl vi återkommer till.

Idag har det uppstått en omfattande socio-kulturell miljö som för detta arv vidare (till vilken man kan räkna mer specifika subkulturer som exempelvis den gotiska och neofolken, tendensen kan dock också visa sig på mer oväntade områden som hiphop och punk). Viktiga företrädare för den gotiska aspekten av det europeiska arvet är författaren Neil Gaiman och filmmakare som Tim Burton och Henry Selick. Herrarna Gaiman och Selick står bakom filmen Coraline, ett förnämligt exempel på den europeiska sagans fortsättning in i modern tid.

Coraline följer en ung flicka som flyttar med sina föräldrar till ett väldigt och gammalt hus, med knarrande väggar, oräkneliga rum, och märkliga grannar. Hon trivs inte med sina frånvarande föräldrar, och det är därför en glad överraskning för henne när hon upptäcker en hemlig dörr till en parallellvärld där föräldrarna alltid har tid för henne och alltid bjuder henne på ypperlig mat och spännande händelser. Gradvis inser hon dock att det kanske inte är så bra som det verkar.

Mer kan inte sägas om handlingen, men filmen har alla de inslag som gjort Gaiman och Selick till de mästerliga historieberättare de är. Där finns de muntra, kabaretaktiga inslagen, med dansande möss, bevingade, uppstoppade hundar och andra absurditeter. Där finns återskapandet av barndomens känsla för tillvarons magi och hemligheter, liksom dess mörkare aspekter. Handlingen är också spännande, och i grunden handlar sagan om personlig mognad och hur Coraline lär sig uppskatta det hon har. Uppskattar man genren rekommenderas den därför både för barn och vuxna. Betyget är fyra indo-europeiska trollkarlshattar av fem möjliga.

Den europeiska sagan

Coraline innehåller flera ingredienser som förmodligen funnits i europeiska sagor sedan tidernas begynnelse, såsom portaler till andra världar, talande djur, spådomar, ”voodoodockor”, magiska riken, talismaner och spöken. Minst lika intressant är dock de teman som bygger upp sagan, och som man som hedning kan identifiera.

Max Weber hävdade att denna värld är polyteistisk, en mångfald av aktörer och krafter som kämpar och som inte kan reduceras till någon dualistisk modell. Så är också fallet i sagans värld. Coraline stöter på många aktörer i sina äventyr, men de drivs alla av sina egna motiv, motiv som bottnar i deras eget väsen. Inte ens de mer frånstötande aktörerna kan reduceras till att vara ”onda”, vargen må vara dödlig men drivs främst av sin natur. Talande djur blir naturligt med detta synsätt, samtidigt som det ofta är genom att lära känna andra aktörers väsen som huvudpersonen kan överlista dem eller vinna dem för sin sak.

Sagan innehåller alltid ett element av identitet, ofta även en uppmaning till att vara den man är. Detta är övertydligt i H.C. Andersens klassiska saga om den fula ankungen, som visar sig vara en svan efter att förgäves ha försökt vara en ankunge. Man kan alltså konstatera att sagan är anti-egalitär, och relativt partikularistisk. Tanken om rätten till särart finns implicit i den, ofta handlar den också om någon som genom en serie äventyr utvecklar sina bästa sidor och inser att han/hon i själva verket är en prins/prinsessa.

Där finns heller inte den annars dominerande dualismen. Handlingen drivs av en komplexitet av aktörer som följer sin egen natur, och när deras intressen bildar ett nät som för huvudpersonen till målet kan man snarare tala om öde än linearitet. Sagan präglas av komplexitet, och kan därför också framställa tillvarons skuggsidor på ett estetiskt vis. de Benoist skulle här kanske talat om mytos framför logos, man anar också en hednisk holism. Döden är en del av livet, även Jack Skellington har sin plats i det kosmiska skeendet (förutsatt att han håller sig till den och inte invaderar julafton).

Att läsa sagor för sina barn blir därför naturligt för varje god europé.

Relaterat

Schwarze Szene

Secret of the Gothick God of Darkness

Sleepy Hollow

Neil Gaiman – American Gods

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.