Mashaf är en dundertalang. Precis som Refaat al-Sayed och Zlatan. Allt de här snillebarnen tar i blir till guld. Mashaf har sålt majblommor för tolv miljarder, minst. Han har på ett år sålt lika mycket majblommor som alla de håglösa ariska glinen har lyckats gno ihop på tre hundra år. Grabben kommer garanterat att tas in på Handels på ett särskilt stipendium. I går, helst. Ja, det vore rasism att inte ta in honom där. Vi svenskar ska vara enbart tacksamma för att det kommer sådana fantastiska människor till vårt efterblivna land och lyser upp vårt mörker med sitt snilles rika ljus. Ett litet tag, i alla fall. Vi ska nog inte räkna med att de vill stanna särskilt länge hos ett sådant strukturellt rasistiskt pack som vi.
Något riktigt mirakel är det kanske inte fråga om, trots allt. Det är ingen omöjlighet att klura ut vad som har hänt egentligen, om man tillåter sig en liten stunds rasistisk huvudräkning. Mashaf har lallat omkring ett tag med sina varor, precis som de andra små tjurarna. Och det som hänt är förstås att ingen har vågat låta bli att köpa. Svenskarna är rätt dumma vid det här laget, hjärntvättade intill självförintelse. Svenskarna tror att en autistisk skolvägrare är ett orakel i klimatfrågan. Svenskarna tror att ett vaccin är verksamt och bra även om man måste ta det sex gånger för att det ska ha någon verkan. En verkan som det rätt snart efteråt visar sig att det inte har ändå, tyvärr. ”Tack och välkommen tillbaka nästa säsong”. Svenskar är sära människor som man utan svårighet kan smälla i att det knarkfyllda skithålet Ukraina är en demokrati, att statschefen i Ryssland heter Hitler och att all räddning i alla nödlägen alltid kommer från USA – och helst i form av intelligenta bomber som vi svenskar tycker att det skulle vara väldigt trevligt att få se på teve också, tack.
Svenskarna går på precis vilka massmedieförmedlade lögner som helst, bara man upprepar dem tillräckligt ofta. Varför skulle vi inte tro att det är rasism att underlåta att köpa majblommor av en liten negerpojke?
Det blir sälja av för lille Mashaf. Huj, vad det går. ”Pengar rullar in som det ska nu, det går bra nu…”. Som skalden säger. På vacklande meter. Och det blir förstås inte sämre av att godhetsknarkarna i vänstern ger sig till att tokhandla. De springer och gör alla sina rusköp hos den lille Mashaf. Och varför inte? Antirasism kan vara en köphandling också, vet ni. Marschkängor, batiktröja och palestinasjal. Och majblomma! ”Kolla mig! Jag har goda värderingar!”
Den allmänt omsusade och kringjublade Mashaf är dock inte särskilt imponerad av de knäppa svenskarnas fnoskiga godhetsrus. När han framträder och mottar de svenska självhatarnas knäfall, pris och jubel säger han, snyft, att han känner det som om han vore en sämre sorts person.
Det är lustigt. Precis så känner jag också. Och då är jag ändå inte med på den där jubelgalan där Mashaf står och känner sig så utsatt. Jag, en medelålders vit rasist, antisemit, kvinnohatare och transfobiker…, jag känner mig precis lika sämre som Mashaf inför svenskarna. Särskilt inför dem av mina landsmän som har fattat posto på olika välavlönade platser i etiketträtta massmedier. Inför dem känner jag mig ”lika värd” som om jag stod och hängde i kön till duschen i Auschwitz.
Du och jag, Mashaf! Brur! Lika värda! Gimme five!
Mats Loman
Om skribenten: Mats Loman
