Den svenska stormaktstiden tillhör de historiska perioder som väcker mest intresse bland dagens svenskar. Historikern Peter Englund har återkommit till den i flera populära böcker. Den står också i fokus i hans gamla doktorsavhandling, Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden. Som titeln antyder försöker Englund i studien identifiera den svenska adelns världsbild och hur den förändrades. Studien har en historiematerialistisk prägel, men det gör den inte nödvändigtvis ointressant. Tvärtom är det en många gånger givande genomgång av en antiliberal världsbild, med flera underhållande citat och anekdoter.
Adeln utgjorde en numerärt liten grupp, kanske en halv procent av befolkningen. Men den ägde betydande ekonomisk och politisk makt. Englund beskriver dess syn på samhället som ståndsfunktionell, anti-merkantil, traditionalistisk, patriarkalisk och bördsaristokratisk. Flera av dessa inslag känner man igen från senare tiders höger. Samhället var uppbyggt kring fyra stånd, till de tre indo-europeiska funktionerna hade det tillkommit ett borgerskap och adeln hade ersatt prästerna som högsta grupp. Dessa fyra stånd hängde samman med synen på samhället som en kropp, en hierarkisk organism vars delar var beroende av varandra. Axel Oxenstierna talade om ”ståndens coherance, att ingen kunde vara utan den andre” och att de ”måtte kooperera till riksens bestånd”. Riket jämfördes med ett skepp på ett farligt hav, alla måste då fullgöra sina plikter utifrån sina komparativa fördelar. Givet 1600-talets geopolitiska verklighet var det inte en alldeles verklighetsfrämmande liknelse. De fyra stånden uttryckte också en icke-egalitär människosyn, där olika människor var just olika. Det egalitära alternativet förkastades ofta med orden ”att alla icke är som svinefötter”, identiska och nivellerade.
Mot detta ställdes ett synsätt sammanfattat i uppmaningen ”skomakare bliv vid din läst”. För adelns del var denna läst kopplad till äran, och de acceptabla värven var krigarens och ämbetsmannens. Det var inledningsvis inte tillåtet att ägna sig åt köpenskap. Englund använder här den franska termen deroegance, förverkande av adelskap. Adeln förväntades agera för det allmänna bästa, inte för snöd vinning. Tankegången påminner om Alain de Benoists beskrivning av den genuina högern som inriktad på något annat än den rena nyttan. Egenintresse, ”som sökte han allena profiten”, var en föraktansvärd drivkraft. Detta kom också till uttryck i en kostsam men socialt nödvändig lyxkonsumtion.
Likheterna med en mer samtida traditionalism a la Evola märks också i historiesynen. Världen var gammal och hotad av sönderfall, guldåldern låg i det förflutna. Termen Kali Yuga användes inte, men synsättet återkommande (”det jämmerliga och eländiga tillståndet”). Göticism och antikdyrkan var viktiga inslag i världsbilden, uråldrighet sågs som ett starkt argument för både seder och institutioner. Ett argument som kunde användas av både adel och bönder, för övrigt, givet svenska bönders historiska frihet.
Englunds genomgång av adelns världsbild är intressant. Han är medveten om förhållandet mellan ideologi och verklighet. Alla adelsmän agerade inte fullt lika osjälviskt och kärleksfullt som idealen föreskrev. Men samtidigt kunde idealen leda till verkliga konsekvenser för adelsmän som behandlade bönder illa eller försjönk i köpenskap. Englund beskriver också hur både verklighet och ideologi förändrades under 1600-talet. Synen på köpenskap blev mer tillåtande i takt med att bankirer och köpmän adlades, samtidigt som fokus på börd underminerades. Detta betydde historiskt sett att stånden började omvandlas till klasser, och att adeln till borgarnas protester förborgerligades och blev storborgerskap. Det svenska undantaget antyds också av det omfattande nyadlandet i Sverige, mot 1600-talets slut utgjordes adeln till 80% av nyadel. Staten var redan då aktiv med att skapa och knyta eliter till sig.
Sammantaget kan en inblick i den adliga världsbilden vara intressant som kontrast till vår egen tids liberalism. Vissa inslag är tidstypiska eller kopplade till ståndsintressen (”där en adelsmans dotter tager en ofrälses man, så aequiperas hon en sköka”). Men andra inslag, som försöket att kombinera en insikt om människors olikheter med helhetens behov och ömsesidigt beroende, är fortsatt relevanta. Alternativet, att alla är som svinefötter, är varken realistiskt eller önskvärt. Den anti-merkantila inställningen till ”snöd vinning” är också en kontrast till vår egen tid med vår själviska ”elit”. Jämförelsen av samhället med ett skepp rymmer också en realism vår tid saknar, göticismens positiva inställning till det egna likaså.
Om skribenten: Joakim Andersen
