Olika filmgenrer har delvis olika regler för hur en film ska vara uppbyggd, och vilka teman som är tillåtna, otillåtna, och obligatoriska. Detta innebär att gangster- och maffiafilmen kan ta upp teman som i de flesta andra genrer skulle vara otänkbara.

Organiserad brottslighet är inte sällan uppbyggd efter etniska gränslinjer, eftersom släktskap förstärker den lojalitet som är en förutsättning för att nå framgång i en så riskabel bransch. Om man vänt majoritetssamhällets normer ryggen när det gäller synen på ”mitt och ditt”, så finns det heller ingen större anledning att underkasta sig dess PK-normer. Detta innebär att maffiafilmen är en av få genrer där huvudpersonerna tillåts ha en etnisk världsbild, rentav en rasistisk.

Scorseses nya film The Departed är ett intressant exempel på detta. Där finns i princip inga ”token blacks”, inte ens den obligatoriska svarta flickvännen eller bästa kompisen som annars är så vanligt. Istället kretsar handlingen kring vita irländare i amerikansk arbetarklass. Solidariteten med bostadsområde och etnisk grupp är självklar, och förakt öses över allt från svarta till puerto ricaner.

Detta är förmodligen det mest intressanta med The Departed. Tidigare var det så att vänstern pekade ut ett antal ”stora identiteter” som förhatliga, och det gällde då främst identiteter som ”vit” och ”västerlänning” (i Europa är det ofta den nationalstatliga identiteten som fått tjäna som vänsterns mentala boxboll). Dessa ”stora identiteter” ansågs av vänstern vara historiskt priviligierade. En reaktion på detta är den etniska reaktionen. Irländare, italienare, polacker, och andra undergrupper, invänder att de inte heller var direkt bortskämda när de kom till USA som fattiga immigranter. De ställer då frågan varför de måste kompensera de amerikanska svarta i all evighet för saker som hände innan deras egna förfäder ens kom till USA.

Gangsterbossen Costello, ypperligt spelad av Jack Nicholson, uttrycker det på följande sätt i The Departed:

I don’t want to be a product of my environment. I want my environment to be a product of me. Years ago we had the church. That was only a way of saying – we had each other. The Knights of Columbus were real head-breakers; true guineas. They took over their piece of the city. Twenty years after an Irishman couldn’t get a fucking job, we had the presidency. May rest in peace. That’s what the niggers don’t realize. If I got one thing against the black chappies, it’s this – no one gives it to you. You have to take it.

Vi kommer förmodligen att få se fler exempel på detta synsätt i framtiden, alltså att de undergrupper som utgör den kollektiva ”vita” identiteten framhäver sin lokala eller etniska identitet. Den svaga reaktionen på Departeds starka etniska solidaritet och stolthet från vänsterns sida antyder också att den ännu inte är mentalt redo att handskas med detta. Vänstern hatar den nationella och den rasliga identiteten, alltså det som var centralt för 1800- och 1900-talets ”höger”. Vänstern har ännu inte ställt om mentalt, vilket exempelvis den Nya högern däremot gjort, vilket bland annat märks i ett av de citat som Michael O’Meara valt för att inleda sin bok New Culture New Right:

Here’s to all Cork men,
Likewise New York men,
Who stand for Ireland the World around

The Departed som film
Hur är då The Departed som film? Om man jämför med dess förlaga, den asiatiska Infernal Affairs, så får man en tydligare bild av det. Vad gäller handlingen så är Departed på många sätt en ren kopia av Infernal Affairs, men samtidigt är det två olika filmer.

Det är en bra film på många sätt. Handlingen är genomarbetad och svår att förutse (däremot är den i längsta laget), skådespelarinsatserna är bra (särskilt Nicholson, men också DeCaprio gör en oväntat bra insats), filmmusiken är perfekt till filmen (särskilt Rolling Stones och Dropkick Murphys). Men det är inte en ny Taxi Driver, utan mer en stunds god underhållning.

Frågorna om dubbelspel, om att man kan bli ond av att göra onda saker för det godas skull, och liknande, utforskas inte heller till fullo. Kärlekshistorien känns också ganska påklistrad.

I jämförelse är Infernal Affairs en mindre överlastad och mer avskalad film. Detta innebär också att man får en bättre känsla för huvudpersonerna, och de berör mer som människor. Den innehåller inte den etniska aspekten (maffiabossen Sam säger visserligen ”vad fula de är” när han ser européer på en bioduk, men det är också det enda). Den närmast neitzscheanska maffiabossen som Nicholson spelar så väl i Departed har däremot en välspelad, asiatisk, motsvarighet i Sam.

Imdb:
The Departed
Infernal Affairs

Ett gammalt inlägg om den europeiska maffian:
Maffian

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.