En teori om västvärldens moraliska och mentala förfall: den klassiska eller rättare sagt egentliga musikens förlorade inflytande och betydelse. Den egentliga indoeuropeiska musiken, den särpräglade och för Europa unika melodiburna musiken, spelar inte alls samma roll i den nutida kulturen som under 1800-talet och före det olycksaliga första världskriget, den intar inte längre samma framskjutna plats i medvetande och känsla hos de kulturbärande skikten och fr.a. inte hos dem med störst politiskt inflytande. Våra politiska och ekonomiska ledare/administratörer lyssnar på ytlig och banal kommersiell underhållningsmusik av transatlantiskt ursprung och går på musikaliskt sett meningslösa popkonserter ”som alla andra” i de kretsar de känner kulturell samhörighet med. De befinner sig mentalt och moraliskt sett på samma nivå som de numera långt ifrån alltid så ungdomliga bärarna av efterkrigstidens erfarenhetsförnekande ungdomskultur: de är självcentrerade och materialistiska, deras känsloliv är primitivt och flyktigt, de har en svagt utvecklad självkännedom i kombination med bristande självdistans och saknar som en följd därav den balans och måttfullhet som utgör centrum i den aristoteliska etikens föreställning om den ädla människan. (Varför skulle vi nöja oss med något mindre än att försöka vara ädla? Därför att det är ansträngande och därför att det utgör ett hinder för vår valfrihet!1) Wienklassicismen: en det goda samvetets musik, en musik för en kultur som vet vad den är och som vet att detta är något gott och glatt och starkt som utesluter varje tanke på skam och skuld.2 Romantikens heroiska musik hos nydanaren Beethoven och hans efterföljare, där en komplexitet och motsägelsefullhet som kan vändas i tvivel och svaghet såväl som i större självinsikt och styrka redan har börjat skönjas. Ty det medvetet heroiska och avsiktligt upphöjda är tvetydigt och riskerar alltid att förlora sin position. Och under detta och som en nödvändig förutsättning och grund: barockens dansanta kroppslighet och musikaliska humor med sina stråk av melankolisk svärta (Bach, Händels operor och oratorier, Henry Purcells sånger och den gåtfulle Rameau) och senmedeltidens/renässansens andliga djup och renhet (chansonerna, mässorna och motetterna = den höviska och den religiösa kärleken) – dionysiskt och appolinskt i växelverkan och förening. (Den fulländade skönheten hos många av de senmedeltida mästarnas verk, Ockeghems Ave Maria och Josquins Missa Pange Lingua för att bara ta två exempel, är kanske på rent fysiologiska grunder omöjlig att överträffa. Att registrera en skönhet av högre magnitud kan ligga utanför vårt sinnesspektrum på samma sätt som ultraviolett och infrarött gör det.) Musikens försvagade ställning under efterkrigstiden har sina komplicerade och svårutredda orsaker, men dess slappnande grepp om de europeiska folkens själ är en viktig förklaring till den situation vi för närvarande befinner oss i, med ett ledarskap och en elit som är på en gång arrogant och parasitär, feg, oärlig och konformistisk, d.v.s. som saknar det politiska ledarskapets väsentliga dygder.3 Europas realitet är dess musiks. I detta påstående ligger inte något överdrivet och orimligt. Det räcker att studera musikens – melodins, rytmens, sångens – betydelse för de enklaste stamsamhällen, för deras riter och ceremonier, för att förstå hur viktig musiken är för ett samhälle, för andan och mentaliteten hos det, för känslan av gemenskap och gemensam riktning. Om den europeiska musiken dör så dör Europa, så kommer det Europa historien på sitt flimrande och fragmentariska sätt visar oss att efterträdas av ett Europa av ett mycket annorlunda slag. Och detta alldeles oavsett om vi i framtiden kommer att erövras och behärskas av främmande folk, med en främmande och i våra öron bristfällig eller obefintlig musikalitet, eller ej.

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.