Tankar kring Ian Smith och rhodesiernas tragedi

Okategoriserade

Idag gick den rhodesianske ledaren Ian Smith bort, vilket föranlett ett par notiser i svenska media där han beskrivits som en illa sedd person, och hans regim som rasistisk. Förmodligen insåg media ganska snabbt att hans efterträdare, Robert Mugabe, och dennes anti-vita politik är så allmänt känd att en och annan läsare skulle kunna frestas att jämföra Smith och Mugabe, varför dessa notiser inte fanns kvar särskilt länge. Några tankar kan dock vara på sin plats för att belysa den tragedi som Smith kom att ägna sig liv åt att bekämpa, nämligen de vita sydrhodesianernas undergång.

Under den europeiska kolonisationen av Afrika kom vissa delar att befolkas av européer, bland annat boerna i söder (som har anor sedan 1600-talet), farmarna i Kenyas högland, och det som kom att bli Sydrhodesia. I många fall kom dessa att skapa fascinerande kulturer, som å ena sidan bevarar kärnan i arvet från den europeiska bondekrigaren (den som inte blir imponerad av boernas förmåga till expansion och gerillakrig är exempelvis en moralist av patetiska proportioner), och å andra sidan anpassat sig till de afrikanska förhållandena (exempelvis genom att avla fram nya hundraser och att lära sig hantera stampolitiken på ett framgångsrikt sätt). Oavsett vad man tycker om att det fanns vita i Afrika, så kan man svårligen undvika att känna både släktskap och vördnad för deras strävsamma kamp för att erövra och odla upp nya länder, deras skickliga politik där de alltid var en liten styrande minoritet i ett hav av svarta, och deras beskydd av djur och natur genom naturreservat. Oavsett om den siste vite farmaren fördrivs från Zimbabwe, och den siste boern mördas ihop med sin familj av svarta rasister, så har dessa folk för alltid försäkrat sig en plats i historieböckerna genom sina dåd.

Boerboel, ordagrannt, boerns stora hund, är en hundras som boerna framavlade för att försvara sina hjordar mot tjuvar och stora rovdjur

Geokulturen under det amerikanska 1900-talet

Med det kapitalistiska världssystemets övergående i amerikansk hegemoni var dessa vita folks tragedi dock bara en fråga om tid. Det låg dels i USA:s intresse att tidigare stormakter skulle förlora sina kolonier, så att dessa kunde öppnas för amerikanska handelsavtal och inflytande. Detta var grundprincipen för den amerikanska utrikespolitiken, undantag gjordes bara om det fanns starka skäl såsom hot om kommunistiskt maktövertagande. Vidare kom den amerikanska världsordningen gradvis att genomsyras av liberala och universalistiska principer, vilket innebar att länder som hade apartheidsystem levde allt farligare. Återigen kunde antikommunismen ge dessa länder en tidsfrist, men bara en tidsfrist. Delar av vänstern kan inbilla sig att den amerikanska politiken är rasistisk, men realiteten är att den accepterar ojämlikhet baserad på klass, inte så mycket annat. Inte sällan har dessa klasskillnader sitt ursprung i tidigare mer rasliga system, men detta är sekundärt ur amerikanskt perspektiv. Grundprincipen är att rasliga hierarkier i politiken inte tillåts.

De vita i Sydrhodesia och Sydafrika insåg tidigt att en ”demokrati” i europeisk mening skulle vara starkt etniskt färgad, och innebära att de gav bort makten till någon eller några av de olika svarta stammarna (till nackdel både för dem själva och för de andra svarta stammarna, något Mugabes terrorpolitik mot ndebelefolket visar). De insåg också farorna med detta, och kämpade därför en lång kamp, full av offer. Deras problem var dock ekonomiskt, då de kom att utsättas för bojkotter, bojkotter som fick de inhemska företrädarna för ekonomiska intressen att verka för ”kompromisser” av olika slag. På sikt ledde detta till att de vita i dessa båda länder gav bort makten, trots att de klarat sig mycket väl militärt. Att beskriva detta som ett svek, både från omvärlden och från de inhemska eliterna, är ingen överdrift.

Och vad det ledde till för de sydrhodesianska farmare som valde att stanna i Mugabes Zimbabwe, och för de boer som i hundratals år levt isolerade på den sydafrikanska landsbygden, torde vara välkänt idag. Detta belyser hur etniska relationer fungerar i verkligheten. När en numerärt stark grupp lever ihop med en liten och försvarslös, men rik, grupp, kommer viljan till makt och pengar att leda till att den större gruppen rovför sig på den mindre gruppen. Ursäkter för detta kommer att uppfinnas efter hand, om de inte redan finns från början. Därför var det fullt rationellt av boer och rhodesianer att med näbbar och klor kämpa för att inte hamna i den försvarslösa minoritetens position, oavsett vad svenska moralister tusentals mil bort kan ha tyckt om det ”rätta” i detta (för att citera individualanarkisten Stirner så har man definitivt ”hjul i huvudet” och styrs alldeles avgjort av hjärnspöken om man sätter principer som ”majoritetsstyre” över överlevnaden för sig själv och sin familj). Deras öde, där det idag pågår ett folkmord på boerfarmarna, tjänar dock som en varning till var och en om den dödliga faran i att sätta abstrakta, liberala principer framför sin egen överlevnad.

Morden på de vita farmarna är ofta bestialiska

Den hugade kan läsa om etniska relationers dynamik här: Amy Chua – A World on the Edge

För ett smakprov på något så oväntat som rhodesiansk country rekommenderas John Edmond. Stundtals mycket stämningsfullt: John Edmond

För en inblick i boersk andlighet rekommenderas även att man läser om ”boerprofeten” van Rensburg: Whites to Rule South Africa Again?

Ett äldre inlägg som tar upp likheter mellan sydafrikansk apartheid, och indiskt kastväsende, och dess sällan omtalade fördelar jämfört med ”demokrati” och ”individualism” (nackdelarna känner vi nämligen redan till): Tankar kring imperialism, hinduism och universalism

RAP