Att ha pengar är att ha frihet: valfrihet. Den som har pengar kan välja mellan en mängd olika slags varor och tjänster. Han har dessutom goda möjligheter att ställa villkor och att pressa ner priser. Om han inte får som han vill kan han ju bara gå någon annanstans och köpa det han vill ha där istället. Den som har tillräckligt mycket pengar kan göra som han vill. Hans kommersiella vilja är gränslös.
I en utvecklad penningekonomi av det slag som förekommer i våra urbana kulturer förstärks denna valfrihet av det mycket omfattande och varierade utbud av varor och tjänster som finns där, i förening med den numera där dominerande elektroniska penningtypens lätthanterlighet, d.v.s. förmåga att koncentrera värde till lättrörliga numeriska symboler vilka med enkla medel kan bytas mot det man vill ha. Denna penningtyp gör det i princip möjligt för agenten att ha tillgång till samtliga sina ekonomiska resurser hela tiden.
Pengarna minskar och undanröjer många av de ekonomiska valens praktiska svårigheter. Deras genomslag och utbredning är ett mått på den nytta de gör oss. Denna nytta är också en definition på dem.
Men att undanröja en svårighet är samtidigt att annullera de kunskaper och färdigheter som är förbundna med förståelsen och hanterandet av den. Det finns en teknisk förlust bakom varje tekniskt framsteg. Denna förlust kommer inte sällan att vara förenad med andra mer indirekta och svårgripbara förluster av social och kulturell art. Att fördelarna uppväger förlusterna är själva definitionen på ett framsteg. Men framstegets logik är inte transitiv, ty om så vore skulle jättehjortens horn aldrig bli för stora.
Ett exempel: Det successiva introducerandet av kanoner och handeldvapen i den europeiska krigföringen med början under 1300-talet gjorde inte bara många traditionella vapen obsoleta utan berövade också de kunskaper och värderingar som var förbundna med framställningen och bruket av dem deras betydelse. Hur många är det som idag förmår hantera en engelsk långbåge av det slag som spelade en så viktig roll för engelsmännen under hundraårskriget? De krav på styrka och teknik som detta vapen ställde var så stora att de engelska bågskyttarnas skelett förändrades och förstärktes under de långvariga och krävande övningarna med det. Krutvapnen bidrog till att förändra synen på krig och våld och gav upphov till ett nytt krigaretos, de nödvändiggjorde utvecklingen av nya militära strategier och öppnade nya politiska och ekonomiska expansionsmöjligheter. När vem som helst kan döda vem som helst utan att behöva inlåta sig i närstrid med honom, ja, utan att ens veta vem han är, får kriget en annan mentalitet än förut. Det blir på en gång mera demokratiskt och mer känslolöst. Där effektiva distansvapen dominerar krigföringen är krig mellan ombud (värnpliktsarméer alternativt främmande stater) en lika självklar och moraliskt oproblematisk sak som den är förkastlig och föraktlig i en traditionell närstridskultur.1
Eller för att ta ett annat exempel: Den som snabbt och lätt kan få (till synes) pålitlig och detaljerad meteorologiskt information från SMHI kommer inte att bry sig om att lära sig att tolka naturens tecken. Naturens betydelse blir för honom bokstavligen mindre.
Pengarnas frihet ligger dels i tillgången på dem och dels i deras sätt att uttrycka värde på.
Genom sin numeriska beskaffenhet kan ett penningpris jämföras direkt med varje annat sådant pris och priset på en sak konverteras i priset på någon annan. Genom de i pengar uttryckta värdena kan vilka varor och tjänster som helst jämföras med varandra och, under förutsättning att en överenskommelse nås, bytas mot varandra.
Kapaciteten att uttrycka värde i siffror, med alla de möjligheter detta innebär i form av kostnadskalkyler och bokföring m.m., driver agenterna att vidga området för penningekonomin och att sätta penningpriser på så mycket som möjligt. Eftersom ett pris är ett resultat av en överenskommelse finns det ingen inneboende gräns för denna process. Så länge vi är överens kan vi sätta vilket pris som helst på vad som helst.
Allting har ett pris, säger cynikern. Men det är inte oviktigt att påpeka att det är vi som använder pengarna för att sätta priser på vad vi vill. Pengarna är ett verktyg, inte någon autonom extern kraft. Prissystemets användning och konsekvenser är vårt eget ansvar. Om vi försvarar oss med att det kollektiva hos prissystemet fritar oss från individuellt ansvar så kan vi med samma resonemang frita oss från varje form av ansvar, eftersom ansvar bara är relevant i ett socialt eller kollektivt sammanhang. Det är inte prissättningen på slavar som är det omoraliska utan slaveriet som sådant. Vore det tvärtom skulle det omoraliska upphöra vid rätt pris.
Det enhetliga prissystemet och de jämförelser och byten som det möjliggör ökar våra valmöjligheter och vår valfrihet. Ju fler saker som omfattas av prissättningsmekanismen desto större är våra valmöjligheter och vår valfrihet. Åtminstone i teorin.
Men ingen handling är värdeneutral. Från ”sin egen synvinkel” är varje handling positiv, oavsett med vilka känslor och avsikter den som utför den upplever den, eftersom den innebär en förbrukning av energi, d.v.s. utnyttjandet av en värdefull resurs. En handling är i sig själv lika mycket värd som värdet hos den energi som går åt till att utföra den. Neutralitet är ett resultat av en jämvikt mellan av varandra oberoende handlingar. Det mänskliga samhället är ett exempel på en sådan jämvikt, där en handling kan ta ut eller balansera en annan, något som den socialt fundamentala lika för lika-principen (”tit for tat”) är ett tydligt exempel på. Byteshandel och (frivilliga) avtal i övrigt är ett annat betydelsefullt exempel på jämviktshandlingar. Ett tredje är äktenskapet mellan man och kvinna. Syftet med rättsstaten och dess våldsmonopol är att fungera som en jämviktsmekanism mellan enskilda agenters ofta motstridiga intressen.2
Anarki är ett negativt samhälle. Dess motsats utopin är ett positivt samhälle. Men inget av dessa samhällen kan bestå, eftersom de handlingar som utgör dem inte i tillräckligt hög grad balanseras mot varandra. I anarkin konflikterna för stora, i utopin är måttet av konsensus det. Att tycka lika har inget egenvärde. Att diskutera fritt och respektera olika åsikter har det, bl.a. för att det resulterar i en form av dynamisk balans. Likatänkandet gör tvärtom vårt vetande mindre och försämrar dess anpassningsförmåga. Yttrandefriheten är en anpassning till en föränderlig social verklighet. När yttrandefriheten begränsas försämras våra möjligheter att få kunskap om samhällsförändringarna och då försämras följaktligen också våra möjligheter att anpassa oss till dem. Den fria prissättningen i en marknadsekonomi är en form av yttrandefrihet.
Men priser kan inte bara uttrycka värden utan också dölja och förvränga dem. Och våra valmöjligheter, vår valfrihet, kan förvanska och urholka friheten. Detta gäller i.s.h.t. när valen bygger på priser.
Om allt har ett pris, eller ser ut att ha det, kan det ge upphov till illusionen att allt är tillgängligt och att tillgångarna är obegränsade. Pengarna framstår som nyckeln till ett paradis av materiellt överflöd.
Pengarnas lätthet, deras höga grad av tillgänglighet, användbarhet och effektivitet, kan (bidra till att) dölja resursknappheten och valens konsekvenser. Den kan dölja eller förminska innebörden av det faktum att ett val ofta utesluter eller försvårar något annat val, att man om man väljer α inte kan välja β, eller, vilket är väl så viktigt, att ett val alltid bygger på andra val, att t.ex. valet att avstå från både α och β är en förutsättning för att man vid ett senare tillfälle ska kunna välja γ. Redan en så enkel sak som om vi använder kontanter eller kontokort påverkar vårt sätt att välja. Även om denna påverkan i det enskilda fallet är av liten omfattning, vilket jag inte så är säker på att den är, blir de sammanlagda effekterna på ekonomi och samhälle stora. Samma betydelse har tillgången till ett kontokort med eller utan kredit och om kreditgränsen är hög eller låg. Det vi konsumerar när vi använder våra genom eget arbete intjänade pengar är vår historia. Det vi konsumerar när vi lånar är framtiden. Och till följd av våra vals sociala konsekvenser är det inte nödvändigtvis vår egen framtid det rör sig om.
De absurt verklighetsfrämmande slagorden ”Allt åt alla!” och ”Allt nu!” är knappast möjliga utanför en urban penningekonomi. Det är bara där föreställningar som dessa kan uppstå hos individer vilka utan att ha några begrepp om den kapitalistiska ekonomins förutsättningar och om komplexiteten hos dess underliggande mekanismer bevittnar dess förbluffande produktivitet. Det överflöd de ser exponerat överallt får dem att tro att ekonomin fungerar som tomtarnas verkstad hos Disney. Fast för en kreditdriven ekonomi är denna jämförelse förstås inte helt missvisande…
Inga av dessa missuppfattningar och missförhållanden beror primärt på pengarna utan (1) på den allmänna materiella välståndsnivån och (2) på hur de ekonomiska aktörerna får tillgång till pengar. Användningen av pengar bidrar på ett avgörande sätt till ekonomins utveckling och effektivitet och alltså till den ökade tillgången på varor och tjänster. Men liksom det inte är språkets fel att vissa människor ljuger och att andra blir lurade är det inte pengarnas fel att enskilda agenter konsumerar för mycket och att vissa makthavare bedriver en kortsiktig kreditexpansionistisk politik. Överkonsumtion och storskalig skuldsättning av det slag som kan bevittnas idag hade knappast varit möjligt utan pengarna, men utan språket hade inte Odysséen och andra kulturdefinierande litterära verk heller varit möjliga.
För att pengarna ska verka i vår frihets intresse måste vi själva först vara fria, vilket bl.a. innebär att vara fri från pengarnas frestelser, d.v.s. från lusten att slösa med resurser och att ägna sig åt kortsiktig konsumtion. Lånandet förstärker dessa frestelser och möjliggör överkonsumtion, men lånandet som institution är lika litet som pengarna skuld till denna utveckling. En fungerande penningekonomi med en fungerande kreditverksamhet måste vara helt osentimental och låta såväl dem som lånar mer än de kan betala tillbaka som dem som lånar ut för mycket till för kreditsvaga låntagare ta de fulla konsekvenserna av sitt agerande. Förr kunde detta, förutom ekonomisk konkurs, innebär att de förlorade sin ställning som fria medborgare och var tvungna att arbeta som slavar åt sina borgenärer tills de hade betalat sina skulder och kunde återfå sin frihet. Detta är en i princip riktig ordning, eftersom de genom sitt lånande köpte sig en större frihet än vad de deras resurser gav dem rätt till. Att riskera att (tillfälligt) förlora sin frihet är rimligtvis ett starkare incitament till att sköta sin ekonomi än att ha chansen att bli skuldsaneringskändis i tv.
Det är riktigt att det inte finns någon frihet utan alternativ. Men alternativen kan också – om de är för många, om de uppträder i en rörig och påträngande flock, om deras förmåga att reta våra sinnen är för stark – försvaga och förblinda friheten, göra oss förvirrade och få oss att tänka kortsiktigt eller inte alls. Det är därför som frihet och valfrihet inte är detsamma. Valfriheten definieras av de alternativ som finns att välja mellan. Friheten definierar vilka alternativ som finns.
Den politisering av samhället och av människornas liv som följt i demokratins spår, och som gör de andliga kostnaderna för detta politiska system mycket höga, har bl.a. lett till att friheten i allt högre grad kommit att identifieras med valfrihet. Valfrihet är en mer gripbar och empiriskt företeelse än friheten, och demokratin är till sin natur empirisk. Följden av detta blir att den politiska makten, om den så vill, kan definiera och därmed begränsa friheten genom att identifiera den med en lämplig uppsättning valmöjligheter. Du har fortfarande valfrihet när du kan välja mellan att äta en sorts insekter istället för en annan, men har du frihet? Redan ett mycket litet barn kan genom sina protester ge ett klart och entydigt svar på den frågan. I saker som verkligen angår det är det lilla barnet inte så naivt som man kanske vill tro. Barnet är en rationalist, oerfaren må vara, men inte desto mindre en rationalist. Det har principer. Det vet hur världen ska vara beskaffad. Barnet prövar världen med sitt förnuft och avvisar tveklöst allt som inte överensstämmer med dess övertygelser. ”Vad är det här för dumheter! Var är min moders mjuka bröst? Var är min goda gröt?” Den principlöse empirikern måste acceptera allt som sker som en ny erfarenhet vilken varken är bättre eller sämre än någon annan.
Eftersom pengarna får ekonomin att växa bidrar de till att expandera valfrihetens område. De kan därigenom komma att få en negativ inverkan på (den till sin kärna andliga) friheten.3 Men detta sker typiskt sett aldrig när det är en produktiv agent (t.ex. en bonde) som utnyttjar sin valfrihet eller, mer exakt, när en agent väljer i sin egenskap av produktiv kraft. Ty dessa val ingår i en process där något framställs eller tar form och dirigeras av en energianvändning som syftar till att underhålla och om möjligt öka den lokala energimängden, d.v.s. till att bevara eller öka värdet i världen. Att bevara eller öka sin energi är (för en medveten agent) detsamma som att bibehålla eller öka friheten potential. För en produktiv agent är valfriheten inte ett sätt för honom att utnyttja sin frihet på utan ett sätt att skapa på, d.v.s. ett sätt att bibehålla, stärka och utveckla sig själv och sin värld på. Köpmännen och hantverkarna i de borgerliga städerna är ett mönster för en penninganvändning med detta syfte.
Är produktion i vanlig mening, d.v.s. tillverkning av varor som skruvmejslar och synålar, alltid produktiv i detta avseende? Rimligtvis inte. Att tillverka något som ingen vill ha eller som inte kan användas till något är liksom ren konsumtion, d.v.s. konsumtion utan motsvarande produktion, ett sätt att upplösa och förstöra energi på. Det är lika mycket en form av entropi som den rena konsumtionen. Statliga marknadsingrepp leder regelmässigt till produktion av detta slag.4 Det är dock inte alldeles enkelt att avgöra vilka produkter som är produktiva och vilka som inte är det, eftersom det beror på det mångsidiga samspelet mellan den som producerar en sak och dem som använder den. Vi kan inte som den antikapitalistiske moralisten slå fast att vara α är oanvändbar och improduktiv bara därför att vi inte kan se någon mening med den. En ”värdelös” glaspärla kan väcka det estetiska skönhetssinnet till liv hos ett litet barn och hjälpa tahitiern att knyta äktenskapliga band med tahitiskan. Den kan m.a.o. sin massproducerade banalitet till trots visa sig ytterst produktiv och väl värd sitt pris. Det är den som älskar livet som bestämmer dess värde.
De val som en producent gör kan givetvis liksom andra agenters val vara felaktiga, ogenomtänkta och misslyckande, t.ex. för att de bygger på otillräcklig eller felaktig information, för att någon oförutsedd händelse inträffar eller för att agenten tar för stora risker, men det är en annan sak. På det hela taget har en producent förmodligen större kunskaper och agerar mer genomtänkt än icke producenten, eftersom han riskerar att förlora mer om något går fel. Men en agent förlorar inte sin frihet bara för att han misslyckas i sina strävanden eller råkar ut för en olycka. Motgångar kan tvärtom verka långsiktigt befrämjande på hans frihet. ”Was mich nicht umbringt, macht mich stärker”, som Nietzsche så pregnant uttryckte det.
Nej, pengarnas negativa inflytande är kopplat till ekonomins konsumtionssida. Till den privata konsumtionen såväl som den offentliga. Medan en producent som inte får sålt sina produkter antingen måste ändra inriktning på sin verksamhet eller lägga ner den, kan en konsument vars tillgångar överskridit gränsen för existensminimum förbruka sina extraresurser utan bekymra sig över sin framtida produktion. (Detta gäller i synnerhet om det inte är genom eget arbete utan genom transfereringar från andra som han har överskridit denna gräns.) Genom att med kännbar marginal överskrida existensminimumets magiska gräns kan han befria sig från den nödvändighet som en producent på en fri och konkurrensutsatt marknad aldrig upphör att vara underkastad och därigenom uppnå ett nytt tillstånd av frihet: valfrihetens.
Detta är utmärkt och till största glädje för både honom själv och hans närmaste, vilka nu kan ägna sig åt diverse nöjen och annan livskvalitetshöjande konsumtion, t.ex. av vad vi i snäv mening kallar kultur. Även om det inte är avsikten, och inte heller ska vara det, är det inte uteslutet att denna valfria konsumtion kan få (betydelsefulla) produktiva konsekvenser. Många kulturyttringar, i såväl snäv som vid mening, har sin förutsättning i denna fria konsumtion. Men det finns inte längre någon påträngande och vägledande nödvändighet bakom den. Agenten är hänvisad till sitt förnuft och sina intressen, och båda dessa faktorer påverkas lätt av yttre krafter, t.ex. av vad den allmänna mening anser vara förnuftigt och ligga i människans intresse. Reklam och mode kan övertyga en agent om värdet hos en mängd saker som nödvändigheten aldrig skulle ha fäst någon vikt vid.
Vi kan inte gärna beklaga att pengarna genom sin förmåga att effektivisera ekonomin och öka vinsterna ger oss en större handlingsmarginal. Vad vi däremot kan beklaga är att denna marginal i så stor utsträckning bidrar till att flytta agenternas fokus från produktion till konsumtion. Går det att göra någonting åt detta? Det är tveksamt. Redan i den tyngande erfarenheten av knappheten ligger ett starkt incitament till lätthet och ledighet när knappheten väl upphör eller blir mindre svår. Det finns inget som är mänskligare än denna längtan efter vila och avkoppling, vilken är som en reflex av ett förlorat paradis. Vilande inte även Gud på den sjunde dagen efter allt sitt skapelsearbete? Vad vi istället bör göra är kanske att, så som man gjorde förr när nödvändigheten ännu kastade sin skugga över det tillfälliga och osäkra överflödet, dirigera en del av rikedomen till den gemensamma festen: till karnevaler, musikspel, idrottstävlingar, teaterföreställningar, d.v.s. till nöjen som samtidigt bidrar till att bibehålla och stärka gemenskapen. Som det är i dag verkar mycket av konsumtionen, trots eller kanske p.g.a. reklamens och modetrendernas likriktande verkan, avskärmande och splittrande. Medan produktionen är gemenskapsdrivande gäller detta inte på samma sätt för konsumtionen. Ju mer konsumtionen dominerar över produktionen desto mer alienerande tenderar den att bli.
Nu vill man kanske invända att eftersom det produceras så mycket på ett så effektivt sätt på andra håll i det moderna konsumtionssamhället, t.ex. i de högteknologiska och i allt större utsträckning datorstyrda fabrikerna, så spelar det väl inte så stor roll om ett i och för sig stort antal enskilda agenter, privata såväl som offentliga, ägnar sig åt improduktiv och slösaktig konsumtion. Det väsentliga är väl att energinettot i samhället är som helhet positivt? Och att det är det kan den konstant pågående masskonsumtionen ses som ett belägg på.
Men om man anser att den enskilda individen har en betydelse, att hon sådan hon är representerar ett värde, då spelar det också en roll hur hon agerar och alltså om hennes individuella energinetto är positivt eller inte och varför. Om man ger upp denna föreställning, som är ett bärande element i den kristna kulturen, ja, som kanske är denna kulturs djupaste innebörd,5 får det många intressanta konsekvenser. Innebär det t.ex. att alla individer är utbytbara, även de som bestämmer, eller bara att vissa är det? Och i så fall vilka? Och varför? Innebär det att individer kan kategoriseras och delas in i grupper hur som helst (vita och svarta, kvinnor och män, för att bara ta några enkla exempel) och att det endast är dessa grupper och deras karaktäristiska som ska räknas till den sociala verkligheten? Men vem är det som ska indela vem och på vilka grunder?6
Och: Att en individ har ett negativt energinetto är sällan en isolerad händelse utan konsekvenser för omgivningen. Inte ens när det rör sig om en individ som är ensam i öknen utan mat och dryck förhåller det sig så, eftersom de som känner till hans belägenhet kommer att söka efter honom och lägga ner mycket tid och pengar på att försöka rädda honom. En individ som under en längre tid har ett negativt energinetto är beroende av agenter med ett positivt dito. När en individ är beroende av andra (på detta grundläggande sätt) är hans möjligheter till självständigt handlande begränsade, och därmed i viss mån även hans möjligheter till självständigt tänkande, och han är därför mer utsatt för yttre påverkan och kan lättare komma att utnyttjas av andra. En grupp eller klass av individer med negativt energinetto kan under speciella omständigheter bilda en massa, vars rörelser kan framkalla oro och osäkerhet och få stora negativa effekter för samhället. En massas ordningsstörande rörelser gör det typiskt sett svårare för de produktiva och samhällsbärande agenterna att bibehålla sitt positiva energinetto. Om de inte lyckas med detta riskererar det att långsiktigt försvaga samhället. När en massa utnyttjas av politiska krafter mot andra grupper i samhället kan dess negativa inflytande mångfaldigas och i värst fall få samhällsnedbrytande effekter.7 Så, nej, att enskilda individer inte kan försörja sig själva alternativt konsumerar över sina tillgångar är, oavsett om orsakerna till detta ligger hos individerna själv eller inte, inte oproblematiskt även om samhället som helhet skulle ”gå med vinst”.
Dessutom: Är det förresten så säkert att helhetens energinetto är positivt? Ja, de moderna industrierna är förbluffande effektiva och kan producera enorma mängder varor med förhållandevis liten personal, men energiförbrukningen i samhället är också mycket stor. Vi behöver bara tänka på statens långsamt men säkert svällande byråkrati, på alla de offentliganställda tjänstemän som ska försörjas av en krympande produktiv sektor, på de stora militärutgifterna i många länder och på alla de skattemiljarder som på olika vägar transfereras till diverse multinationella företag (bl.a. banker och läkemedelsbolag) och internationella organisationer, som t.ex FN och dess många underavdelningar. Om stat, företag och enskilda lånar till sin verksamhet och ekonomin drivs av kredit, vilket ju i stor utsträckning har varit fallet under de senaste decennierna, då är energinettot inte nödvändigtvis positivt även när det kan se så ut. För att få veta hur det egentligen förhåller sig måste resultatet först rensas från alla lånade pengar, d.v.s. från den energi som egentligen tillhör framtiden men som genom kreditsystemet har förbrukats i förväg. Med tanke på hur stora summor det rör sig om här har de som lever i en kreditdriven ekonomi goda skäl att fråga sig om helhetens energinetto verkligen är positivt.
Hur som helst: Om energinettot för samhället i dess helhet trots allt är positivt är det väl bättre än om det är negativt, eftersom det ger oss tid och möjlighet att åtgärda problemen, t.ex. minska skuldsättningen. Å andra sidan: Kommer vi att göra detta? Om energinettot är positivt eller ser ut att vara det, så länge det är det eller ser ut att vara det, kommer vi förmodligen inte att göra någonting alls utan bara låta allting fortsätta som vanligt i enlighet med minsta motståndet lag. (F.ö. en av de viktigaste individualpsykologiska och socialpsykologiska lagarna.) Och även om vi försöker göra något kommer vi troligen inte att lyckas agera tillräckligt konstruktivt och konsekvent. Vilket inte bara beror på feghet och slapphet utan också, mer fundamentalt, på att vi har glömt hur man gör, inte längre förstå vad som är produktivt och hur man åstadkommer det. Som sagt: Det är bara knappheten, d.v.s. kontakten med realiteterna, med sanningen om tillvarons villkor, som kan leda oss ut ur labyrinten. Om vi vill påskynda processen måste vi locka fram Minotaurus ur mörkret…
Frihet och valfrihet är, som sagt, inte detsamma. Frihet är en förmåga hos agenten att orsaka sina egna handlingar. Friheten baserar sig på en medveten relation till omvärlden. Valfrihet är möjligheten att välja mellan konkreta alternativ. Valfriheten är kontextuellt bestämd. Den varierar från situation till situation, den avser olika alternativ i olika situationer, den kan vara större eller mindre och gälla saker av olika vikt. Jag tror att en varelse kan ha valfrihet utan att (alltid) vara medveten om det och utan att (alltid) välja medvetet. Eftersom frihet är en kapacitet, en förmåga som finns även när man inte utnyttjar den, kan en varelse vara fri utan att vara medveten om det, men eftersom friheten orsakas av medvetandet kan man inte utöva sin frihet utan att vara medveten om det.
En följd av skillnaderna mellan frihet och valfrihet är att valfriheten kan komma i konflikt med friheten och motverka och försvåra den. En ökad valfrihet, fler alternativ och större möjligheter att välja mellan dem, kan minska betydelsen hos de enskilda valen och försvaga det unika värdet hos det som väljs. Alternativen har en inflatorisk effekt på friheten. En ökad valfrihet kan m.a.o. göra oss mindre medvetna som agenter och få oss att handla kortsiktigare och mer själviskt.8
Pengarnas frihet består i valfrihet. Du får inte en fri vilja för att du har pengar och du förlorar den inte för att du inte har några. Din fria vilja blir inte större för att du har mer pengar eller mindre för att du har mindre. Att ha pengar = att ha valfrihet. Inte bara i så måtto att man kan välja mellan en mängd olika saker när man har pengar utan även så att pengarnas form och betydelse själva frambringar valmöjligheter och valfrihet. Pengar sätter ett pris på allt och gör allting jämförbart; det är själva poängen med dem, vilket ökar våra valmöjligheter och vår valfrihet. Eftersom pengarna, eller rättare sagt den välfungerande penningekonomin, ökar vår valfrihet ökar de också risken för att valfriheten ska komma i konflikt med friheten och de kan således bidra till att denna konflikt blir djupare och får allvarligare konsekvenser.
När valfriheten ökar över en viss subjektiv nivå, när agenten upplever sin frihet att kunna välja mellan olika alternativ som tillräckligt stor, kommer den att driva honom i riktning mot små, lätta och kortsiktiga val, d.v.s. mot det vi med en modern term kallar konsumism, och bort från de stora, svåra och långsiktiga valen, bort från det som kallas uppoffringar, eftersom de förutsätter att man avstår, sparar och skjuter upp behovstillfredsställelsen.
Det går givetvis inte att ange någon gräns där valfriheten börjar få denna effekt. Dels varierar denna gräns från individ till individ och dels påverkas den av mentaliteten i samhället. I en kultur präglad av protestantisk sparsamhet kommer även lättsinniga och slösaktiga individer att vara mindre benägna att förföras av valfriheten och störta sig själva och sina närmaste i fördärvet. Men även i ett moraliskt strängt och hårt pedagogiskt samhälle av detta gammaldags slag kommer dylika olyckor att ske med jämna mellanrum, trots att konsekvenserna blir så mycket värre där än i ett modernt socialförsäkringssamhälle, vilket tydligt vittnar om hur stor roll människans genetiskt betingade attityder och tänkesätt spelar.
Ju mer ett val kostar, ju mer man måste anstränga sig, tänka efter, analysera, kalkylera och planera, väga för och emot, desto mer måste man hålla igen på sin frihet, vara disciplinerad och metodisk, ta hänsyn till sociala förhållanden och följa moralens regler. Detta behöver man inte göra i samma utsträckning och i enklare fall inte alls när valen är ”gratis”. Ju billigare valen är för agenten, ju enklare och lättare det är att välja, desto snabbare och oförsiktigare, desto mindre medvetet och disciplinerat kommer han att handla. Allt annat lika. Även om vi har höga tankar om vår egen förmåga att handla klokt och insiktsfullt bör vi inse att denna regel gäller för oss själva precis som för andra. Kanske kommer andra att falla för frestelserna innan vi gör det, kanske kommer de att falla för fler och större frestelser än vi, men förr eller senare kommer även vi att falla för dem. Ingen av de sjöfarare som kom till lotofagernas land och smakade av frukterna där kunde av egen vilja ta sig därifrån igen. Det var bara ledaren och undantagsindividen, Athenas gunstling den förslagne Odysseus, som förmådde det och som med hugg och slag (= genom att förbyta njutningen i smärta) kunde befria sina kamrater ur det passiviserande ruset.9 Lotofagernas land är en suggestiv symbol för konsumismens paradis.
Det är som sagt inte pengarna i sig som åstadkommer detta, utan en viss nivå av allmänt utbrett och stabilt materiellt välstånd, vilket med kausal och psykologisk rimlighet förknippas med pengarna, dels för att pengarna faktiskt är en av de viktigaste drivkrafterna bakom detta välstånds uppkomst och utbredning och dels för att pengarna syns och används bokstavligen överallt och har kommit att fungera som en symbol för framgång och rikedom. Men samma valens ytlighet och lättsinnighet kan uppstå även i andra situationer som präglas av bekvämlighet och överflöd. Den kan uppstå i en välbärgad familj där barnen får allt de pekar på. Familjens välstånd må ha sin grund i penningekonomin, men det råder ingen penningekonomi inom familjens gränser. Den skulle kunna uppträda i Paradiset och i det klasslösa samhället. Hur valde Adam och Eva? Som bortskämda barn valde de till slut det enda som var förbjudet för dem. För att det var förbjudet? Inte bara. De valde det också därför att det var ett val som betydde något särskilt för dem, som betydde mer än något annat val kunde göra, och som därför bekräftade deras frihet och identitet i en mer kvalificerad och djupare mening än deras övriga valmöjligheter. Istället för att se Eva som en synderska och fresterska kan vi se henne som den första människa som väljer sig själv – framför livet och framför sin lycka. Och givetvis måste det vara Eva som gör detta val, inte Adam. Inte för att hon är kvinna utan för att medan Adam är skapad direkt av Gud (i en av skapelseberättelsens versioner) är Eva skapad av en del av Adam.10 Hon har alltså framgått ur en människa, inte ur Gud, och är därmed närmare förbunden med människan och, på gott och ont, mera mänsklig än Adam.
Lyckan är ett ögonblick i nuet, längtan gäller ett mer eller mindre avlägset mål. Vi har ofta att välja mellan det ena eller det andra. Lyckan är lättare än längtan. Längtan föds där knapphet och hårt arbete råder, och en agents längtan består i en önskan om att knappheten ska upphöra och att han ska befrias från sitt ansträngande arbete. Det är när Adam tvingas lämna Paradiset som straff för sin olydnad som längtan föds inom honom. Längtan tillbaka till Paradiset. Innan dess visste han inte vad längtan var för något. Den nyfikenhet han och Eva kände inför de förbjudna frukterna var någonting annat.
Konsumismen är ett pärlband av lyckliga ögonblick sammanhållet av pengar. Men denna lycka utspelar sig mot en fond av olycka och pengarna är ett opålitligt bindemedel. Till skillnad från religionen får oss konsumismen att glömma denna bakgrund, som utgörs av livets korthet och alltings förgänglighet, men den finns där inte desto mindre, och när det uppstår sprickor i ekonomin och välståndet börjar vittra sönder framträder den tydligt för oss igen. Så tydligt och så plötsligt att vi rentav blir chockade och paralyserade. Det vi kallar konsumism är i själva verket ett resultat av väljandets enkelhet och billighet. Väljandets enkelhet och billighet är i sin tur en följd av produktionens tekniska utveckling och effektivisering och den därav följande sociala och materiella välståndsutvecklingen. Sociala och materiella förändringar påverkar de andliga och mentala förhållandena – och omvänt. (Men vi får aldrig glömma bort personlighets betydelse och att skillnaderna mellan de individuella agenterna ofta spelar en större roll för hur de väljer och för vilka konsekvenser deras val får än tillgången på pengar och alternativ.)
Ju fler agenter som får valfrihet och ju större deras valfrihet blir desto fler val kommer att göras. Alla väljer hela tiden och vi kommer till slut att översvämmas av val. Vi får en kultur som består av en oöverskådlig mängd snabba mikroval, som bygger på ett konstant väljande och som därför blir volatil, eftersom allt som valts vid ett tillfälle alltid kan väljas bort igen vid nästa och eftersom man kan välja på ett sätt den ena dagen och på motsatt sätt nästa. Men nej, detta är att beskriva situationen på fel sätt. Mängden val frambringar inte i sig volatilitet och instabilitet. Effekten kan tvärtom bli den motsatta. När många individer (enskilda agenter med begränsad handlingsräckvidd) kan välja hur som helst kan deras val komma att ta ut varandra och framkalla balans. När en konsument tröttnar på en produkt börjar kanske någon annan någon annanstans att intressera sig för den istället. Däremot kan en situation där många agenter har stor valfrihet ligga till grund för uppkomsten av trender av skilda slag, modetrender, livsstilstrender, åsiktstrender, i och med att agenterna påverkas av hur andra väljer och därför inte sällan kommer att välja på samma sätt. Ju fler som väljer på ett visst sätt desto starkare blir denna påverkan på de övriga. Eftersom denna påverkan ofta utövas via media borde vårt intresse kanske snarare riktas mot dem än mot själva valfriheten och alternativens mängd. När en serie val formas till en trend och ger upphov till en mängd andra likartade beslut kan detta framkalla en rörelse som i vissa fall kan leda till att hela samhället s.a.s. får slagsida och i värsta fall riskerar att kantra. Individualismen, i bemärkelsen behovet av att vara originell och skilja sig från mängden, verkar tänkvärt nog inte utgöra någon verksammare motkraft till trendbildningarna utan snarare bidra till att förstärka dem. Även den som vill skilja sig från mängden rättar sig ju efter den.
De onödiga valen består inte bara i att man väljer en produkt eller tjänst som man inte behöver eller t.o.m. skulle klara sig bättre utan, utan också i själva önskan att ha den, i de känslor och överväganden och den beslutsprocess, d.v.s. de ansträngningar och den energiförbrukning, som föregår ägandet av den. Även ett slutligt avstående från något onödigt är onödigt om den valsituation som resulterade i det var onödig. Vi borde därför bredda vårt perspektiv och hellre tala om onödiga valsituationer än onödiga val. Varje onödig konsumtion föregås av en onödig valsituation, oavsett hur snabb och diskret den än är, men detsamma gäller som sagt för en hel del icke konsumtion.
Det finns otaliga onödiga valsituationer, vi försätter oss hela tiden i sådana situationer, vilket inte bara tar vår tid i anspråk utan även vårt intresse och vår koncentration eller m.a.o. vår mentala energi. Hur ofta är vi t.ex. inte upptagna av välja mellan olika visuella och sociala media när det vore bättre om vi avstod ifrån dem allihop för en stund och minskade vår mediekonsumtion generellt. Den yttre stimulansen måste balanseras av den inre – och omvänt. De onödiga valsituationerna urholkar vår frihet dels genom en väljandets inflation (det går inflation i valen när allt kan eller måste väljas) och dels genom att de förslösar vår energi. Energi som läggs på ett misslyckat men i och för sig intressant projekt är någonting annat än energi som läggs på en onyttig eller syfteslöst sak. Den energi man lägger på att försöka producera något utan att lyckas har en annan innebörd än den energi man lägger på något improduktivt. Bortslösad energi framkallar en inre tomhet eller acedia, en känsla av meningslöshet, som genom att gå ut över vår produktiva förmåga ytterligare fördjupar sig själv. Att avstå från något ger verkligen makt, som Ekelöf säger,11 ger människan makt över sig själv. Men för att avståendet ska kunna få denna verkan får det inte enbart handla om att avstå från någon viss sak eller upplevelse utan det måste handla om ett avstående från själva valsituationen – att man partiellt annullerar sin frihet eller annullerar vissa aspekter av den. Det är inte från de frestande företeelserna själva man måste avstå utan från de valsituationer där frestelserna uppstår, och man måste göra detta genom att inte uppleva dem som valsituationer. Det fungerar nämligen inte i längden att bara undvika eller fly från de situationer där frestelser kan tänkas uppstå, för då förstärks de bara och ger upphov till destruktiva och passiviserande spänningar och inre konflikter. Man måste tvärtom fortsätta att leva där frestelserna finns, i konsumtionssamhällets turbulenta och kaotiska mitt, se frestelserna och förstå dem för vad de är, men utveckla ett aktivt ointresse både för att välja dem och välja bort dem.
Hur då? Hur åstadkommer man detta? Självdisciplin och ordnade vanor är bra saker, men under det disciplinerade jaget döljer sig ofta andra och motstridiga känslor och viljeinriktningar. Självdisciplin är en energikrävande metod. Det är därför så många sviktar i sin självkontroll. En alternativ eller kompletterande väg är att finna något annat och väsentligare att koncentrera sitt intresse och sin energi på, d.v.s. att välja bort de skadliga valsituationerna genom att ersätta dem med andra och bättre valsituationer i stället. I ett religiöst samhälle fungerar religionen som en befrielse från det kortsiktiga och momentana. Detta är religionens egentliga samhällsformande och samhällssammanhållande kraft. Den får oss att lyfta blicken – den hjälper oss att rikta uppmärksamheten längre bort, mot något större och högre och mer omfattande och inbegripande. Den romantiska längtan är ett substitut för en försvagad religiös tro. I ett världsligt samhälle kan konsten och politiken fylla en del av religionens roll. Men vi är här ohjälpligt mer överlämnade åt oss själva. Det religiösa perspektivet är det vidaste och mest omfattande – det enda som inbegriper och förmår skapa en syntes av livet i dess helhet. Det är svårt att se sig själv klart, att se vem man är och var man befinner sig, utan detta perspektiv.
En sammanfattning
Att ha pengar är detsamma som att ha möjligheten att välja mellan olika saker. Men att inte ha pengar där pengar finns, där andra har dem, där andra har mer pengar än man själv, är en djupare ofrihet än att leva fattig bland andra fattiga, eftersom människan alltid jämför sig med andra människor, bedömer och uppskattar sig själv och sina möjligheter i relation till dem. Ofriast är människan bland friare och starkare människor. Friast är hon bland dem som är lika ofria som hon själv.
Men att ha valfrihet är inte detsamma som att ha frihet. För att vara fri måste man också vara fri i förhållande till sin valfrihet, kunna se sin val och valmöjligheter för vad de är (se vilken vikt och vilka konsekvenser de faktiskt har) och kunna avstå från dem när man vill det och måste göra det (när man inser att de saknar värde eller rentav är skadliga). Valfrihet är en agents relation till omvärlden. Frihet är en agents relation till sig själv.
Där ingen knapphet råder, som i Paradiset eller i det klasslösa samhället, där behövs inga pengar. Således är pengars existens indirekt ett vittnesbörd om knappheten och alltså om vikten av att ekonomisera och välja, av att ett val av en sak inte bara tillfälligt utesluter valet av något annat utan gör det för lång tid, ja, kanske för alltid. Utan ett betydande materiellt välstånd och en utvecklad penningekonomi är risken liten att våra valmöjligheter ska ge upphov till en känsla av radikal valfrihet.
Vi får följande paradox: Överflöd möjliggör radikal valfrihet men upplöser samtidigt pengarnas betydelse, försvagar deras värde. Pengar kan bidra till ökat materiellt välstånd (genom sin koordinerande förmåga och sin informationspotential), vilket i sin tur ökar valfriheten för allt fler agenter, men när valfriheten ökar över en viss nivå börjar pengarna istället att förlorar i värde och deras roll minskar i betydelse. Således är (ett allmänt utbrett) materiellt välstånd i sig inflationsdrivande. Oavsett vilken ekonomisk politik som förs.
Genom att återupprätta och radikalisera vår inre frihet och med dess hjälp begränsa eller koncentrera vår onödigt stora valfrihet stärker vi inte bara vår ställning som självständiga agenter utan bidrar också till att motverka de inflationsdrivande krafterna i vår omgivning och till stärka/återge pengarna deras värde. Oavsett hur framkomlig man anser att denna väg är så är det inte desto mindre sant att om tillräckligt många agenter väljer den så får den denna verkan. Den verkan detta vägval har på den enskilde, vari dess primära värde ligger, består under alla omständigheter.
Det skulle föra för långt att här gå in på hur en individuell kontroll av (den konsumistiska) valfriheten även kan utgöra en motkraft mot staten och dess (synbart ständigt växande) makt. Den som konsumerar mer bidrar till att stärka statens makt, den som konsumerar mindre, den som väljer inrikta sin konsumtion på det för den inre friheten väsentliga, vilket bl.a. innebär en förstärkt inriktning på konsumtion i syfte för produktion,12 bidrar till att minska den. Är detta så självklart? Nej, det är det inte, men den moderna civiliserade staten är beroende av en stabil tillgång på välbegåvade och välutbildade individer som trots sin långt drivna konformism betraktar sig som fria och självständiga.13 För denna nyckelkategori hos det högteknologiska och högorganiserade samhället är tryggheten och statens omhändertagande inte ett tillräckligt incitament.
Noter
1 Den avsky och det förakt som kung Cimoscos kanon väcker hos paladinen Orlando i Ariostos versepos Orlando Furioso (Canto IX, strof 88-91) skulle med all säkerhet ha fördjupats ytterligare om han hade vetat vad bruket av denna typ av vapen i sinom tid skulle leda till.
2 När staten överskrider gränserna för denna funktion, vilket den i större eller mindre utsträckning alltid gör eftersom den leds och administreras av intressestyrda agenter, utvecklar den egna intressen som ofrånkomligen kommer i konflikt med intressena hos många av dem vars relationer den i sin egenskap av rättsstat är tänkt att reglera. Rättsstaten, d.v.s. principen om ett någorlunda heltäckande system av förnuftsbaserade lagar och regler som tillämpas lika för alla medborgare, är en utmärkt idé – som blir ännu bättre om man är medveten om att rätten alltid riskerar att korrumperas till förmån för dem som för tillfället har mer makt och inflytande än andra.
3 Pengarna får ekonomin att växa genom att i kraft av sin gränslösa kvantifierbarhet och radikala utbytbarhet öka transaktionernas mängd och hastighet.
4 Den ineffektiva och systemskadliga vindkraften är ett aktuellt exempel. Den globala klimatpolitiken är, som den danske nationalekonomen Bjørn Lomborg har visat i sin bok Cool It, ett exempel på storskalig resursförstöring. Oavsett vad som är sant beträffande klimatförändringarna och människans inverkan på klimatet är energislöseri inte något som kan förbättra situationen. Vi kan inte utesluta att klimatpolitiken i likhet med feminismen är självbekräftande ideologier vilka genom sin praktik skapar de problem de säger sig identifiera och vilja motverka. J.f.m. med byråkratin som hela tiden behöver mer resurser för att hantera den allt större och allt mer tungrodda byråkratiska apparaten. Samtliga dessa fall är exempel på hur de växande resurserna blir sin egen fiende och de antyder därigenom att vägen ut ur den onda cirkeln är en ny knapphet. (Vi kan se samma sak hända i naturen, t.ex. när livet i en sjö kvävs av för stor näringstillförsel.) Feminismen behöver duktiga och intelligenta vita män, klimatpolitiken behöver den tekniskt avancerade globala industrin och den kejserliga kinesiska byråkratin behöver många hårt arbetande bönder. Knappheten gör saker tydliga, sätter dem i ett nytt perspektiv och tvingar oss att omvärdera våra värden.
5 Som kristendomen ser det kan människan inte undkomma sin individualitet ens genom att göra sig till en noshörning, ty också varje noshörning är en unikt besjälad individ.
6 De som har makten, vill man kanske svara. Och vilken makt skulle det inte innebära att få dela in människor i de kategorier man vill! Men vad är makt och vad innebär det att ha den?
7 BLM är väl bland det första man kommer att tänka på här.
8 De sätt som friheten kan utgöra ett hinder för valfriheten på är egentligen lika intressanta, eftersom det förklarar varför vissa ekonomiska och politiska aktörers motarbetande av friheten inte är paradoxal utan tvärtom följdriktig. Det finns producenter av varor och tjänster (en ideologi är ett exempel på en vara, ett politiskt parti på en tjänst) som tjänar på att agenter har valfrihet men inte på att de väljer självständigt och genomtänkt, d.v.s. som fria agenter utifrån sig själva, eftersom de i så fall skulle avstå från många onödiga och för dem själva skadliga saker. Detta förklarar i sin tur varför det är positivt för friheten att det finns motsättningar och konflikter mellan de politiska producenterna och de ekonomiska, t.ex. mellan övertygat libertarianska företagsledare och övertygat korporativistiska politiker. Ideologiska konflikter är ingenting negativt för friheten. Jag tror snarare att det är en av frihetens sociala förutsättningar. Historien ger flera vittnesbörd om hur människors förståelse för friheten och dess betydelse har stärkts inför upplevelsen av yttre tryck. En av konservatismens svagheter, kanske den största jämte dess svårigheter att hantera den individuella friheten på ett konstruktivt sätt, är kanske att den underskattar de sociala konflikternas positiva kraft. Samtidigt befinner sig ju konservatismen alltid i konflikt med rådande förhållanden. Ty i ett konservativt samhälle behövs den konservativa övertygelsen ju inte. Konservatismen är därför snarare en radikal än en konserverande politisk kraft. Den vill någonting annat än det som är – något som i många fall är radikalt annorlunda än det som är. Konservatismen har givetvis rätt i så måtto att det bara är ett samhälle av det slag som den önskar se, d.v.s. ett samhälle som tar hänsyn till och bygger på människans natur, som kan fungera i längden. Men samtidigt riskerar ett välfungerande samhälle att bli omedvetet om sig själv och alltså att förlora i frihet. Sociala motsättningar och strider behövs för att förhindra detta. Konservatismen behöver m.a.o. den samhällsskadliga människan och hennes destruktiva åsikter (anarkism, totalitarism) för att kunna förklara för sig själv och för andra vad som är ett gott – eller bättre – samhälle och varför det är det. I Freuds suggestiva psykiska modell (Id, Ego, Superego) saknas en viktig fjärde komponent: Skuggan eller Fienden, Antijaget, Detets motpol, som inte alls utgörs av det disciplinerande Superjaget, vilket Freud tycks mena, utan av internaliserade externa krafter som vill försvaga och upplösa de ”odiciplinerade” och naturliga individuella drifterna och ersätta dem med yttre flockmässiga och kollektiva krafter, med den jagupplösande sociala konformismen. Till skillnad från Freud glömde Platon inte bort denna komponent i sin likartade modell över det mänskliga psyket. Han kallade den som bekant ”Det stora djuret”. När ”Det stora djuret” eller massan vaknar till liv i människorna slukar det allt i sin väg – individen såväl som familjen, historien och traditionerna, skönheten och filosofin, Gud och sanningen… Massrörelserna och deras inspiratörer och pådrivare är konservatismen politiska huvudmotståndare. En av de verkningsfullaste symbolerna för konservatismen är St. Göran i kamp mot Draken för att frälsa Oskulden från besudling och död. St. Göran är det hängivna och disciplinerade jaget, d.v.s. den harmoniska och samverkande enheten av Jag och Överjag, Oskulden är inte sexuell oskuld utan tvärtom naturen och de naturliga drifterna (d.v.s. Detet); den omedvetna naturen är det renaste av allt – och det mest skrämmande (parasitstekeln och fjärilslarven!), och Draken är de vanföreställningar om människan och det goda som växer fram överallt där motståndet mot den minsta gemensamma nämnaren, d.v.s. mot det externa eller sociala jaget, är för svagt. Antijaget är onatur – kultur frikopplad från naturen. Människans personliga utveckling handlar om att uppfostra och undervisa sin medfödda natur utan att därigenom förtränga och förvränga den. Vårt förhållande till vår inneboende natur bör vara som förhållandet till ett barn. Och det är förvisso mycket bättre med ett olydigt och bångstyrigt barn än med ett vanskapt eller misshandlat.
9 Odysséen, nionde sången, rad 82-104.
10 Mer bestämt av Adams revben, som det sägs i Genesis 2:21.
11 Se diktsviten ”Tag och skriv” i Färjesång.
12 Med produktion syftar jag här som annorstädes inte enbart på produktion i yttre mening utan också på inre produktion, d.v.s. arbete syftande till självförbättring. Det finns givetvis ett mångsidigt samspel mellan produktivitetens yttre och inre former. För att bara ta ett exempel så presterar den mentalt starkare fysiskt bättre.
13 Den fascistiske konformisten kan, som hos Bertolucci i Il Conformista, vara medveten om sin konformism och utan skamkänslor eftersträva den. Den liberale konformisten kan det inte. För honom är det ett livsvillkor att förneka sin konformism. Om han tvingades se sin osjälvständighet i ansiktet skulle hans tillvaro krossas.
(Påbörjad i januari 2023, preliminär version färdig 13/3. Detta är det sista avsnittet i serien om pengarna logik. Men det finns förvisso mycket mer att säga i detta ämne, vilket det nu än är, så det är inte omöjligt att det blir fler avsnitt så småningom.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar
Pengarnas logik 10 – Lånandets dynamik
Pengarnas logik 11 – Inflation
Pengarnas logik 12 – Koordination
Pengarnas logik 13 – Förgreningar och återkopplingar
Pengarnas logik 14 – Ackumulationen
Om skribenten: Jonas Åberg
