Media och Egypten

Okategoriserade

Då den såkallade jasminrevolutionen spridit sig från Tunisien till Egypten kan det vara intressant att närmare följa hur svenska media rapporterar om denna typ av händelser. Detta är av värde inte minst då det ger en inblick i deras världsbild och deras föreställningar kring fenomenet revolution. Man finner då snabbt att denna diskurs bygger på händelser i den europeiska historien, som appliceras på främmande länder (från Vitryssland till Egypten) utan att man nämnvärt intresserar sig för de strukturella och historiska skillnaderna. Detta innebär att man ibland gör allvarliga felbedömningar, i ett återkommande spel mellan polerna förväntan och besvikelse.

1848 och 1991 som paradigmatiska revolutioner

Den paradigmatiska revolten för media är kort sagt baserad på de folkliga resningarna i Östeuropa under sent 1900-tal, och i viss mån på en romantiserad och ahistorisk bild av de revolter som i Västeuropa åtföljde vägen till demokrati innan dess (från 1789 via 1848). Någon explicit klassanalys finns alltså inte, utan den dikotoma bild man har är att ”folket” går ut på gatorna och protesterar mot ”makten”. I svensk inrikespolitik är denna dikotomi närmast portförbjuden, inte minst det potentiellt explosiva ”folket”, eftersom historien här tagit slut, men när man betraktar andra länder är den attraktiv. Detta illustrerar också att det i diskursen kring revolutioner i andra länder implicit finns en stark aspekt av linjär och universell historia. Det enda som skiljer vårt samhälle från andra är tidsaspekten, de är relativt sett efterblivna men kommer på sikt att genomgå samma steg som vi gjort. I varje fall enligt den Nya klass som journalistkollektivet i hög grad tillhör. Man har också en tidig-liberal syn på ”makten” i dessa länder, en ”makt” vars intressen ofta reduceras till den rena korruptionen (faktorer som stabilitet abstraheras alltså bort).

Klassanalys

Att avstå från att göra en klassanalys är dock detsamma som att undermedvetet göra en. Media tenderar därför att identifiera revolutioner i främmande länder med de liberala medelklasskikt de själva påminner mest om. I Egypten lyfter man därför fram liberala och sekulära oppositionella som ElBaradei. Hans uttalanden ges stort utrymme, och han framställs på så vis underförstått som revoltens språkrör. Att ElBaradei eventuellt representerar en relativt begränsad opinion är inget journalistkollektivet i nuläget vill ta till sig. Detta på grund av den föreställda identiteten mellan folkliga revolter mot auktoritära härskare, demokrati av västerländsk modell, och liberala ledare från medelklassen. Egypten skiljer sig dock från både Östeuropa och Tunisien genom att den mest välorganiserade och omfattande oppositionsrörelsen är det Muslimska Brödraskapet. Oavsett om man fokuserar på de historiska skillnaderna eller likheterna mellan Egypten och det västeuropeiska 1800-talet måste man konstatera att i Egypten och många andra arabländer spelar en folklig islamism den roll socialismen spelade i Västeuropa. Det är alltså inte omöjligt att den som baserar sin bild av samtidshändelserna på etablerade media kommer att bli mycket överraskad över vad ”jasminrevolutionerna” på sikt leder till. I nuläget finns en allians mellan flera element mot Mubarak, men så snart han fallit kommer skillnaderna mellan dem att framstå tydligare. Man kan här också notera att både 1848 och 1989 års revolutioner i många fall hade ett starkt nationalistiskt inslag, något som i fallet med ”jasminrevolterna” kan ge oanade och oönskade resultat.

1848

Orange revolution och jasminrevolution

Man bör samtidigt vara medveten om ytterligare en viktig skillnad mellan då och nu. Idag spelar utländska intressen en betydande roll i de berörda ländernas inrikespolitik. De flesta torde idag, mer än fem år senare, vara medvetna om att de romantiserade och tillsynes idealtypiska ”orange revolutionerna” i bland annat Ukraina och Georgien i hög grad var orkestrerade av USA och ersatte en mer pro-rysk elit med en mer pro-amerikansk. Vi vet idag att under den romantiska fernissan var dessa intressen inte främmande för bland annat angreppskrig mot pro-ryska Sydossetien eller förtryck av sina oppostionella. Genom Wikileaks anar vi idag att den av västeuropeiska media så positivt framställda vitryska oppositionen även den har långtgående kontakter med amerikansk underrättelsetjänst.

Egypten skiljer sig här något från exempelvis Vitryssland genom att Mubarak under många år varit en viktig motståndare till Irans växande inflytande i regionen, och haft ett betydande samarbete med det amerikansklierade Israel. Detta utesluter dock inte att USA kan vara intresserat av att ”uppgradera” den egyptiska regimen om hans grepp om landet visar sig svagare än man tidigare antagit. Man behöver heller inte nödvändigtvis vara konspirationsteoretiker för att se det som fullt möjligt att ”jasminrevolutionerna” påminner om ”färgrevolutionerna” även på så vis att USA haft ett finger med i spelet. Frågan i så fall är vad man önskar uppnå genom ett så högt spel.

Den paradigmatiska revolutionen i mediakollektivets ögon är alltså den där folket går ut på gatorna och protesterar mot en auktoritär regim. Regimen faller, demokrati av liberal modell införs, och alla lever sedan lyckliga i alla sina dagar. I verkligheten har det sällan varit så enkelt, faktorer man abstraherat bort har bland annat inkluderat att dessa länder ibland varit mångetniska och att de därför i en period av minskad stabilitet därför snarare exploderat i blodiga inbördeskrig. I Egypten finns en sådan oroväckande splittring mellan muslimsk majoritet och historiskt utsatt koptisk minoritet. Man bör också vara medveten om att landets demokratiska traditioner är betydligt mindre än vad fallet var i många av de östeuropeiska länder som innan det kommunistiska maktövertagandet varit demokratier. Likaså kan man notera militärens roll i flera arabländer, mätbar bland annat genom den andel av BNP som går till den. När svenska journalister föreställer sig ett val mellan Mubarak och ElBaradei kan det lika gärna visa sig att det står mellan militärkupp och muslimskt brödraskap. Det enda vi kan veta med säkerhet är att nästan oavsett vilken sida som får sådan makt att de tvingas kränka mänskliga rättigheter för att behålla den, kommer svenska journalister att förvånat och indignerat rapportera om det. I det förutsägbara spelet mellan förväntan och besvikelse är glömskan den förmedlande faktorn.

I media

”Presidenten är vår cancerböld”
Mubarak besatt av Iran