En sonett till Orfeus

Filosofi, Kultur, Litteratur

II:XXI

Singe die Gärten, mein Herz, die du nicht kennst; wie in Glas
eingegossene Gärten, klar, unerreichbar,
Wasser und Rosen von Ispahan oder Schiras,
singe sie selig, preise sie, keinem vergleichbar.

Zeige, mein Herz, daß du sie niemals entbehrst.
Daß sie dich meinen, ihre reifenden Feigen.
Daß du mit ihren, zwischen den blühenden Zweigen
wie zum Gesicht gesteigerten Lüften verkehrst.

Meiden den Irrtum, daß es Entbehrungen gebe
für den geschehnen Entschluß, diesen: zu sein!
Seidener Faden, kamst du hinein ins Gewebe.

Welchem der Bilder du auch im Innern geeint bist
(sei es selbst ein Moment aus dem Leben der Pein),
fühl, daß der ganze, der rühmliche Teppich gemeint ist.


I min obundna översättning:

Sjung de trädgårdar, mitt hjärta, som du inte känner,
trädgårdar såsom gjutna i glas, klara och ouppnåeliga,
vatten och rosor från Isfahan eller Shiraz,
sjung dem saliga, prisa dem, de ojämförliga.

Visa, mitt hjärta, att du inte kan leva dem förutan,
så att de mognande fikonen syftar på dig,
så att du mellan blommande grenar förenas
med luftens såsom till ansikte stegrade fläktar.

Gör inte misstaget att tro det finns försakelser
för den som väl har fattat sitt beslut: att finnas!
Som en tråd av silke är du förenad med väven.

Oavsett med vilka bilder du är innerst förbunden
(vore det så med ett ögonblick av livets lidande),
känn hur hela den lysande mattan är menad att vara.


Är översättningen alltför bokstavlig, alltför grov? Nej, jag tycker inte att transformeringen förenklar och förytligar för mycket. Jag tycker att diktens meningsstruktur och suggestionsförmåga består.

När det gäller lyriköversättningar föredrar jag en kombination av originaltext och en tolkning som läg­ger fokus på innehållet, på vad som sägs, på den vision eller det budskap som gestaltas, och som försö­ker återge detta så troget och fullständigt som möjligt. Alltså hellre en sannfärdig prosa(lyrisk)översätt­ning än en formfulländad förenkling. Formen gör dikten till vad den är, det är sant, men man kan inte översätta formen. (Jag tänker inte här på versmåttet utan på den språkliga formen i dess helhet.) Att ständigt jämföras med originalet kan kännas besvärande för en översättare, fast då har man fel ambitio­ner. Är inte all dikt en översättning? På sätt och vis är det så. Det är en översättning från det inre till det yttre. Men om detta inre vet vi ju inget förrän det tar yttre form. Så för oss som medvetna varelser blir översättningen och det översatta till i samma stund. Själv tror jag ju att det medvetna är mer än bara en rekapitulation – eller översättning – av det omedvetna. Det är en bearbetnings- och organisationspro­cess, en återkopplings- och styrningsprocess – det är en viktig, ja, avgörande del av en större kreativ och kommunikativ kunskapsprocess. Det finns ett skäl till att något blir medvetet. Vi glömmer ofta våra drömmar i samma stund som vi vaknar, men när vi drömmer dem är vi medvetna om dem. Det är när Orfeus slår an strängarna på sin lyra och börjar sjunga som hans förtrollande musik blir till – för ho­nom själv såväl som för dem som lyssnar. Den existerar i och genom sitt verkande. Mozart kan till den stackars Schikaneders förtvivlan ha Die Zauberflöte kvar i sitt huvud – på samma sätt som en dröm han minns. Hur tacksamma är vi inte över att han hann skriva ner noterna till operan innan han dog så ung! Det finns tre trollflöjter: musiken i Mozarts magiska hjärna, det för alla över genomsnittet musikaliska människor tillgängliga och tolkningsbara partituret och slutligen det även för oss andra tillgängliga sce­niska framförandet.

Sonett XXI i del II av Rainer Maria Rilkes Die sonette an Orpheus är en av de vackraste dikter som skrivits om skapandets och livsbejakandets kraft, om hur det ena går över i det andra och hur det ena är bero­ende av det andra. Detta är centrala tema i diktsamlingen som helhet, men de gestaltas här i särskilt klar och koncentrerad form.

Orfeus är inte någon sångare i vanlig mening, inte en besjungare eller någon som framför sånger som andra har komponerat, utan en inspirerad skapare och visionär, någon som genom sin musik fram­bringar och väcker till liv. Det den orfiske poeten Rilke frambringar eller återskapar i sonett II:XXI, och läsaren med honom om han grips av poetens inspiration, är det forna Persiens ryktbara trädgårdar. Det är därför Rilke inte ”besjunger” trädgårdarna, vilket hade känts språkligt naturligare, utan ”sjunger dem”, d.v.s. sjunger fram dem, och det är därför han inte ”lovsjunger dem”, som man gör med det som står färdigt framför en, utan ”sjunger dem saliga”.

Trädgården är en symbol för paradiset. Ja, det grekiska ordet paradeisos återgår på persiskans ord för trädgård eller lustgård: pairidaeza, vilket betyder muromgärdad plats. Perserna var ett de folk i antiken som lade grunden till trädgårdskonsten. Edens lustgård i bibeln är alltså en trädgård – en gudomlig så­dan. De trädgårdar som efter persisk förebild senare anlades i den islamiska världen betraktades som jordiska motsvarigheter till det himmelska paradiset.

När poeten återskapar de underbara men av honom själv obesökta trädgårdarna i form av konst, i en sång eller en dikt, gör han det i sitt eget och i de av sången gripna åhörarnas inre. Det är i vårt inre som trädgården tar form när vi sjunger och prisar den. (Prisandets förmåga att levandegöra och närvarande­göra är ett centralt tema i sonetterna. Det är också ett psykologiskt korrekt tema, vilket verkningarna i människosjälen av prisandets motsats, hånet och hädandet, tydligt visar.) Genom att på detta sätt göra trädgården närvarande i oss gör poeten oss närvarande i den, d.v.s. återför han oss på sätt och vis till det förlorade eller frånvarande paradiset.

Men märk väl att detta förutsätter en ansträngning från vår sida – en hjärtats ansträngning. Det räcker inte med att Orfeus sjunger och Rilke skriver. Vi måste göra oss mottagliga och lyssna med uppmärk­samhet och inlevelse. Uppmaningen till en hjärtats ansträngning, som handlar om att göra tillvaron an­gelägen på djupet, om att förstärka och förädla dess mening, återkommer i ny form i diktens andra strof. Här blir det tydligt att Rilke med sin trädgård inte avser någon slags tillflyktsort eller avkopplings­inrättning.

Den inre trädgården, det själsliga paradiset, ska nämligen vara en källa till mänsklig mognad och förhöjd livskänsla, inte en avskärmande fantasi, inte verklighetsflykt. Det är inte populärkulturens livssubstitut eller bedövningsmedel som det är fråga om här. Tvärtom. Det handlar om konstens andligt omskapan­de och utvecklande förmåga. Det handlar om konsten som den indirekta vägen till sanning, d.v.s. som in­spiration och vägledning, vilket är den enda användbara vägen när det gäller de existentiella frågorna. Bara ditt eget liv kan besvara frågan om hur du ska leva. Detta budskap symboliseras i dikten av fiko­net, vars mognad motsvaras av diktjagets, och av diktjagets föreningen med den genom hans inlevelse eller engagemang förmänskligade vinden. Fikonet är en gammal fruktbarhetssymbol och vinden är fort­farande en vanlig symbol för andedräkten eller m.a.o. för livsprincipen.

Om poeten, och i hans efterföljd läsaren, är tillräckligt hängiven och visar att han inte kan leva utan de inre bilderna eller visionerna, utan den förinnerligade och fördjupade kontakt med tillvaron som de in­nebär, kommer de att förvandla och förmänskliga honom, deras skapare eller frammanare, ge fördjupat liv och mognad åt honom själv. Genom sin hängivenhet ger han ett så intensivt liv åt det han sjunger om att det får ett ansikte, d.v.s. får egenliv och avsikter som det kan rikta mot poeten själv. Poeten kan bli sedd av sina egna visioner och träda i förbindelse med dem som med en oberoende realitet. Orfeus är hos Rilke en inre erfarenhet som ger liv och röst åt läsarens inre på samma sätt som den ursprungliga mytens Orfeus genom sin musik gav liv åt stenarna och fick djuren och växterna att tala. Att läsa sonet­terna blir alltså detsamma som att ges liv och röst av den orfiske poeten.

Det är en ambitiös estetik, men den är inte överspänd eller orealistisk, för den fungerar. Åtminstone till en viss gräns. Konsten kan verkligen böja isär och bryta av gallerstängerna i den bur av snäv och hård självcentrering som vi likt Rilkes välbekanta panter sitter inlåsta i, och visa oss det landskap och den värld som döljer sig bakom dem. En värld som till skillnad från de tillfälliga och lösryckt glimtar som snart dör bort i den av fångenskapen depriverade panterns hjärta uppenbarar handlingens möjlighet för oss och inspirerar oss till aktivitet. En aktivitet som mycket väl kan bestå i en meditation över rosorna i Shiraz och vattenkonsten i Isfahan. Ty vi måste någon gång förstå att Fausts brist, grunden till hans oro och disharmoni, är att han i alltför hög grad betonar den yttre handlingen på den inres bekostnad. Lik­som vi bara kan förändra världen genom att först förändra oss själva kan vi bara förändra oss själva i ett växelspel mellan det inre och det yttre. Nyckeln är självdistans.

När Rilke i sonettens två avslutande strofer övergår till vad jag kallar bejakelsens tema förenar han sym­bolen av trädgården med symbolen av mattan, vilka båda intressant nog har persiska konnotationer, och säger indirekt att visionen av trädgården ingår i den större livsväv som symboliseras av mattan. Denna väv har många inslag, men de är alla förbundna med varandra, så som en mattas mönster ju är, och de är därför alla menade att vara. Att sjunga fram och prisa den enastående vackra trädgården, att gå in i den så djupt att den blir en del av en själv, är ett sätt att besluta sig för att vara. Men att besluta sig för att vara är att besluta sig för att vara allt man är. Jag vill ogärna reducera Rilkes dikt till en enkel maxim om att man måste ta det onda med det goda – acceptera och om möjligt använda det onda. Det han sä­ger är ju så mycket mer än så, fr.a. säger han det i en helt annan form – en form som blir en aktiv del av läsaren och som därför får en mängd subjektiva bibetydelser. Men maximens budskap är faktiskt en vä­sentlig aspekt det som sägs i dikten, och i diktsamlingen som helhet, och att försöka leva efter denna maxim är f.ö. en allt annat än enkel sak. Rilkes sonetter kan på ett indirekt sätt hjälpa oss att lyckas med detta.

Kan t.o.m. den outhärdliga förlusten av den underbara Eurydike bäras och övervinnas genom att ses och förstås som en del av en rikare helhet? Ja, även den, verkar det som, för ”Sei immer tot in Eurydi­ke” som Rilke skriver i den gripande sonetten II:XIII är ju ett sätt att uttrycka detta på. ”Var alltid död hos Eurydike”, d.v.s. förneka inte att hon är borta och inbilla dig inte att du kan återföra henne till jor­den igen, glöm henne aldrig och försök inte undfly den tomhet och smärta som henne frånvaro inne­bär. Genom att så, och bara så, göra saknaden efter den älskade till en del av livsväven växer den, den stora mattan, till att bli något som är större dig själv – något som du nu är en del av. En jublande del, som det heter i slutraden till II:XIII.

Här befinner vi oss som synes långt från det terapeutiska samhället och dess människosyn! Det terapeu­tiska samhället bygger på den rakt motsatta idén: att livet ska underlättas och förenklas så långt möjligt, att man själv kan välja vad som ska ingå i livet väv och hur det ska förstås och värderas. Livets smärt­sammaste erfarenheter är ingenting man ska försöka ta till vara och berika sig med, utan tvärtom något man bör frigöra sig ifrån genom terapier och psykofarmaka. Men om man lyckas med detta ”frigörelse­projekt” då blir även de andra erfarenheterna, de som väcker glädje och lust, ytligare och svagare. Då blir trädgården mindre lockande och intressant att utforska, och ens förmåga att träda in i den och se den i all dess levande skönhet försvagas. Att tro att en stabil livsmening och en med denna förbunden och samverkande självständig handlingsförmåga kan uppstå på den moderna freudianskt inspirerade psykologins grund är en illusion. Det terapeutiska samhället är ett livsförnekande samhälle som gör människan svag och osjälvständig. Om redan den godhjärtade och välmenade Jordan B. Peterson för­mår jaga rysningar av obehag längs den imaginära ryggraden hos det vänsterliberala samhället blötdjur vad skulle då inte Rilke göra om de upptäckte vad det är han säger under den välljudande ytan? ”Was ist deine leidendste Erfahrung? Ist dir Trinken bitter, werde Wein”(II:XXIX). Är dig livsdrycken alltför bit­ter? Bli vin! Ryckt ur sitt sammanhang förefaller rådet orimligt, ja, rentav cyniskt, men vad det handlar om här är det kontinuerliga arbetet med att väva in livserfarenheterna i en helhet fördjupad av självöverskridande närvaro och av växande sensibilitet inför det mysterium som är det andra – den övermäktiga och outgrundliga världen, icke-jaget, Gud… Die sonette an Orpheus är en användbar ingredi­ens i en sådan förvandling.