Robert N. Taylor och Changes

Okategoriserade

Under 60-talet var det inte bara vänstersinnade hippies som skapade folkmusik, utan det fanns även en grupp vid namn Changes. Changes sökte sin inspiration och sina förebilder i den egna historien snarare än att svärma för diverse främmande ”hjältar” som Che Guevara och andra. Robert N. Taylor var en av medlemmarna i Changes och han är onekligen en tänkare, musiker och hedning som är värd en närmare bekantskap. Man kan rentav säga att om asatrons gudar är en samling arketyper eller förebilder, så har Taylor levt den ”odenitiska” arketypen under hela sitt liv. Att han håller fast vid sina ideal vid sextio års ålder är också ett tecken på att dessa ideal är en del av hans natur.

Krigaren – Minutemen
Under 1960-talet var Taylor inblandad i den rörelse som kallades Minutemen. De är idag inte så kända, eftersom 60-talets revolutionära rörelser som vår tids etablissemang vill att vi ska känna till var hippies, svarta pantrar och kommunister. Minutemen passar inte in i den bilden, eftersom de var ”höger”, genom att de var motståndare till en övermäktig och byråkratisk centralregering. Taylor påpekar i intervjun med Fluxeuropa att de hade mycket gemensamt med dagens milisrörelser. Han har idag lämnat den rena politiken bakom sig, men kan fortfarande leverera bitande och glasklara politiska kommentarer.


Mystikern – Asatru Free Assembly

Taylor tillhör också den grupp som var aktiva med att återskapa en europeisk hedendom, asatro, i USA, ihop med Steve McNallen och Else Christensen. Det rör sig inte om någon politiskt korrekt asatro, och heller inte om någon på annat vis politiserad, utan medlemmarnas politiska åsikter tycks vara deras ensak. Är man läskunnig inser man snabbt att Taylor inte är ”fascist”, även om hans spelningar ibland störts av människor som uppenbarligen inte varit läskunniga eller toleranta för åsikter och världsbilder de inte förstår.

Vill man ha en inblick i hur hedniska anarker som Taylor och McNallen säger vad de tycker oavsett vad de politiskt korrekta vill låta dem, så rekommenderas McNallens artiklar Wotan vs. Tezcatlipoca och Metagenetics. Artiklarna om Building the Euro-Tribes rekommenderas också varmt för tribalister, men kommer att tas upp i ett senare inlägg.

Om det är något vi behöver i Sverige så är det människor som Taylor. Muslimerna har sina imamer, judarna har sina rabbiner, även vi hedningar behöver egna mystiker och andliga ledare.

Barden – Changes

Taylor är också en konstnär, poet och musiker. Jag har själv bara hört albumet Fire of Life, men det innehåller flera bra spår. Normalt är jag inte särskilt intresserad av neofolk, med några undantag, men Changes har jag lyssnat på i flera dagar. Det lilla urval av hans konst jag sett har också gett ett levande och äkta intryck.

Det finns en liten artikel om Taylor i det första numret av tidskriften TYR, och ett utdrag sammanfattar delvis varför han är en så sund förebild:

Having immersed himself in the works of Nietzsche, Spengler, and Francis Parker Yockey, Taylor shared the hippies’ dissilusionment with modern life, and had long since ”dropped out” to pursue a lifestyle more conductive to his own nature. But while the hippies had sought enlightenment in various cults imported from the East – as well as the political ”enlightenment” promised by the radical Left – Taylor was seeking inspiration in the European heroic tradition. The Weather Underground could look to Che Guevara for a revolutionary role model, but Taylor was looking all the way back to Starkadr and CúChulainn.

Fortsatta länkar

Changes officiella hemsida

Wikipediaartikel

Intervju med Robert N. Taylor av Fluxeuropa (klart rekommenderad. Taylor skriver bland annat om sin traditionella syn på konstnären och hans inspirationskälla/musa, vilket är givande läsning för blivande och nuvarande konstnärer och musiker med traditionell världsbild)

Intervju av Neoform

Intervju av Chronicles of Chaos

Här berättar Taylor om hur han upplevde en ”race riot” i sin ungdom, hur han provade magiska svampar i Sydamerika, och om mexikansk gästfrihet.

Intervju med Obscura

Taylor uttrycker i den intervjun sin syn på det som på svenska kallats etnovampyrism, alltså vissa människors försök att ”suga åt sig” andra etniska gruppers vitalitet genom att härma dem, nästan som om man tror att man kan bli mer vital genom att gripa tag i en färgad människa på stan och börja gnugga sig mot honom i hopp om att hans känsla för rytm ska färga av sig:

I personally find performers like Eric Clapton to be really pathetic on the one hand and embarrassing on the other. This is little more than a new version of a minstrel show in which white people with black painted faces mimic Negroes. One must ask themselves if people like this have a soul of their own or are empty vessels who feed on the cultures and souls of other peoples. Most of these people whom they are mimicking must view such culture vampires with a certain disdain and repugnance.

RNT