Tiden mellan klockan 3 och klockan 4 på morgonen är den skönaste
Ren himmel
Rena gator
Överallt
bara tomhet och tystnad
och de dödas alldeles nakna ansikten och ljudlösa steg
där de går med sina inåtvända leenden mot tunnelbanestationerna och floderna
för att återvända till Underjorden innan solen går upp
Ensam med dessa skuggor är jag lycklig
de är sannare än de levande
mera levande än de levande
de ler sällan och skrattar aldrig, undviker överhuvud
alla de levandes överdrivna och tillgjorda gester och miner.

Vad denna förkonstling alltid har äcklat mig! Man lär sig tidigt i livet vilka toner som är sanna och vilka som är falska eller bara tomma. Men sedan tvingas man, med inte mindre smärta, att lära sig att glömma allt vad man har lärt sig för att kunna spela över hela känsloregistret på ett så snabbt och smidigt sätt som möjligt. Det är väl detta som kallas social kompetens. Leenden lika breda som likgiltigheten är stor! Ibland när jag möter ett av dessa lögnaktiga ansikten grips jag av en så våldsam lust att slå till det för att åtminstone en gång få se det spricka sönder i en grimas av alldeles äkta smärta, att jag bara med den största viljeansträngning kan hålla mig tillbaka.

När krogarna och de andra nöjesställena stänger några timmar efter midnatt
stiger mörkret till sin högsta nivå
och de våldtagna kvinnorna drar ihop sig i kramp runt en outhärdlig skräck och smärta
som hatet bara tillfälligt kommer att dämpa
De unga otillfredsställda männen drar nu fram genom gatorna i skepnad av vilda hundar
deras skuggor är kantiga och hårda och deras andedräkt fräter på luften
och den som vågar möta deras blick kan långt därnere i ett stort dragigt mörker
urskilja en svag låga, som hela tiden verkar vara på väg att blåsas ut
Det är den eld som har tänts på de överlevandes sida
långt borta
bortom namn och längtan
bortom smärta och lögn
Jag har svårt att motstå impulsen att blåsa ut detta ljus
och så göra deras förvandling oåterkallelig
Plötsligt hör jag deras steg bakom mig
De är många och de närmar sig snabbt!
Men när jag stannar och vänder mig om så stannar även de
med en min som om de inte visste varför
En stund står vi bara så och stirrar på varandra
(det är bara ett par meter som skiljer oss åt)
men sedan viker de plötsligt ylande av in på en sidogata och försvinner
skrämda av något jag inte kan se.

Vad är det vackraste hos en människa?
Vetskapen om det svarta vilddjur som ligger ständigt berett till språng inom henne
och den klara ångestfyllda viljan som håller det tillbaka?
En svart panter som rör sig oroligt i sömnen i sin bur
och drömmer om det snabba vilda språnget mot en varm mjuk hals
att få döda, slita sönder och förstöra
och ge all den dolda styrkan ett namn!
Den våldsamma tillfredsställelsen i att se Arnold Schwarzenegger
i full fart på sin kromglänsande motorcykel
jonglera med sin shotgun
och utplåna alla sina fiender, en efter en
som vore det den enklaste och naturligaste sak i världen
rymmer en längtan att kunna ta detta språng
inför alla
och skuldlöst
som en Gud…

Kastanjernas tunga grönska rörs i en långsam vind
Det väger mellan natt och dag
Jag vill jämvikt och ljus
inte vägande!
Jag vill att pantern tar sitt språng mot hjärtat och förvandlas
till ren stark eld!

År 1719 utses den italienske tonsättaren och cembalisten Domenico Scarlatti till maestro vid hovkapellet i Lissabon. Här blir han samtidigt lärare till den unga musikaliskt begåvade prinsessan Maria Barbara, som senare skall gifta sig med den spanske tronföljaren och bli drottning av Spanien. Det är för henne han skriver flertalet av sina många berömda cembalosonater. Han skall komma att tillhöra hennes hov och tjäna henne troget under resten av sitt liv. När jag ser dem komma gående emot mig på en av den skuggiga slottsparkens knastrande grusgångar är de inbegripna i ett samtal om hur en av dessa sonater skall spelas. Maestro Scarlatti är helt absorberad av att förklara en komplicerad passage. Han gestikulerar med händerna och nynnar högt. Prinsessan lyssnar på honom med ett allvarligt leende. Strax innan vi passerar varandra ser hon upp och möter min blick. Hon besvarar med en lätt huvudböjning min höviska hälsning. Henne klara blick är fylld av den renaste lycka. Sedan några år tillbaka kan jag bara lyssna på musik från renässansen och barocken. Den romantiska musik som jag en gång i tiden älskade över allting annat, förefaller mig numera irriterande obalanserad och oklar, ja, inte sällan direkt motbjudande i sin överdrivna och självupptagna känslosamhet och sitt ständiga omogna pockande på uppmärksamhet. Det är så enkelt! Det är bara den här musiken som inger mig glädje. Som inger mig denna djupa och gåtfulla glädje om vars orsaker man först tvekar…

Och vingarna, nattens milsvida vingar, lyfter så
i en långsam men obeveklig rörelse
Och vad har lycka någonsin varit annat än denna ständiga växling
mellan ljus och mörker
mörker och ljus
hjärtats reliefer
vårt jordiska namn!
Det är fruktansvärt
och det är underbart
och vi måste till slut lära oss att avstå:
att stanna kvar i det växande ljuset när mörkret lyfter
att stanna kvar
när det åter stiger runt våra spröda kroppar
i detta plågsamt främmande ljus som bländar oss och hämmar våra rörelser
att avstå från det vi äger av oss själva
avstå och förvandlas
till något vi inte kan förstå och vars mening
vi inte känner.

november-95

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.