Apropå

Filosofi, Religion, Vetenskap

Konsekvensen: Själen, vår själ, din, min, är världen så som vi upplever den. Så som vi vidrör och känner den. Eller omvänt: världen så som vi upplever den är ett resultat av vår själs verksamhet. Världen är en själslig eller andlig erfarenhet. Om våra själskrafter vore svagare eller andra än de är skulle världen också vara en annan. Vi gör i själva verket denna erfarenhet varje gång våra själskrafter är nersatta av någon anledning. När det inte är kroppen som är orsaken, t.ex. fysisk utmattning, en feberframkallande infek­tion eller en skada på något sinnesorgan, tror vi att det är världen som har förändrats. Den är färglösare, ödsligare och tråkigare än förut. Vi tror faktiskt detta, och denna känsla kan vara så stark (trots vårt svaghetstillstånd!) att vi inte kan tänka oss att vi tror fel. Världen ”i sig” är inte en sannare, rikare och intressantare plats än världen ”för oss”, utan tvärtom en kall och tom och fr.a. meningslös historia. Det är så vi uppfattar den när våra själskrafter är försvagade p.g.a. själsliga orsaker, t.ex. vid ett dödsfall eller under en depression. I denna kalla och tomma värld finns på sin höjd det kvar som en strikt rationell naturvetenskap vill räkna med. När vi inte längre är här då är inte heller världen här – den rika, vackra och meningsfulla världen. Då finns ingenting. Ingenting som det är värt att räkna med. Den motbjudande entropin betyder egentligen inte någonting, för den utspelar sig ju enbart i en värld som redan är me­ningslös, som redan är tom och kall. ”Materialisten” är likt en estetiskt totalt okänslig person som i en skulptur bara ser ett stenblock och hos en tavla bara förmår uppfatta färgpigment på en duk. Om man, i likhet med fysiken och vissa puritanska filosofier, söker sanningen genom en reduktionsprocess ham­nar man till slut i meningslösheten. Men meningslösheten, det negativa, är inte sanningen och kan inte vara det. Meningslösheten saknar med nödvändighet sanningsinnehåll och sanningsvärde av det enkla skälet att den saknar mening. Fysikens teorier har mening endast som en tolkning och förklaring av vår värld. Vetenskapen är vår tjänarinna, inte vår härskarinna.

Varför är skönheten så speciell och så värdefull för oss? Mer värdefull än kanske något annat. Därför att den är ett uttryck för och en spegling av det bästa hos oss själva. Vår längtan, våra förhoppningar, vår lust att växa och skapa, att berika och berikas. Världens skönhet, dess färger och former, och dessa färgers och formers gränslösa rikedom, dess rörelse och liv, är ett påtagligt och expressivt bevis på sjä­lens existens, på vår själs existens och på dess verksamhet. Ty själen är en aktivitet, en rörelse – i världen och genom den. Kvinnans skönhet är skönheten hos mannens själ…

Världen pågår oss förutan, men den pågår inte på samma sätt, inte alls på samma sätt, som när vi är där. För den som inte tror på Gud pågår världen i form av fysiska processer av det slag naturvetenskapen talar om. För den som tror på Gud pågår den på samma sätt som den pågår för oss, fast i en oändligt förhöjd och förstärkt form, i en omfattning och rikedom som vi saknar medel att föreställa oss och leva oss in i. Den bästa jämförelsen vi kan göra är kanske med ett danteskt Paradiso: en oändlig och oändligt lysande blomma som öppnar sig inåt – åtminstone när Gud är på det humöret och först och främst ser rikedomen och skönheten hos skapelsen, inte syndafall och fördärv. När Gud ser det fullkomliga hos skapelsen då är den en spegling av Guds själ. Ska vi tänka oss Gud som världens skapare? Ska vi tänka oss Gud som en eller som många? Om Gud är många då är också världarna många, för varje Gud frambringar genom sina själsliga aktiviteter sin egen värld.

Gud är en (i förhållande till – den troende – människan) extern eller ”objektiv” själslig kvalitet. Guds själ omfattar alltid allting och sammanfaller därmed med världen. Gud ger världen en konstant mening, ett konstant värde, en konstant skönhet. Världen fortfar att ha sin mening och sin skönhet i Gud även när vi själva tvivlar eller vänder oss bort. Genom tron på Gud har vi lättare att tro på meningen och skönheten. Utan Gud har världen ingen mening ”i sig själv”, har den ingen överindividuell eller av indi­viden oberoende mening. Guds frånvaro innebär inte per automatik nihilism, men eftersom människan nu en gång är svag och tid efter annan tvivlar och tvekar, tvivlar och tvekar mer än vad som är nyttigt för henne, och eftersom hennes svaga tro, hennes längtan efter att tron ska vara starkare och stabilare, kan missbrukas och utnyttjas på många sätt, inte minst politiskt, innebär en försvagad eller förlorad reli­giös tro en betydande risk för att nihilistiska övertygelser och reaktioner ska uppstå och växa sig in­flytelserika. Tron på själen och dess skapande förmåga utgör ett visst om än svagt och ofullkomligt skydd mot nihilismen. Konsten, den skapande själens främsta uttryck, utgör ett visst om än svagt och ofullkomligt skydd mot nihilsmen. Religionen är det bästa och starkaste skydd mot nihilsm som vi har – när vi nu har det, om vi nu har det. Måste denna tro vara kristen? Nej, det måste den inte, men den måste vara – tro.

11.VIII.2019