Förpliktelser, människans förpliktelser, är ett nyckelbegrepp i den kulturfilosofi som Simone Weil pre­senterar i sin bok Att slå rot. Vi bör undvika att göra dessa förpliktelser och den högre ordning (det evigas, uni­versellas eller absolutas plan) som de är förbundna med beroende av tron på Gud och på en odödlig själ. Weil själv, som tror på bådadera, nämner varken Gud eller den odödliga själen när hon på de inle­dande sidorna i boken diskuterar förpliktelsernas art och betydelse. Hon vet utmärkt väl att detta skulle göra det svårare att kommunicera med och bli riktigt förstådd av dem som inte delar denna tro. Istället bör vi försöka grunda vår övertygelse om förpliktelsernas innebörd och roll på det faktum att vi som le­vande varelser är en del av något större och att detta större utgör en ordning som trots vår litenhet och svaghet påverkas av vårt handlande och i vissa avseenden är beroende av det. Det är insikten om att vara en del av en större ordning och förståelsen av vad detta innebär, nämligen att vi måste bejaka vår delaktighet i denna ordning och agera för att efter bästa förmåga söka bibehålla och förbättra den, som ger oss kunskap om dessa förpliktelser och lär oss att förstå deras betydelse. Genom förpliktelserna sti­ger världen och dess ordning in i oss, och genom att vi uppfyller dem stiger de i förnyad form ut i värl­den igen. Att leva i dessa förpliktelser är att leva i världen på riktigt. Det är genom att vara medveten om dessa förpliktelser och i god vilja försöka uppfylla dem som vi träder i verklig kontakt med världen och med människorna och de andra levande varelserna i den. Följaktligen är det även på detta sätt som vi träder i kontakt med oss själva och kan lära känna oss själva på riktigt. Förpliktelserna ligger, säger Weil, på ett annat och högre plan än rättigheter och skyldigheter. Utan förpliktelser finns det inga rättig­heter. Rättigheter och skyldigheter är varandras spegelbilder. En rättighet är ett annat sätt att uttrycka en skyldighet på, en skyldighet ett annat sätt att uttrycka en rättighet på. De rättigheter och skyldigheter som inte har sina rötter i förpliktelserna är flyktiga och relativa. De är överenskommelser som kan änd­ras och upphävas av dem som vill det och kan det. I sämsta fall är de bara en retorisk lek med ord eller kanske ett sätt att skaffa sig moraliskt överläge och makt. Men de rättigheter och skyldigheter som fak­tiskt har sin rot i förpliktelser är aldrig några fullständiga och exakta uttryck för dessa utan endast en tillfällig och av de i världen skiftande praktiska villkoren betingad uppenbarelse av dem. En och samma förpliktelse kan således uppfyllas – eller svikas – av olika handlingar i olika situationer. Det är för att vi ska kunna uppfylla våra förpliktelser som vi har fått en fri vilja. Eller om man så vill: det är för att vi har en fri vilja som vi har förpliktelser. Om vår vilja inte är fri bryts bandet mellan det högre verklighetspla­net, som vi kan kalla det eviga och universella, och de praktiska livsvillkorens plan. Då upphör detta högre plan att utgöra en levande realitet för oss och den fria viljan reduceras till ett materiellt och seku­lärt fenomen – till valfrihet. Valfrihet förutsätter inte någon kunskap om rätt och fel, om gott och ont. Den kan tvärtom hämmas av denna kunskap. Den fria viljan behöver inga alternativ för att vara fri. Om den endast ser det goda eller rätta och gör detta så är den inte mindre fri för det. Valfrihet förutsätter al­ternativ att välja mellan. Men förutsätter den en fri vilja? Fången som har två maträtter att välja mellan har ännu valfrihet. Eftersom jag tror att vi kan tro på att det finns en högre ordning som vi är en del av så tror jag också att vi kan tro på existensen av eviga och ovillkorliga förpliktelser, förpliktelser som vi inte kan ändra på eller avskaffa utan bara välja att acceptera eller vägra att acceptera, och att vi därför – oavsett om vi accepterar dem eller inte – kan förstå vilka dessa förpliktelser är och vad de innebär för oss. Människans förpliktelser har, som Weil säger, sitt ursprung i hennes vitala behov, d.v.s. i de behov som är kopplade till hennes andliga existens. Om man har tålamod och är uppmärksam kan villkoren för denna existens och de behov som är kopplade till den klargöras och definieras. Det är vad Simone Weil gör i Att slå rot.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.