En viktig del av bedömningen av folkhemmet måste enligt min mening vara hur vi ställer oss till lamellhusen. De är för mig folkhemmets mest typiska ansikte. Och den huvudsakliga manifestationen av det centrala och avgörande bostadspolitiska reformarbetet. Genom dem gavs arbetare billiga bostäder av en helt ny och högre standard.
De smala s.k. lamellhusen, eller “smalhusen”, byggdes i oerhörd mängd från 30- till början av 50-talet. Denna mängd gör att de i grunden kom att prägla våra städer och inte minst de större städernas förorter. Därför är frågan om deras arkitektoniska värde, och om de värden deras arkitektur förmedlar, helt central.
De smala lamellhus jag åsyftar är friliggande, bredvid varandra eller parallellt placerade, upp till 12 meter breda längor (eller, som Nordisk Familjebok uttrycker det, “ensartade, till varandra slutande, raka byggnadskroppar”), med ett flertal portar, tre våningar, två lägenheter per plan, och sadeltak, och de kan vara antingen slätputsade eller med fasadtegel, båda i olika diskreta färger.
De jag bäst känner till finns i Bromma, i områdena Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund, Riksby och Blackeberg, där de är grundbeståndsdelen i helhetliga och enhetliga områden; utöver detta finns mindre grupper av dem i några andra områden. De finns också i mycket stor mängd längre västerut, i Råcksta, Grimsta, Vällingby och Hässelby, som emellertid alla i lika eller nästan lika hög grad präglas av 50-talets nya höghusbebyggelse.
Lamellhus finns av många slag, och byggdes naturligtvis i mycket stor utsträckning även i andra jämförbara europeiska länder vid samma tid. De finns också – undantagsvis i Bromma – med fyra våningar, på annat håll med ännu fler. Det gör dem enligt min mening för höga. De finns också – även det endast undantagsvis i Bromma – utan sadeltak, vilket åter närmar dem till radikalfunktionalismen, d.v.s. fjärmar dem från huskaraktären och närmar dem till boendemaskinen.
Den fråga man kan och måste ställa är om de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit är arkitektoniskt förenliga med traditionen, om de kan accepteras inom ramen för en nyskapande traditionalism – om de i tillräcklig utsträckning kommunicerar med denna traditionalism i dess främst samhälleliga aspekt förenliga värden?
I bakgrunden på den första bilden ovan, på Kungsholmen på andra sidan den nybyggda Tranebergsbron, syns de tidigare uppförda, äldre och tjockare men delvis tjugotalsklassicistiska husen i Kristineberg. Reguljära sådana finns längre fram vid Thorildsplan, strax utanför bilden, där de blir oskiljaktiga från den typ som vid samma tid byggdes på flera håll närmare och i Stockholms centrum. Mer traditionalistiska hus av jämförbar typ finns också i Fredhäll längst ned mot Fredhällsparken, också strax utanför bilden ovan.
Hus av detta slag, som, fastän bredare, även de innehöll små lägenheter, hade naturligtvis varit att föredra, och fullt möjliga, även i Bromma – hus med stark bevarad kontinuitet med det historiska formspråket och ornamentiken. Ändå måste, menar jag, sägas att de smala lamellhusen av den typ jag här beskrivit markerar ett jämförelsevis måttfullt steg bort från dessa. De ser fortfarande ut som hus, de stadsdelar de formar har fortfarande drag av tillhörighet till den historiska civilisationen, och av mänsklighet – av mänskligt samhälle, ett samhälle som åtminstone inte principiellt står i motsats till ett mått av traditionella värderingar.
Även i radikalmodernistiska byggnader – exempelvis i de väster om Bromma belägna förorter jag nämnde, ja rentav i miljonprogrammet – är det naturligtvis möjligt för individer och grupper att bevara kontakten med traditionen. Men det är svårare. För majoriteten av dem som bor i sådana har de, och de stadsmiljöer de tillsammans bildar, starkt bidragit till historielöshet och modernitetsutopisk mentalitet, och naturligtvis programmatiskt, i linje med de problematiska ideologiska komponenter i folkhemmet som jag nyligen beskrev.
Arkitekturen är central för all kultur; den har, i en mening, en närmast existentiell betydelse. Och den är alltså, föreslår jag, inte minst avgörande för bedömningen av det svenska folkhemmet. Som kritisk mot modernismen menar jag naturligtvis att vi i framtiden med nyskapande traditionalistisk intention måste röra oss tillbaka, förbi och utöver modernismen, till tjugotalsklassicismen och vidare. Men folkhemmets smala lamellhus kan vara passabla. I jämförelse med miljonprogrammet och även vad som byggts efter det framstår deras områden idag som ofta mycket trevliga.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
