Två citat ur Krig och fred

Historia, Kultur, Litteratur, Rekommenderat

”När det redan är omöjligt att vidare tänja ut de historiska domslutens elastiska trådar, när en handling är så uppenbart stridande mot det som hela mänskligheten nämner gott och rättvist, då tar historikerna sin tillflykt till begreppet storhet, som på något sätt utesluter möjligheten att använda det godas och det ondas måttstock. För den store existerar ingenting ont. Det finns ingen fasa som kunde lägga den store till last. ’Det är stort!’ säger historikerna, och då finns det inte längre vare sig gott eller ont, utan endast ’stort’ och ’icke stort’. Detta stora är en egenskap som enligt deras åsikt finns hos vissa varelser vilka av dem kallas hjältar. Och Napoleon, som klädd i en varm päls ilar hem från sina till undergång dömda kamrater som han fört hit, känner att ’det är stort’ – och hans samvete är lugnt. ’Det är bara ett steg från det sublima (han ser någonting sublimt i sig själv) till det löjliga’, säger han. Och i femtio års tid upprepar hela världen: ’Det är sublimt! Det är stort! Napoleon den store! Det är bara ett steg från det sublima till det löjliga!’ Och det faller ingen in att proklamerandet av en storhet som inte mäts med det godas och det ondas mått endast är ett erkännande av ens egen intighet och omätliga litenhet. För oss, som av Kristus fått det godas och det ondas måttstock, finns ingenting omätligt. Och det finns ingen storhet där det icke finns enkelhet, godhet och sanning.” (Bok III, s. 257.)

*

För ryssarna, för många ryssar, är Leo Tolstoj den främste författaren. I det övriga Europa eller åtmin­stone i Västeuropa sätter man väl ofta den psykologiske djupborraren och mystikern Dostojevskij fram­för den skenbart enklare, fast subtilt indirekte berättaren Tolstoj, men när man läser Krig och fred förstår man varför Tolstoj för ryssarna själva är den främste – han gestaltar och i viss mån återupprättar den specifika och unika ryska andan, den mentalitet och det sätt att se på livet som är specifikt rysk, och framställer denna mentalitet som jämbördig med och i vissa avseenden överlägsen den västeuropeiska. Ryssland behöver inte någon västerländsk upplysning och rationalism – en rörelse som för den delen varken är särskilt upplyst eller förnuftig utan tvärtom på många sätt inskränkt och tanklös: man har en djupare och genuinare syn på livet, traditionsburen och präglad av en religiös känsla som kristendomen är den yttre formen för, och att försöka byta ut sin egen kultur och sitt eget sätt att vara mot någon an­nan är hur som helst omöjligt och destruktivt. Kriget mot Napoleon är i Tolstojs ögon delvis ett kultur­krig mot den västerländska andan, och Rysslands seger och befrielse genom folkets spontana och oor­ganiserade motstånd – bränderna och förstörelsen av för fienden nödvändiga resurser, flykten från stä­derna och de militära reträtterna längre och längre in i landet och sedan gerillakrigföringen under ocku­pationen och återtåget – en bekräftelse på den ryska andans värde och vitalitet. Tolstoj och hans stora roman är på ett djupt plan relevant idag. Macron som en parodisk version av den, som Tolstoj själv såg det, löjligt överskattade Napoleon? Och Putin, tänkvärdare, som en motsvarighet till Alexander I, på en gång självhärskare och reformator, hård nationalist och taktisk balanspolitiker, motståndare såväl till laglöst oligarkiskt folkförtryck som till den individualistiska modernitetens beräknande och samhällsun­dergrävande rättighetstänkande? Nej, historien upprepar sig aldrig, men den varierar sig – alltid. Likt allt organiskt som utspelar sig i tiden bygger historien på teman och motiv. Det är detta som håller den samman och gör att vi kan tala om den som en historia. Det är som ett bärande tema i dessa variationer som hjälten eller den (inte alltid så store) store mannen spelar sin roll. Hjälten gör inte historien sanna­re, tvärtom förenklar och förvanskar han den ofta, som Tolstoj riktigt påpekar, men han gör den livful­lare, åskådligare och angelägnare och får oss på så sätt att intressera oss mer för historien och för dess sanning.

*

”Villarskij skulle resa till Moskva och de kom överens om att resa tillsammans. Under hela resan kände Pierre sig glad som en skolpojke på ferieresa. Forbonden, uppsyningsmannen, bönderna på vägen eller i byarna – allt hade för honom en ny betydelse. Villarskijs anmärkningar och ständiga klagovisor över Rysslands armod, efterblivenhet i förhållande till Europa och okultur kunde inte minska Pierres entusi­asm. Där Villarskij såg livlöshet, där såg Pierre en mäktig livskraft – den kraft som i ett hav av snö höll detta helgjutna, säregna och enhetliga folk vid liv.” (Bok III, s. 300.)

En not om översättningen
De båda citaten är hämtade ur Hjalmar Dahls översättning från 1926. Det finns en nyare fullständig och i många enskildheter mera trogen översättning av Barbara Lönnqvist från 2017 som bör väljas framför Dahls, inte minst p.g.a. att Dahl av dramatiska skäl har uteslutit en hel del av Tolstojs tanke­väckande men handlingsbromsande resonerande partier, bl.a. den avslutande andra epilogen. Fast rent språkligt sett är Dahls översättning likvärdig, och kanske ligger den rentav stilmässigt närmare språket hos Tolstoj; avståndet i tid är ju inte så långt. Nej, jag vet inte. Allt vore enklare om man kunde ryska! Ryskan är jämte svenskan och grekiskan det vackraste språket. Och det fulaste? Det fula skall egentligen förbigås under tystnad, men det borde ju rimligtvis vara en förvrängning av det vackraste. S.k. rinkeby­svenska och malmöitiska, förslagsvis. Gräsliga sociolekter! Fast stockholmares slappa oförmåga att utta­la r-ljudet är en annan irriterade skönhetsfläck. Säga vad man vill om Calle Bildt, han har kanske fel i det mesta, men han kan åtminstone uttala r på det rätta ari(stokrati)ska sättet…