Tintin som arisk hjältearketyp

Bildkonst, Indo-europeana, Kultur, Litteratur

Allt som ger energi, som stimulerar, väcker nyfikenhet, entusiasm och glädje, som gör livet rikare, vack­rare och bättre, är något gott. Allt sådant bör uppskattas, uppsökas och utvinnas. Och detta helt oavsett om det energigivande anses fint och anständigt ur den tillfälliga tyckarelitens synpunkt eller inte, om det är kultiverat och comme-il-faut eller ej. Om populärkulturen ger oss livslust och glädje så är den god. Och om de ytliga och fåniga, åsiktsmässigt konventionella och förutsägbara uppenbarelseformerna av detta kulturskikt gör det så har följaktligen även dessa sina goda och användbara sidor. Hur vi sedan faktiskt utnyttjar den energi vi får är en annan sak! Här blir det en fråga om moral och personligt an­svar. Om vi inte förmår använda det vi stimuleras av på ett gott och produktivt sätt så betyder det inte att det var något fel på stimulansen. Och om vi märker att vi förförs och fördärvas, korrumperas och förvanskas av det vi stimuleras av så får vi inte ge efter för frestelsen att söka förklaringar och ursäkter utanför oss själva. Hur ska vi då någonsin kunna växa och bli bättre? När det gäller farlighet och skad­lighet är riskerna nog större med den s.k. finkulturen, d.v.s. den kultur som definiera sig själv som avan­cerad och högtstående och alltså som god, än hos den mindre anspråksfulla eller rentav blygsamma po­pulärkulturen. Den nutida politiskt korrekta finkulturens arroganta och självupptagna föraktare och re­lativiserare av det traditionellt västerländska är utan tvekan skadligare och utgör för de många svaga och osjälvständiga andarna, de som söker andras bekräftelse framför personlig utveckling och förbättring, en större risk för intellektuell och känslomässig korruption än, säg, Stålmannen och Läderlappen. (Var­för kunde de inte få fortsätta att heta så?) Stålmannen och Läderlappen är positiva övermänniskor. (Eller var det åtminstone under en stor del av sin kulturella karriär.) De är fascinerande och tankeväckande moderna versioner på de urgamla hjältemyterna, vilka enligt C. G. Jung bygger på medfödda symbol­producerande psykiska processer och behov. Stålmannen kan ge barnet eller ynglingen känslan av att allt är möjligt, vilket är en mycket bättre orimlighet än motsatsen att inget är det, och Bruce Wayne är något så märkvärdigt som en socialt och psykologiskt trovärdig övermänniska. Han är den framgångsrike Dr. Waynes högt begåvade och viljestarke men själsligt plågade son som har vigt sitt liv åt att bekämpa ondskan och fördärvet i den globala metropolen Gotham City, där hans far innan han och hustrun blev mördade av en rånare spelade en ledande roll som entreprenör och välgörare. Bruce Wayne är, liksom sin far, som han kämpar för att leva upp till och vara värdig, en Ayn-Randsk hjälte i en genre och ett format som är mer kongenialt med Rands människosyn än den traditionella romanen. Det patetiskt storslagna och karaktärsmässigt schablonmässiga hos hennes hjältar hade nog gjort sig bättre i det populärkulturella serieformatet än i en vanlig roman. De explicit ideologiska och filosofiska avsnitten, t.ex. John Galts fabulöst långa men samtidigt suggestivt livsbejakande radiopredikan i Och världen skälvde, kunde ha fogats in som texttraktater, vilket hade inneburit skapandet av en genuint gränsöverskridande hybridform av text och bild, där inget av medierna är underordnat det andra. I Ur­källan, en annan av Rands emotionellt märkvärdigt högspända romaner, bygger den visionäre arkitekten Howard Roark världens högsta byggnad. Var det ett hotell? Associationerna går numera hur som helst i en bestämd riktning. Donald J. Trump är också en hjälte av den Randska typ som bidrar till att göra li­vet större. Vi behöver dem! Ofta mer än vi förstår. Vi behöver känslan av att expansion fortfarande är möjligt. Barnet lever i en växande värld. Vi behöver ge detta växande vuxna former. En annan god sti­mulans, en ännu godare och känslomässigt mer sammansatt, en betydligt mera vardaglig och realistisk hjälte, är Tintin. Tintin har alltid tillhört mina seriefavoriter. Jag måste ha fått de första albumen innan jag kunde läsa, ändå tycker jag att jag alltid har kunnat läsa dem. Få berättar så klart och åskådligt som Hergé.

Hiroshige, Hundra berömda vyer från Edo, 107

Tintin – den evige pojken… En arisk hjältearketyp? Mannen som viger sitt liv åt att upptäcka och ut­forska världen. Mannen för vilken världen och äventyret utgör den verkliga kärleken och den starkaste drivkraften, medan kvinnan och sexualiteten är av underordnad eller rentav ringa betydelse. Tintins äventyr saknar kärleksrelationer och sexuella komplikationer, saknar i stort sett kvinnlig närvaro och rymmer inte som t.ex. Stålmannen och Tarzan, en annan seriefavorit, egentligen mer så än de båda förstnämnda när jag tänker efter, några kvinnor som på allvar kan väcka ett kärleksintresse och driva en händelsekedja (relationen mellan den suveränt självupptagna operaprimadonnan Bianca Castafiore, som alltid ler när hon sig i spegeln ser, och den på en gång rasande och generat avståndstagande kapten Haddock är ett indirekt belägg för detta), utan handlar enbart om män och deras äventyr runt om i värl­den, ja, t.o.m. ut i rymden till månen, om hur dessa äventyr påverkar dessa mäns relationer och hur det­ta i sin tur påverkar äventyrens händelsekedja. Tintin är en ren och oskuldsfull person. Han är modig och har en lika självklar som stark integritet och saknar helt och hållet själviska motiv. Han är på en gång litet opersonlig och alltigenom sig själv. Han är god, snudd på helgonlik faktiskt, men på ett ytterst aktivt sätt. Ett helgon i handling, inte i ord. Han gör alltid det han vet att man måste göra och bör göra och är alltid beredd att bistå människor i fara och hjälpa dem som utsätts för andras grymheter och övervåld. Som den gode scout han är tvekar han aldrig att utsätta sig själv för fara och riskera sitt liv. För Tintin gäller kärleken världen och livet i världen, inte den begränsade och begränsande kärleken till kvinnan. Detta intresse för, denna dragning till något större, gränslöst, ja, absolut, är utmärkande för arisk livskänsla och för den ariske mannen. Tintin representerar detta höga ideal på sitt eget blygsamma, självklara, diskreta och litet opersonliga och nästan vardagliga sätt. Den ariske mannen är inte sensuell och njutningsinriktad som semiterna och afrikanerna. Han är inte heller social på det kollektiva och nästan självutplånande sätt som asiaterna är det. (Den som vågar generalisera har roligare – så länge han vet vad det är han gör!) Han är en individualist, självständig och självmedveten, som söker det stora äventyret tillsammans med sina individualistiska likar. För samtidigt som ariern är en stark, ibland hämningslöst stark individualist finns det ingen för vilken likarna betyder lika som för honom. Det han först och främst söker i världen är sin like, sin broder – eller för den delen syster, under förutsättning att hon uppfyller de höga och stränga kraven. Varför utövar denna serie en så stark lockelse på många av oss? Varifrån kommer dess charm? Förklaringen, en viktig del av den, kan ligga i denna antydda mytiska och arketypiska grund. Man kan inte låta bli att känna en slags kärlek för serien och för personerna i den – för Tintin själv, givetvis, för den koleriske men obrottsligt lojale kapten Haddock och den lika tankespridde och lomhörde som snillrike professor Kalkyl och, inte minst, för den lilla modiga och rättrådiga hunden Milou, Tintins tvillingsjäl i djurskepnad. Även det är en tänkvärd detalj i sammanhanget att Tintins närmast vän alltifrån seriens början, innan de andra vännerna dyker upp, är just en hund. Om det var arierna som först tämjde hunden vet jag inte, inte heller om det var de som först tämjde hästen, kanske skedde det för så länge sedan att arierna inte hade hunnit formas som en avgränsad etnicitet än, kanske bidrog hunden och hästen till att forma den, men jag vill gärna tänka mig att det var så. Ja, det borde vara så! Vem tänker på Tintin som en arisk förebild? Inte gjorde jag det när jag läste albumen som barn, hur nu det skulle ha gått till. Inte gör jag nu när jag läser om dem. Genom att ingen normalt gör det blir förebildens djupverkan desto större. M.a.o. borde jag kanske inte skriva det här…

Hiroshige, Hundra berömda vyer från Edo, 99

Till de få frågetecknen jag sätter för Hergés skildringar hör hans bild av japanerna, fr.a. i Blå lotus. Jag tror att min spontana (medfödda?) affinitet med österlandets vikingar fick mig att reagera mot den re­dan första gången jag läste albumet. Denna schablonbild diskuteras av någon anledning aldrig av Her­gés kritiker, men är ju faktiskt den enda explicit negativa rasmässiga stereotyp som förekommer i hans verk. Varför har den inte uppmärksammats? Innan Hergé reviderade sina tidigaste album förekom bl.a. judiska karikatyrer i någon eller några av dem, t.ex. i den av Jules Vernes satiriska Guldmeteoren inspirera­de Den mystiska stjärnan, men skillnaden är att dessa framställs som karikatyrer av individer och inte av ett folk, vilket är uppenbart för varje läsare som i likhet med barnet har sin humor i behåll. (Hergés ne­gativa syn på Japan och japanerna rymmer f.ö. en viss ironi, eftersom det är rätt tydligt att han stilistiskt sett är – direkt eller indirekt – inspirerad av japansk konst. För den som t.ex. bläddrar i Hiroshiges be­römda bildverk Hundra berömda vyer från Edo, Edo är dagens Tokyo, känns det litet som att titta i ett Tin­tin-album. Både Hergé och Hiroshige är, av delvis likartade skäl, stora realistiska konstnärer. Humor och medkänsla, två av de konservativa kardinaldygderna, är kännetecknande för dem båda.) Det är väl­känt och skall inte på något sätt döljas eller förminskas att de japanska ockupationsstyrkorna begick brutala övergrepp i Kina och Manchuriet på 30-talet och under andra världskriget, men med tanke på alla de gräsligheter som det kinesiska kommunistpartiet självt har begått och utan hämningar fortsätter att begår (virusexperimenten i Wuhan och det grovt oaktsamma, om inte värre än så, spridandet av det enligt många bedömare laboratorieframställda viruset över hela världen, den eskalerande repressionen av dumbomarna i Hong Kong som trodde att de skulle få det bättre när de blev fria från britterna, för­trycket av uigurerna, vilka till skillnad från de medialt så populära rohingyerna faktiskt inte har invaderat någon annans land, samt givetvis det sedan länge pågående kulturmordet i Tibet m.m.) blir deras kon­stant uppblåsta upprördhet och systematiska ansträngningar att politiskt utnyttja dessa övergrepp för att tvinga Japan på reträtt i olika politiska sammanhang ett mönster av falskhet och lågsinnat skojeri. Kinas långa historia är en lika lång historia av krig och folkmord, massvält och invasioner. Bara under Mao mördade kommunistskurkarna många tiotals miljoner fler kineser än vad japanerna hann med några de­cennier tidigare. När Hergé tecknade sin serie om Tintins äventyr i Kina pågick sedan länge ett blodigt inbördeskrig mellan nationalister och kommunister i landet, där det givetvis förekom åtskilliga över­grepp och där nationalisternas hänsynslösa strategi drev tiotusentals av deras egna troligen tvångsut­skrivna soldater i döden. Är det inte värre att mörda sina egna? Jovisst. Hergés porträtt av japanerna känns överdrivet negativt och orättvist med tanke på Kinas blodiga historia och i ännu högre grad idag mot bakgrund av vad vi nu vet om kommunisternas folkmord och förtryck. (Man glömmer också gärna bort att Kina under mongolkejsarna vid två tillfällen försökte invadera och erövra Japan, men båda gångerna hjältemodigt slogs tillbaks under stora förluster på båda sidor. Måste allt bedömas och värde­ras i relation till hur nära i tiden det ligger? Men historien motiverar och förklarar ju det följande.) Fast detta är ingen stor invändning mot Hergé. Det är i själva verket ingen invändning alls. Man får karikera andra folk och deras egenheter och brister. Och de får väl svara med sin motkarikatyer. Om de nu kan det. Om de nu har den talang och det temperament som krävs. (Vad kan det bero på att muslimer, mer än några andra, har så otroligt svårt att bemöta humor och satir med humor och satir? Är det bluffma­karens våldsamhet inför hotet att bli avslöjad?) Kanske kan man få veta något intressant om sitt eget folk på det sättet. Att förbjuda rasstereotypa framställningar är bara dumheter. Mycket mer givande och stimulerande är det att uppmärksamma dem och diskutera dem och försöka se deras eventuella kvalite­ter. Svenskarna som ett folk av utpräglat auktoritetstroende individualister. Alla går de med blicken rakt fram sin egen väg – som av någon underlig slump råkar vara densamma som alla andras. I fjärran ser man det demografiska stupet öppna sig… Detta är väl inte någon alltigenom rolig bild, men många av de bästa karikatyrerna är inte det.