Markens gröda

Konservatism, Kultur, Litteratur, Rekommenderat

Markens gröda heter en roman av Knut Hamsun, som jag nyligen har läst. Det anses att det var denna bok som gav Hamsun nobelpriset i litteratur 1920. Markens gröda handlar om nybyggare någonstans i Nordnorge och utspelar sig i slutet på 1800-talet, skulle jag gissa. Att tidpunkten inte specificeras närmare är nog ingen tillfällighet, utan ett sätt för författaren att framhäva det tidlösa hos brukandet av jorden, och hur de som lever i samspel med naturen mer styrs av dess årstider och väderlek än av en människoskapad tideräkning. Hamsun undviker i sin berättelse den stora och ofta konstlade dramatiken och håller sig hela tiden nära vardagen och de svårigheter, tragedier och konflikter som tillhör den. På detta sätt uppnår han dels att skildringen får en påtaglig realistisk lyster och dels att vardagshändelserna och framför allt det dagliga arbetet får det innehåll och den betydelse det verkligen har. Arbetet, med jorden och med djuren, med skogen och med att bygga; det byggs nytt hela tiden, med allehanda hushållsgöromål och med att transportera gårdens överskott den långa vägen ner till det avlägsna samhället vid kusten för att få ekonomiska medel till förbättringar och expansion, blir handlingens och livet kärna. Bokens främsta kvalitet litterärt sett ligger kanske i denna återhållsamhet och begränsning, i denna låghet i Ekelunds mening, som är kongenial med sitt ämne. Den förste nybyggaren, den grove och jordbundne Isak, han som inte går att rubba från sina övertygelser och föresatser, utgör det centrum som övriga personer i boken kretsar runt. Dit hör först och främst hans hustru Inger, den harmynta och som barn utstötta, som har en oro inom sig som hon inte kan kontrollera. Men Inger hålls på plats av Isak, vid ett dramatiskt tillfälle bokstavligen, och av de ofrånkomliga praktiska krav som nybyggartillvaron ställer. Parets relation, som präglas av den jämlikhet och respekt som växer fram ur en naturlig och av yttre omständigheter påtvingad arbetsfördelning, tecknas med inkännande realism och en hel del humor. Ett par andra centrala personer är den på okända grunder avskedade länsmannen Geissler och den kringvandrande intrigmakerskan och giftblåsan Oline. Geissler är en gåtfull och fascinerande gestalt, något av en Faust, och på sätt och vis dramats resonör och författarens språkrör. Han ser Isak och de andra nybyggarna som bärare av det goda människolivet och hjälper Isak och hans familj ur de myndighetsproblem de drabbas av; han vet vad som utgör äkta värde och genomskådar storstadens och modernitetens förvillelser, samtidigt som han själv genom sin reflekterade intelligens är andligt skild från jorden. Oline är en lika minnesvärd som genuint obehaglig figur. Hur små medel krävs det inte för att ställa till skada och splittring bland människorna? Ett ord kan räcka! När Oline närmar sig trakten känner man som läsare större oro än inför hotande snöstormar och torka. Isaks och Ingers båda söner, Eleseus och Sivert, kan ses som representanter för rotlöshet respektive jordbundenhet, men de blir aldrig schabloner utan framträder var och en som riktiga människor med ett inre liv. Eleuseus som fått studera och gå i lära i staden har lagt sig till med överdrivna föreställningar om sin egen betydelse och blivit ostadig. Genom att hans tragedi tecknas indirekt och med små medel får den stor tyngd. Markens gröda är väsentlig konservativ litteratur. Men den ska inte läsas för den sakens skull, utan först och främst för sin levande och av moralisk realism präglade människoskildring. Även den av självklar påtaglighet präglade skildringen av den nordiska naturen bidrar till bokens värde. Mycket i boken sker outsagt och får läsas mellan raderna. Så är det ju också i livet, men kanske inte så ofta i konsten. Framställningens förening av enkelhet och djup vittnar om att Hamsun skriver utifrån egna erfarenheter. Boken gestaltar rotfastheten och dess positiva betydelse för människan, utan att på något sätt dölja eller förminska det hårda arbete och de mångfaldiga ansträngningar som krävs för att människans rötter ska utvecklas och bli livskraftiga. Människan slår inte rot som ett träd, slumpmässigt och av sig själv, utan genom sitt eget arbete, sitt ihärdiga och tålmodiga arbete. Detta är en central tanke hos Hamsun. Kanske är Markens gröda ännu angelägnare i dag, i sitt försvar för rotfastheten och långsamheten, det regelbundna och traditionsbundna livet i samspel med naturen och jorden, än när den skrevs? Låt mig citera ett stycke för att visa hur författaren skildrar Isaks uppodlingsarbete och den första sådden:

Dagarna upptogs av jordbruksarbete och åter jordbruksarbete. Han röjde bort rötter och sten från nya små tegar, plöjde, gödslade, harvade, hackade, krossade jordklumpar med händerna, med hälarna, var alltid och allestädes framför allt jordbrukare och gjorde åkrarna till sammetsmattor. Han väntade ett par dagar till – det såg ut som om det skulle bli regn – och sådde sedan säden. I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir till ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen – å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn. (s. 28-29)

Men naturligtvis blir det istället svår torka de första åren, säden vissnar bort och den motståndskraftiga potatisen visar sig bli livräddaren. Det är realism. Det är romantisk ironi. Och det förtar ingenting av den poetiska skönheten och sanningen hos skildringen av såningsmannen Isak. Han, Isak, som ”är vildmarksbo av själ och hjärta och jordbrukare utan nåde. En återuppstånden från forntiden som utpekar framtiden, en man från det första jordbruket, en fordomdags markbrytare, nio hundra år gammal och ändå nutidens man.” (s. 312)

Hugo Hultenbergs översättning från 1953 förefaller mig vara god. Det norska originalet har väl en litet kärvare och mer förtätad uttrycksfullhet. Originaltexten är tillgänglig via litterära databaser som Gutenberg. Så här låter ovanstående citat med Hamsuns egna ord:

Dagene optokes av Jordarbeide og mere Jordarbeide, han rensket nye Smaateiger av Marken for Røtter og Sten, pløiet op, gjødslet, harvet, hakket, smuldret Klumper med Hænderne, med Hælene, var alle Vegne Jorddyrkeren og gjorde Akrene til Fløilstæpper. Han biet et Par Dager til, det saa ut til Regn og han saadde Kornet. I flere Hundrede Aar hadde vel hans Forfædre saadd Korn, det var en Handling i Andakt en stille og mild Kvæld uten Vind, helst mot en miskundelig og ørliten Duskregn, helst saa snart som mulig efter Graagaastrækket. Poteten det var en ny Frugt, det var intet mystisk ved den, intet religiøst, Kvindfolk og Børn kunde være med og faa den sat, disse Jordeplerne som kom fra fremmed Land likesom Kaffen, stor og herlig Mat, men i Slægt med Næpen. Korn det var Brødet, Korn eller ikke Korn det var Liv eller Død. Isak gik barhodet og i Jesu Navn og saadde, han var som en Kubbe med Hænder paa, men indvendig var han som et Barn. Han hadde Omhu for hvert av sine Kast, han var venlig og resigneret. Se, nu spirer nok disse Kornøiene og blir til Aks og mere Korn, og slik er det over hele Jorden naar at Korn saaes. I Jødeland, i Amerika, i Gudbrandsdalen — aa hvor Verden den er vid, og den ørlille Ruten Isak gik og saadde paa den var i Midten av alt. Det straalet Vifter av Korn ut fra hans Haand, Himlen var overskyet og god, det tegnet til en uendelig liten Duskregn.

Jean-François Millet, Le semeur