Rafael Trujillo (1891-1961) dominerade under tre decennier Dominikanska republikens politiska liv, och var en av Karibiens ledande politiker. Han var en latinamerikansk caudillo, och baserade sitt styre på militären. Åsikterna om ”välgöraren” går isär. Vissa fokuserar på den stabilitet han gav landet, andra på de blodiga metoder han använde.
Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa bygger sin roman Bockfesten på Trujillo. Det är ett läsvärt stycke skönlitteratur, och en intressant inblick i det politiska. Vargas Llosa har sagt att han tagit sig stora friheter vad gäller romanens förhållande till den historiska verkligheten.
Välgörare och bock
Genomgående i berättelsen finns maktens dubbla ansikte. Där finns den folkligt ofta populäre Trujillo, i folkmun känd som ”välgöraren”. Han ger landet stabilitet både externt och internt. Så hade republiken länge levt under hot från grannen Haiti, här fanns också en etnisk komponent. Haitierna var svarta och hade efter revolutionen mot Frankrike erövrat den andra halvan av ön och utrotat många av de vita. När Trujillo tagit makten genomförde han en omfattande massaker 1937 för att driva tillbaka ”infiltratörer” från Haiti, han bjöd också in immigranter från grupper han ansåg värdefulla (judar, spanjorer och liknande). Han var antikommunist och lade sig gärna i grannländernas politik, bland annat med försök till mord på deras ledare. Internt höll han landet fritt från kommunister och banditer. Den långa stabiliteten gjorde att landet kunde utvecklas ekonomiskt, Trujillo använde också en del av sina tillgångar för att hjälpa sina med tiden väldigt många gudbarn.
Men samtidigt finns den blodsbesudlade och orättfärdige Trujillo, ”bocken”. Denna aspekt, det Zizek kallar maktens obscena undersida, kristalliserades i Johnny Abbes, chef för säkerhetstjänsten. Abbes framstår som en grym och sadistisk person, detta innebar också att denna sida av regimen kunde projiceras på någon annan än ”välgöraren”. Namnet ”bocken” syftar på Trujillos sexuella aptit, vilken riktade sig även mot trujillisters kvinnor.
Det finns hos romanens Trujillo även en annan konflikt, som snarare för tankarna till Kantorowicz och ”kungens två kroppar”. Å ena sidan är Trujillo ”Chefen”, omgiven av legender och driven av kärlek till sitt folk. Denne Trujillo är upplärd av amerikanska marinkåren och har anammat flera av deras värden. I legenden ingår att han sover fyra timmar per natt och arbetar resten av tiden, och att hans blick är närmast övernaturligt genomträngande. Han lägger stor vikt vid marinkårens fokus på självdisciplin, något han genom sitt starka fokus på att skapa en modern krigsmakt också försöker få att omfatta landet som helhet. Antikommunisten Trujillo ser USA som landets vän. Men samtidigt är han en man av kött och blod, inte minst en man med en familj. När vi följer honom i Vargas Llosas roman har åldern gjort att kroppen börjar svika honom. Den blir på så vis en bitter historia om åldrande, Trujillos machismo gör också att det blir en historia om gubbsjuka. Hans familj framstår inte heller som värdig de värden ”marines” en gång gav den unge Trujillo. De är korrupta, mer intresserade av nöjen än av att bygga ett land. Detta gäller särskilt hans bröder och söner, där rentav mental störning antyds.
Tyranni och tyrannmord
Vargas Llosa intresserar sig i Bockfesten mycket för åldrande och minne, liksom för ideologier kring manlighet och ras. I centrum står dock tyrannins mekanismer. Personkulten kring Trujillo gör att hans närmaste fruktar att förlora hans gunst av flera skäl. Dels det uppenbara, att de kan mista livet. Men lika viktigt tycks det andra skälet vara, Trujillos gunst är det som ger deras liv mening. De är beredda till vad som helst för att vinna denna gunst, inklusive att dela med sig av sina kvinnor. Så för Vargas Llosa här återigen, mer omärkligt, in ideologier kring kön och ras. Trujillo, utbildad av marinkåren men omgiven av latinamerikaner, är i romanen en lokal representant för den anglo-saxiske mannen med allt vad det innebär av kylig och distanserad manlighet. Han utövar en mystisk auktoritet på de sina, vilken går djupare än det rena hotet om våld. Explicit talas det i romanen om att Gud lämnat över sitt uppdrag på Trujillo. Vargas Llosas psykologiska resonemang kring ledarkulter är här intressant, liknande aspekter torde ha funnits i de flesta totalitära samhällen.
Detta innebär också att det finns en konflikt mellan kyrkan och Trujillo, ett samhälle kan bara ha en Gud. I en sådan situation har kyrkan ibland godkänt tyrannmordet, och ett sådant samlar sig ett antal missnöjda män för. Samtidigt märker man att en del av dem är splittrade vad gäller motivet. Någon av de sammansvurna planerar rentav att mörda Trujillo efter att en längre tid ha hånats av honom, mordet blir på så vis ett sätt att visa ledaren att den sammansvurne visst är en riktig man. Men om motivet är sådant är det tveksamt om det är ett tyrannmord, och om tyrannens auktoritet inte tvärtom blir starkare av dådet. I denna del fokuserar Vargas Llosa på motståndets psykologi och de risker och offer de sammansvurna utsätter sig för. Maktens obscena undersida ges här fritt utlopp, på ett mycket obehagligt sätt.
Sammantaget är det en läsvärd roman. Vargas Llosa tar i romanen inte ställning till frågan om en Trujillo var historiskt nödvändig, och när i så fall ”himlens mandat” och/eller historiens ängel övergav honom. Däremot är det en läsvärd skildring av det område där psykologi och politik överlappar, och av den totalitära praktikens obehagliga verklighet.
Om skribenten: Joakim Andersen
