En folkvandring pågår från Tredje världen till Europa. Vi tog igår upp massmigrationens geopolitik, och kopplade den pågående folkvandringen till amerikanska intressen. Ett självständigt och fritt Europa, utan de kollaboratörer som sätter USA:s intressen före de europeiska folkens, framstod då som nödvändigt, ihop med en politik som främjar stabilitet, fred och trygghet bland annat i Nordafrika och Levanten. Idag ska vi ta upp massmigrationens metapolitik. Vi kommer identifiera två skilda sätt att se på nationer, och två skilda beskrivningar av vad som är en god människa. Till dessa olika synsätt kommer olika sociala skikt att kopplas, och en del praktiska rekommendationer att ges. Situationen är emellertid mycket komplex, och det finns säkert flera rekommendationer att ge. Dessa lämnas med fördel i kommentarsfältet.

Idéernas ställningskrig

Den italienske metapolitikern Gramsci betonade vikten av att se idéernas kamp som ett ställningskrig. Man måste då identifiera motståndarens vapen och svaga punkter. Man måste också se vilka sociala skikt som representerar olika idéer, och vilka skikt och idéer som har hegemoni, som dominerar och ses som självklara. Dessutom måste man se de eventuella kopplingarna mellan olika sociala skikt och främmande makter (kopplingen mellan geo- och metapolitik, den togs upp igår).

I synen på migrationskrisen står två oförenliga perspektiv mot varandra. På den ena sidan har vi inställningen att öppna gränser är rätt, att gränser i sig är tvivelaktigt. Denna inställning har tre fördelar. Dels är den en logisk följd av liberalismen och individualismen, dels följer den logiskt av ett konsumtionssamhälle/skådespel som redan är transnationellt, dels företräds den av resursstarka sociala skikt och grupper som är hegemona. Bland annat de flesta politiska ungdomsförbunden, öppna gränser är ”det nya chica”.

Mot förespråkarna av öppna gränser står ett äldre perspektiv, där existensen av nationer ses som positiv och gränser dem emellan som en förutsättning för deras fortbestånd och fredliga samarbete. Denna inställning är den äldre, och mycket utbredd i befolkningen. Man kan notera att den inte är kopplad till höger-vänster-skalan, utan kan knytas både till vänsterns inter-nationalism och äldre borgerlig nationalism. Detta möjliggör potentiellt en bred samling kring den, men både vänsterns och borgerlighetens ledarskap måste man då först bryta med. Detta eftersom de idag har andra lojaliteter än nationalstaten och dess folk. Centralt är därför att sätta ord på denna konflikt mellan perspektiv, och dra konfliktlinjerna så att människor kan välja sida. Den ena sidan kommer då framstå som utopisk, men den andra sidan riskerar att framstå som osolidarisk. Det senare måste man vara medveten om, och på olika sätt motverka (exempelvis genom fokus på ökat bistånd snarare än massinvandring, och genom att återknyta till humana skribenter som Paul Collier).

Två antropologier står också mot varandra. Om den ovan nämnda konflikten ofta är omedveten, är fallet än mer så här. Den ena antropologin är en urartad och sekulariserad form av den kristna, det handlar om att vara ”god” i betydelsen självutplånande. Detta förklarar varför vissa välsocialiserade människor ser det som fullt acceptabelt att svenskarna förlorar sitt hemland om det kan innebära att andra får det bättre. Mot detta står en äldre antropologi vars ideal getts namn som humanitas, stormenska, megalopsuchos, Mensch med mera. Här handlar det om en mer komplex uppsättning egenskaper som är önskvärda. Stormenskan karaktäriseras bland annat av sin välvilja, i synnerhet mot hjälpbehövande, men ger inte för den sakens skull upp sin självbevarelsedrift eller förmåga att tänka och att förutse olika handlingars konsekvenser. Den som är välvillig men självutplånande är ingen stormenska, det krävs både logos, etos och patos. Kampen mellan antropologier måste på sikt också lyftas fram, och vinnas, även om det på kort sikt och under en akut fas är annat som måste stå i fokus.

Meta- och sociopolitik

Gramsci var marxist, och man kan inte göra en metapolitisk analys utan att koppla idéer till konkreta sociala grupper. Olika grupper har olika intressen, men inte alla är medvetna om dem. Allianser av grupper beskrivs som historiska block, sådana grupper som manipulerats att anamma en världsbild som strider mot deras intressen är subalterna, underordnade. Folkhemmet, och den moderna nationalstaten i allmänhet, kan beskrivas med utgångspunkt i ett historiskt block, en allians bland annat av företrädarna för arbetare och bönder, genom Saltsjöbadsavtalet även (stor-)företagen. Gramsci är även medveten om en av historiska blocks svagheter, med tiden riskerar gruppers företrädare att få egna intressen.

Sammansättningen och maktbalansen i vårt samhälle har förändrats sedan folkhemmets dagar. Avgörande är framväxten av globala makthavare, oavsett om vi sedan talar om multinationella företag, Bilderbergare, eurokrater eller atlanticister. Dessa knyter till sig många som ses som företrädare för exempelvis arbetarrörelsen, så är både Bildt och Löfvén Bilderbergare.

Samtidigt växer det Paul Gottfried kallat den nya klassen fram. Här har vi allt från bibliotekarier och journalister till byråkrater i både offentlig och privat sektor. Denna grupp växte fram i folkhemmet, men har en ambivalent relation till nationalstaten. Den dras till samma transnationella projekt som de globala makthavarna. Runt 1968 drogs många av dess blivande medlemmar till vänstern, men de har sedan dess omdefinierat vänstern till något historiskt nytt. Så har Marx ersatts av Foucault och Butler, klassanalys av politisk korrekthet och en diffus, generaliserad ”vit skuld”, anti-imperialism av massmigration. Den nya klassen framstår som ideologiskt instabil och lättmanipulerad, sällan medveten om sina verkliga intressen.

I mycket hög grad är det de ovan nämnda grupperna som kontrollerar offentligheten, bland annat genom sin kontroll av kommunikationsmedlen (skola, media, med mera). Den nya klassen består sociologiskt av det Stenbock kallade uppkomlingar, vilket gör dess medlemmar osäkra och benägna till konformism och statusmarkerande beteenden. Detta märks inte minst i deras inställning till migrationspolitiken, där man tävlar i godhet.

Sociopolitik

Den nya klassen har övergett klassanalysen, detta gör den inte mindre värdefull. Vi finner då att den nya klassen har lättast att sympatisera med medelklass, både i Sverige och utomlands. Inflytandet från skådespelet gör också att den snabbt förlorar intresset för det som inte i detta nu syns i media eller på facebook.

Resultatet av detta är att demonstranter i tredje världen väcker sympati när de behärskar engelska och när deras kamp sammanfaller med den globala elitens intressen. Man kan jämföra de liberala, engelsktalande demonstranterna på Tahrirtorget med de betydligt mer brutalt behandlade dito från Muslimska brödraskapet. Eller för den delen demonstranterna på Maidan med de rysktalande dito i Ukrainas östra delar.

Vad gäller migrationen återkommer samma mönster. De migranter som har råd att ta sig till Nordeuropa möts av större altruism än de som blir kvar i de flyktingläger där pengarna idag inte räcker till mat och medicin. Att det finns ett samband mellan de ökade kostnaderna för de förra och de minskade medlen till de senare borde inte behöva nämnas. Biståndet skärs ner för att Sverige ska ha råd att ta hand om de ensamkommande, den hugade kan göra en klassanalys av det.

En liknande analys kan göras i Nordeuropa, där det är den lokala arbetar- och underklassen som drabbas hårdast av den pågående folkvandringen.

Argumentation

Massmigrationen drivs av flera faktorer, inte minst mentala konstruktioner och idéer som ursprungligen använts för att bryta ner den historiska form som var folkhemmet och nationalstaterna. Dessa idéers främsta bärare är global elit och den nya klassen, för de senare är det ofta en identitets- och statusmarkör. Bland de metoder som används i idéernas ställningskrig ingår bland annat kontrollen över offentligheten, språkpolitik där ord byter betydelse eller nya myntas, och en moralisering där vissa ståndpunkter stämplas som onda och extrema.

Hur bemöter man då detta? För det första är det viktigt att identifiera fienden och dess projekt. Fienden är i synnerhet de globala makthavare som vill bryta ner nationalstaten. Den nya klassen är betydligt mer förvirrad i sammanhanget, projektet sammanfaller heller inte med de flesta av dess medlemmars intressen. Det kan vara en svår balansgång att inte stöta bort denna potentiellt positiva grupp, är man medveten om dess känslighet både för statusmarkörer och bristande empati kan man exempelvis undvika primitiva former av främlingsfientlighet.

För det andra kan man lyfta fram de inbyggda motsättningarna i den officiella ideologin. Så finns det en underförstådd rasism i kraven på öppna gränser, man utgår från att endast i Europa kan trygga och rika samhällen byggas. Om detta är fallet kan man dock fråga sig vad som händer när icke-européer flyttar till Europa. En annan paradox är att ingen annan egentligen tror på öppna gränser. Man kan som exempel nämna de tiggare som inte sällan slåss med varandra och med infödda hemlösa om attraktiva platser att tigga på.

Den nya klassens medlemmar och de som vuxit upp i folkhemmet är vana vid att sociala problem kan ”lösas”. Man får inskärpa att folkvandringen inte är ett sådant problem, om man ”hjälper” 100,000 genom att ge dem uppehållstillstånd finns det snart nog en än större kö. Det tar inte slut. Om möjligt bör man uppmuntra människor att leka med det lite längre tidsperspektivet.

Man bör även sätta fokus på klassaspekten, och dess rimliga följd (”hjälp de fattigaste i närområdet”). Det behövs ett paradigmskifte, där problem löses på plats snarare än genom att de som har råd förflyttas till Nordeuropa. Här kan man återknyta till mycket av den historiska anti-imperialismen, och sluta stödja krig som slår sönder samhällen i Tredje världen.

Centralt är också att man inte accepterar ”öppna gränser”-lägrets språkpolitik. Det är exempelvis inte rimligt att de talar om ”flyktingar” när det inte handlar om just detta. Det är heller inte rimligt att tala om att ”hjälpa” när det handlar om uppehållstillstånd i ett Sverige med växande arbetslöshet för lågutbildade. Inte heller är det anständigt att media fokuserar på bilder av barnfamiljer när det främst handlar om män.

Den hugade kan skriva egna rekommendationer i kommentarsfältet nedan.