Herrens år 2017 går med raska steg mot sitt slut, det börjar bli hög tid att summera året och något försöka blicka in i det av dimmor ännu höljda 2018. Det är aldrig enkelt att spå i framtiden, av det följer att det även är svårt att veta vilka händelser under året som gått som burit på historisk betydelse. Något kan dock sägas. 2017 bekräftade både att vi lever i spännande tider och att vi genomlever den liberala ordningens dödsryckningar. Spännande tider såtillvida att det finns många hot men också många möjligheter. Den liberala ordningens dödsryckningar genom att dess inbyggda motsättningar och motsägelser nu inte längre kan hanteras. Den liberala ordningen har nu förtärt det mänskliga och kulturella kapital den varit beroende av för att fungera, de inbyggda bristerna i liberalismen som ideologi har lett fram till sådant som atomisering, massinvandring och krig mot manligheten. Dödskampen kan ta mer eller mindre lång tid, den döende ordningen kan rentav dra de europeiska folken och Europa med sig i fallet, men det är ingen nödvändighet. Vi kan skapa en annan framtid, men då måste vi tänka historiskt, tänka i termer av folk, århundraden och civilisationer. Vi måste tänka politiskt, men vi måste också tänka bortom den rena politiken och intressera oss för allt från hur vi lever våra liv till vilken kultur vi konsumerar (om detta, liksom om möjliga strategier framåt, har jag skrivit mer ingående i Ur ruinerna).
Blodsmak
Their voices were even and low.
Their eyes were level and straight.
There was neither sign nor show
When the Saxon began to hate.
– Kipling
Utgår vi från ett historiskt perspektiv kan 2017 sammanfattas i ett ord. Det ordet är blodsmak. Blodsmaken har två aspekter. För det första börjar de europeiska och europeiskättade folkens förkämpar flytta fram sina positioner. I symbolisk mening har first blood gjutits i och med valet av Donald Trump (och dessförinnan Brexit). Trump som person har fel och brister, men hans potentiella roll är av historisk betydelse och hans valseger var ett både reellt och emotionellt bakslag för våra motståndare. Till Trumps seger kan läggas sådant som att den nordamerikanska alternativhögern, alt right, tagit steget ut i verkligheten med demonstrationer som Unite the Right (med Paul Nehlen rentav steget in i politiken). Även alt right har fel och brister, men fyller en historisk funktion. Detta inte minst då den etablerade borgerligheten både i USA och i Europa normalt är oförmögen att hantera vår civilisations problem. Den är i grunden liberal, och kan därför inte analysera situationen.
Hemmavid har legitimitetskrisen fördjupats genom metoo. Ursprungligen kanske avsett att ytterligare försvaga den svenska mannens ställning har kampanjen lett till att den själsliga och moraliska rötan i media och kulturelit kommit i ljuset. Vilka ”feministiska” ”män” som visat sig vara hycklande äckel börjar bli svårt att hålla reda på, de medlöpare som hållit tyst för att gynna sina egna intressen ännu större. Det gäller Hollywood och det gäller stora delar av svenskt etablissemang. Här finns möjligheter för allmänheten att lära sig att yta och verklighet inte alltid är identiska, inte minst när det gäller människor som arbetar med ytan. Man kan här även nämna sådant som Löfvéns återkommande fall av inkompetens, dessa tycks dock inte ha skadat honom. Beslutet att låta de ”ensamkommande” stanna kan då komma att visa sig mer kännbart på sikt.
Blodsmaken har tyvärr också en annan sida, det är att våldet mot de europeiska folken tilltagit, i form av våldtäkter, terrorism och en epidemi av vardagsbrott. De två senare fenomenen har redan normaliserats. metoo tycktes först tränga undan våldtäktsepidemin från det allmänna medvetandet, drabbat av koncentrationssvårigheter som det är. Med domen i Fittja har detta ändrats. Det finns en växande medvetenhet och en växande vrede i folkdjupet. Fittja kan komma att bli lika symbolladdat för dagens nyvaknade generation som gruppvåldtäkten i Rissne för 17 år sedan för många andra. Även mer etablerade röster har konstaterat att det som just nu drabbar svenska kvinnor är jämförbart med krigsvåldtäkter. Bakom det ligger förakt och hat mot svenskarna som folk. Den logiska slutsatsen av detta har inte nåtts i offentligheten, men hur bör man normalt bemöta krigshandlingar mot civila? Är den korrekta domen en stat bör utdöma böter eller nackskott?
Något pågår i varje fall nu i det svenska psyket, folksjälen om man så vill. Den nordiska alternativhögern har kring det som pågår byggt memet och myten Finspång. Fenomenet beskrivs bäst av Kipling i dikten The Wrath of the Awakened Saxon. Svenskarna börjar nu, en efter en, att hata. Det kan komma att visa sig, som Kipling skriver, att detta hat inte inledningsvis gör särskilt mycket väsen av sig. Svenskarna är inget högljutt folk och ropar inte ut sina känslor. Av historisk betydelse är det som pågår oavsett, förenat med både faror och möjligheter. Det är naturligt att känna hat som svensk idag, viktigt är dock att även känna annat och att rikta hatet rätt. Hat kan, som alla känslor, vara en bra tjänare men det är en dålig herre. Som svensk måste man också bryta med den servila tro på auktoriteter som tyvärr misspryder vår nationalkaraktär, och anamma en mer instrumentell inställning till dem snarare än att byta en auktoritet mot en annan.
Mutationer
Stundom tycks det onda vara av godo
för den vars sinne en gud leder till undergången.
– Sofokles
2017 har också präglats av att våra motståndare drabbats av hybris, delvis som följd av Trumps svårhanterade valseger, delvis som följd av en lång tids framgångar. De har börjat angripa aktörer de tidigare lämnat ifred, och tvingat dessa att bli deras fiender. I Sverige handlar det om sådana etablerade gestalter som Alexander Bard, Paolo Roberto, Ann Heberlein och Katerina Janouch. I synnerhet sistnämnda har därefter imponerat genom sin känsla för metapolitik. De har i övrigt alla begränsningar i sin världsbild, men sprickan i etablissemanget är intressant.
Men hybris visar sig också genom viljan att tvinga igenom sitt projekt, den överdrivna brådskan. Masken har nu kastats, alla kan se vad målet är och målet är fruktansvärt. För målet är inget mindre än Europas undergång, måltavlan ingen annan än de europeiska folken. Vänstern har historiskt haft många aspekter, många drivkrafter. Där har funnits en radikal republikansk tradition, ofta medvetet kopplad till antikens förebilder, tydlig inte minst 1789. Där har funnits välutbildade människor som Karl Marx och Kata Dahlström, vilka strävat efter en ”folkets aristokratisering” och det europeiska kulturarvets spridning till alla. Autonomi har varit en återkommande aspekt, tydligast hos Castodiadis. Där har också funnits en mer eller mindre öppet kristen eller judisk strävan efter rättvisa och fred. Dessa aspekter har samexisterat med ressentiment och olika former av krav på hämnd, ibland välgrundade sådana.
Men sedan 1960-talet har det funnits en ny aspekt. Castoriadis jämförde de vita aktivister som i för hög grad ställde sig på, upplevt mer vitala och ”äkta”, färgade gruppers sida med groupies. Kombinationen av TV och antikolonial kamp blev här förödande. Under 1960-talet nåddes en ung vänstergeneration av en strid ström av bilder, bilder på vitas förtryck och våld mot svarta, bilder på svartas lidande och död, bilder på rättfärdiga färgade människors kamp och motstånd. Detta sammanföll i tiden med den egna civilisationens begynnande kris, både demografiskt och kulturellt. Ett virus hade inympats i vänsterns kollektiva omedvetna, ett virus som sedan dess vuxit och vuxit. Tidvis har det gömt sig bakom tal om ”allas lika värde” och ”antirasism”. Tidvis har det likt en gökunge samexisterat med de ideologiska arvtagarna till Marx, Castoriadis och Lenin. Men nu har masken kastats, och det som finns bakom är öppet, rått rashat. Allt som kan gynna Tredje världens kolonisering av de vitas länder är bra, allt som kan hejda eller hota det är dåligt. Människor från ”vänstern” talar öppet om ”White Genocide”, eller mer diplomatiskt ”Deconstruction of the White Race”, som målet. Resonemangen om ”vita privilegier” känns ofta igen från äldre antisemitisk diskurs. Den sensibilitet som genomsyrar denna anti-vita ”vänster” florerar för övrigt redan i populärkulturen, där vita män plockas bort i allt från barnprogram till storfilmer och reklam.
Med teoribildningar från amerikanska universitet har denna anti-vita diskurs nått Sverige. Det har blivit tydligt 2017, här har det dessutom ofta varit islamister som Rashid Musa som anammat den ursprungligen amerikanska teoribildningen. Samtidigt märker vi hur ”vänstern”, exempelvis FI:s Kawesa, öppet allierar just islamister, och hur den släpper frågor som kvinnors trygghet om de skadar de nya allierade.
Detta kan summeras som ”för mycket, för fort”. Det är hybris, och det tvingar fram både vit identitetspolitik och medvetenhet om vad som pågår. Detta dessutom i kombination med ovan nämnda växande hat. Det innebär betydande möjligheter för etablissemangs- och systemkritiker, men också vissa risker.
2018
2018 kommer bli ett valår, och som sådant händelserikt. De motstrategier vi kan förutspå från etablissemangets sida kommer vara censur och kooptering. Redan under 2017 har vi sett hur censur diskuteras i regeringen, och hur den hårdnar på sociala medier. Lagen om hets mot folkgrupp har i praktiken blivit ett privilegium, där vissa gruppers känslor är skyddade i lag och andras inte. Motståndet har dock nått en kritisk massa nu, vilket gör att censur mest kommer ha som effekt att skapa martyrer. En oförsonlig kamp mot censuren är ändå betydelsefull, där vi tvingar makten att leva upp till sin liberala självbild. Kooptering avser här de försök som redan inletts, där finansministern Margareta Andersson börjat ifrågasätta invandringens volymer, att anamma delar av etablissemangs- och i synnerhet invandringskritisk retorik. Den fråga som kommer stå mer i fokus under 2018 är sannolikt assimilering. Svenskarna som folk uppskattar homogenitet, och därför ska alla de miljoner människor som kommit hit ”bli svenskar”. Den förlorade homogeniteten antas på så vis kunna återskapas. Folket vill i grunden att det ”blir som vanligt igen”, bara undantagsmänniskor ser massinvandringen som annat än ett övergående fenomen. Krav på assimilering, oavsett hur orealistiska de är, kan också kopplas till de krav på ”hårdare tag” som antas kunna blidka SD-väljare. Detta är sannolikt en övergående fas, snart kommer det vara uppenbart att man inte kan tvinga på människor värderingar och lojaliteter de inte själva valt. Volymerna omöjliggör det också. Nästa steg blir då besvikelse och ilska över att människor inte vill assimileras. Den besvikelsen kan kanaliseras passivt aggressivt eller genom krav på återvandring men då skriver vi sannolikt inte 2010-tal längre.
Samantaget finner vi att 2018 kommer bli ett händelserikt år. Vill vi förbereda oss för det bör vi bekanta oss dels med Samuel Francis teorier om kampen mellan folk och globalister (”postborgerligt proletariat” och ”den nya klassen” är de ord han använder), dels med Dominique Venners och Antonio Gramscis tankar om metapolitik och institutioner. Rörelser utan institutioner och utan det Venner kallar en doktrin är flyktiga. Vi har fler segrar framför oss under året som kommer, men vi måste också vara medvetna om att det är en lång konflikt som väntar.
Gott Nytt År!
Om skribenten: Joakim Andersen
