Benito Mussolini – Il Duces liv och verksamhet

Fascism, Historia, Ideologi, Inrikespolitik, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

  • 7
    Delningar

Att Adolf Hitler var hemsk på ett plan som ligger bortom alla andra, att nationalsocialismen var/är renodlad ondska i ideologisk form, och att Förintelsens unika vedervärdighet rättfärdigar långvariga fängelsestraff för de som ämnar ifrågasätta dess riktighet; det är tillsammans tre ståndpunkter som kan sammanfatta den funktion berättelsen om andra världskriget har ur en ideologisk synvinkel. Den skapelsemyt, mer eller mindre förenklad eller monoton, som enkelt och smidigt kan åkallas närhelst någon ställer sig allt för kritisk till rådande liberala dogmer.

Som konsekvens kan bland annat konstateras att Tredje Rikets främsta allierade, det till söder om alpinbergen belägna Fascistiska Italien, hamnat i skymundan inom nutida historieskrivning. Såväl rent militärt, vilket förvisso är logiskt, som idémässigt, vilket är desto mindre logiskt. Det brukar heta, som ni säkert känner till, att den italienska fascismen var ungefär som Hitlers ideologi, men ”mindre rasistisk”, eller något enligt de linjerna. Komplexare än så blir sällan politiska reflektioner kring den samhällsideologi som kännetecknade Italien från början av 1920-talet till slutet av andra världskriget. Det behöver i och för sig inte bli komplext heller, eftersom den blir ond per automatik via sin blotta relation till Tredje Riket, vars ondska i gemene västerlännings sinne är självklarare än fysikens lagar.

Ett antal svårigheter uppstår dock ganska snart under rannsakning av detta narrativ; fascistiskt styre började till exempel införas i Italien åtminstone 10 år innan Tyskland såg Hitler komma till makten, och om något var den österrikiske korpralen inspirerad av Mussolini, mycket snarare än tvärtom. Sett till detta torde alltså den tyska nationalsocialismen betraktas utifrån den italienska fascismen som standardidé, och inte som en slags fulländning för vilken den senare bara är en detalj vid sidan av. När Mussolini först satts till att leda Italien, och när den nyfödda fascismen plötsligt gjorde anspråk på att konkurrera med såväl kapitalism som med kommunism, låg nämligen hela världens ögon på den teatraliske Predappiosonen på ett sätt som få skulle kunna föreställa sig idag. Under merparten av Mussolinis politiska verksamhet var Tysklands führer sålunda en parentes i hans liv, inte den som renderade honom till en parentes i sitt liv.

År 1928, när Mussolinis styre konsoliderats med råge, började projektet med att färdigställa hans självbiografi. Detta på begäran av Richard Washburn Child, Förenta Staternas ambassadör till Rom, som själv beundrade Mussolini och ämnade använda projektet för att nå ut till amerikansk allmänhet. Verket, en smula fantasilöst betitlat My Autobiography, författades av Washburn Child med Mussolini som dikterande, och är i dag i stort bortglömt. Det gavs inte ens ut i Italien förrän först på 70-talet. Jämfört med Mein Kampf är kontrasten avsevärd.

Följande är således en recension av Mussolinis självbiografi, en 240-sidig redogörelse av den italienske ledarens barndom, yrkesliv, erfarenheter, världsbild och politiska arbete, fram till tidpunkten för bokens iordningsställande. Det bör noteras att verket i sig är så gott som enda underlag, och alla som av en eller annan anledning vill ställa sig kritisk till eventuella påståenden och beskrivningar bör givetvis ta detta i beaktande.

Uppväxt och karaktär

I walked to and fro and was not displeased that the boys of Predappio resented at first the coming of a stranger boy from another village. They flung stones at me and I returned their fire. I was all alone and against many. I was often beaten, but I enjoyed it with that universality of enjoyment with which boys the world around make friendship by battle and arrive at affection through missiles.

Det har sagts om Mussolini att han var en skicklig författare, och en kunnig politisk tänkare vid sidan av att vara statsman. Samtida författare noterade fascistledarens intellekt och välutbildade sätt, och såväl Lenin som Churchill berömde honom vid olika tidpunkter. Vanlig var och förblir även uppfattningen att Hitler, inom samma områden, inte imponerade särskilt i jämförelse. Om självbiografin då kan vara till någon antydan så torde dessa omdömen stämma ganska väl; språket är lika rikt som det är organiskt, lite utrymme skänks åt repetitivt ältande, det mesta redogörs för i passande ordning och längd.

Benito Amilcare Andrea Mussolini, döpt efter den mexikanske vänsterpolitikern Benito Juárez, anlände till världen den 29 juli 1883. Föräldrarna var Alessandro, en lokal smed, och Rosa, en lärarinna. Bådadera förälder skulle komma att ha ett bestående inflytande över sonen; Alessandro var passionerad socialist, och det var via det sedvanliga tugget vid dennes arbetsplats som Benito kom att få sin första kontakt med politiken. Rosa å andra sidan var djupt katolsk, och det lär vara hennes tro som inspirerade likartade kvaliteter när den en gång strikt ateistiske sonen utvecklade ett religiöst uppvaknande senare i sitt liv.

I boken beskriver Mussolini hur hans föräldrar valde ut honom till vidareutbildning, med motiveringen att han bar på rätt virke för att bli något större än de enkla förhållanden han var kommen ifrån. Han utbildades till förskollärare, samtidigt som han glatt läste om och bekantade sig med såväl klassiska som nymodiga tänkare. Återkommande referenser görs genom bokens gång till allt från Platon, Machiavelli och Pareto. En särskild uppskattning visas även för Gustave Le Bon, vars revolutionerande rön i Massans psykologi nämns som en stor inspirationskälla. Trots sin omfattande bekantskap med kända tänkare säger sig dock Mussolini hålla en aktiv distans till dem samtliga:

I do not believe in the supposed influence of books. I do not believe in the influence which comes from perusing the books about the lives of and characters of men. For myself, I have used only one big book. For myself, I have had only one great teacher. The book is life – lived. The teacher is day-by-day experience. The reality of experience is far more eloquent than all the theories and philosophies on all the tongues and on all the shelves.

Kanske ligger det något i den kungörelsen. Parallellt med sin läsning av socialistisk litteratur, och sin verksamhet i både schweiziska och italienska socialistpartier, utvecklade den framtida ledaren ett slags nationellt medvetande. Inga tvivel kan i alla fall råda om att han utmärkte sig som en högst oortodox socialist, vars fascination för Sorel och Nietzsche gick emot den traditionella marxismen och historiematerialismen. Det mest avgörande inflytandet skulle dock komma under skyttegravskrigets bistra verklighet, långt bort från allt vad idéer och skriverier heter.

Som journalist och militär

War was ripe. The tardy and weak intervention, both known and secret, of the Pope and of the benevolent nations outside the circle of the Allies had no weight. They could not stop the procession of events. War began the first of August, 1914. It was the full bloom of summer. Under the deep shadow of the cloud the people of old Europe stood in awe, but fascinated as one is fascinated by a snake.

När Europas stormakter kastades in i ett världskrig, det hitintills största de någonsin skådat, hamnade socialister över hela kontinenten i en knepig situation. Många valde förutsägbart nog att förkasta kriget som imperialistiskt, relevant enbart för de härskande klassernas intressen, och bojkottade därmed det egna landets krigsinsats. Men många andra brottades med sin lojalitet till hemlandet. Mussolini, för tillfället en av Italiens största socialister, skulle komma att tillhöra den senare grupperingen.

Idén började utvecklas att centralmakterna i kriget, i synnerhet Habsburgsväldet Österrike-Ungern, kunde betraktas som reaktionära krafter. Att slåss på italiensk sida, mot dessa krafter, blev därmed en revolutionär handling. Proletariatets kamp gick från att vara enhälligt internationalistisk, till att anskaffa nationella tendenser.

Efter att ha uttalat sitt stöd för den interventionistiska linjen blev Mussolini utesluten ur partiet. Han bestämde sig då för att göra sak av sin nyvunna patriotism, och lade grunderna till det som skulle komma att bli fascismen. Tillsammans med en skara bångstyriga socialister bildade han en mindre rörelse som gick under namnet Fascisti, inspirerat av den vanliga benämningen för italienska syndikat. Mussolini, vars talang inom journalistiken var vida erkänd, och som tidigare lyft den socialistiska tidningen Avanti till en femdubblad läsarskara, grundade snart den nya tidningen Il Popolo d’Italia. Från dess ledarsidor propagerade han nu för en klassöverskridande nationell resning. Det dröjde inte länge innan hans anhängare började förföljas av socialister.

När Mussolini väl anlänt till krigets fronter, när det politiska synsätt han anammat blivit till ofrånkomlig verklighet, och dominerade hans liv under ständig basis fram till november 1918, var det dock inte längre några proletära teorier som vägledde hans gärning. Solidariteten i skyttegravarna, alltid och absolut nödvändig för de stridandes överlevnad, gick bortom allt klasstänk och introducerade det italienska folket till en, förenande möjlighet – den till nationell storhet. Kampen var inte längre för socialismen, den var nu för det italienska folkets slutgiltiga enande, realiserandet av den territoriella vision Dante en gång framlagt. Det Mussolini såg på slagfältet, och läste om i brev från det civila, skulle inprägla en ny och mäktig känsla:

At last! A spirit of national solidarity, deep and alive, had become the common property both of the soldiers and of their families. A high spirit of duty and sacrifice was the rule of life in our Italy!

Han fortsatte stridandet in i det sista, trots påtryckningar från krigsmotståndare i parlamentet. Han befordrades till korpral, erhöll splitterskador från en granatattack, och fick under en period vistas på ett sjukhus som bombarderades från fienden. Men segern kom till slut. Över 600 000 döda och en miljon skadade utgjorde det italienska folkets uppoffring. Nu sattes deras tro till de allierades förhandlingar. En av de döda var socialisten Mussolini. Den övertygade nationalisten Mussolini hade tagit hans plats.

Efter kriget – demokratins kaos

I have always spoken as a journalist, as a politician, as a deputy, of the existence of two Italies. One appeared to me freed from servitude. It was noble, proud, loyal, devoutly dedicated by a bloody sacrifice of war, resolved to be always in the first rank to defend the right, the privilege and the great name of the Italian people. On the other side, however, I saw another Italy, dull to any consciousness of nobility and power, indifferent to origin and traditions, serving obscure ”isms”, a slave to apathetic tendencies, cold, egotistic, incapable of gallantry, dead to sacrifice.

Italien stod i den omedelbara efterkrigstiden inför nya omständigheter av central vikt. Den ryska revolutionen såg bolsjevikernas övertag i Ryssland, vilket inspirerade socialister över hela Italien till massiva sammansvärjningar. Många ropade efter ett sovjetiskt Italien, där såväl kyrka som landsbygd skulle inordnas under socialismen. Nyvunna valframgångar gav dem vind i sina segel.

Samtidigt präglades det italienska parlamentet av utrikespolitisk inkompetens, vilket främst gick ut över krisförhandlingarna med de segerrika allierade. Ett land som offrat hundratusentals män för krigets sak, producerat krigsskadade så oerhörda till sin mängd att många blev utan vård, och som därtill dragit på sig ofantliga krigsskulder; hoppades nu på ett snabbt förverkligande av de territoriella löften man getts i Londonpakten och senare fördrag. Men dessa skulle utebli. Dalmatien, historiskt italienskt, föll i jugoslavisk ägo. Vad värre var, så drabbades hamnstaden Fiume, kulturellt och etniskt dominerat av det italienska, av samma öde. Att Italien gått segrande ur kriget tycktes inte betyda någonting. Mussolini skrädde inte med orden:

I said then that never in the life of any nation on the day after victory had there been a more odious tragedy than that of this silly renunciation. In the first months of 1919, Italy, led on by politicians like Nitti and Albertini Salvemini, had only one frantic wish that I could see – it was to destroy every gain of victorious struggle. Its only dedication was to a denial of the borders and soil extent of the nation. It forgot our 600,000 dead and our 1,000,000 wounded. It made waste of their generous blood. These leaders wanted to satisfy foreign impulses of doubtful origin and doctrines brewed of poisons. This attempt at matricide of motherland was abetted by Italians of perverted intellect and by professional socialists.

Mitt i allt detta begav sig Gabriele D’Annunzio, poet och krigshjälte, för att tillsammans med en grupp krigsveteraner och revolutionärer ockupera Fiume. Man utlyste en kortlivad republik, vilken lade grunderna till den fascistiska staten, och D’Annunzio gavs beteckningen Duce av sina anhängare. Från sitt tidningskontor följde Mussolini händelseförloppet med största intresse, liksom resten av det italienska folket.

Mussolini observerade landets tillstånd med nykter saklighet. Landets parlament skakades av konstanta partistrider och regeringskriser – under det ringa loppet av ett par tre, fyra år noterade han hur flera olika premiärministrar kom och gick. Samtliga fick gång på gång se sina regeringar falla, ombildas, åter falla och åter ombildas. Finanskriser möttes med kortsiktigt upptrappande av sedelproduktion, statsskulden paralyserade alla projekt som lanserades, vid ett tillfälle kraschade till och med den centrala banken. Allt detta utnyttjades naturligtvis av de allt mer stöddiga socialisterna, som initierade strejker med jämna mellanrum och drog igång ockupationer av allt från fabriker till hela städer. Domen var hård över den turbulenta italienska demokratin:

The picture presented that degree of helplessness which has afflicted so many democracies, and which has enabled many countries to vie with each other in the humiliating and derisive boast that they have had more governments and ministries than years of existence! The requirements for leadership were unchanged – the ability to compromise principles and sometimes even integrity, to barter and negotiate with palavering artistry in an effort to build another shaky structure which would perpetuate the whole depressing system. This system may be dear to the heart of doctrinaires. It was quite another affair in practice.

Alla dessa dystra faktorer släckte dock inte Mussolinis nationella iver. Tvärtom började han skönja begynnelsen till flera möjligheter.

En ny ideologi för en ny tid

It was necessary to imagine a wholly new political conception, adequate to the living reality of the twentieth century, overcoming at the same time the ideological worship of liberalism, the limited horizons of various spent and exhausted democracies, and finally the violently Utopian spirit of Bolshevism. In a word, I felt the deep necessity of an original conception capable of placing in a new period of history a more fruitful rhytm of human life. It was necessary to lay the foundation of a new civilization.

Inspirerad av D’Annunzios uppror i Fiume, påbörjade Mussolini projektet att utforma en ny politisk rörelse. Vid ett mindre torg slöt han upp med en brokig hop av anhängare, för i att ideologisk form stöpa den känsla och den livsåskådning som härskat i skyttegravarna. Rörelsen fick namnet Fasci Italiani di Combattimento. Utmaningarna och alternativen var identiska till antalet.

Inom ramverket för rörelsen samlades både elitveteraner från kriget och syndikalister, både futurister och traditionalister, både nationalromantiker och upprorsmakare, under en nydanande paroll: Italiens intressen skulle komma före allt annat, hela folket skulle samlas för att bringa klassmotsättningarna till ett slut, och nationell enighet skulle vara den vägledande målsättningen. Utöver detta var horisonterna så gott som öppna, vilket innebar mycket groll och kiv när de olika intressena gjorde upp om att ge rörelsen sin prägel. Sina främsta framgångar skulle fascisterna få som motståndare till socialismen, men man lyckades även med bedriften att locka mången arbetare till sina led. Hittills hade nationalismen varit överklassens sak – nu blev den hela folkets.

Där de liberala och konservativa hade misslyckats med att sporra något slagkraftigt alternativ till socialismens revolutionära ådra, där lyckades nu fascisterna med växande framgång. Man förstod nämligen vikten att anpassa strategi efter omständigheter:

It was useless to attempt to blaze a trail by fine words, by sermons from chairs. It was necessary to give timely, genial recognition to chivalrous violence. The only straight road was to beat the violent forces of evil on the very ground they had chosen.

Kort sagt: slå motståndaren med de medel de uppfunnit.

Den röda ideologin, av Mussolini beskylld som uttömd på potential, motarbetades såväl ideologiskt som rent fysiskt. Utöver att tävla om massornas gunst konfronterades även de två ideologierna under ständiga gatustrider, där fascisternas squadristi, svartskjortor, tog inspiration från krigets elittrupper, de fruktade arditi.

På några år hade Mussolini byggt upp en riksomfattande rörelse som nu även kunnat röna betydande valframgångar. För honom var nu stunden inne att en gång för alla göra slut på Italiens inre konflikter. I oktober 1922 erövrade man stad efter annan från socialistisk ockupation, i ett tiotusenfaldigt triumftåg som slutligen anlände i Rom. Den liberale premiärministern ville skjuta ned dem, men kung Viktor Emmanuel III grep in. Mussolini utsågs till regeringschef, och sattes till att leda en kabinett bestående av allsköns partitillhörigheter. Bland dem återfanns Giovanni Gentile som utbildningsminister, mannen som senare skulle bli känd som fascismens filosof.

Via olika dekret och grundlagsändringar kunde Mussolini, nu känd som Italiens Il Duce, göra verklighet av sin vision om ett land befriat från partistrider. Hans makt blev oomtvistad. Sålunda löd hans utvärdering:

Our democracy of yesterday had died; its testament had been read; it had bequeathed us naught but chaos.

Som Italiens ledare

This was my synthesis: Let Parties die and the Country be saved.

Man kan ha både den ena och den andra åsikten om diktatur och auktoritärt styre. För Mussolinis del åtog han sig uppgiften att leda Italien med alla till buds stående medel, och i den processen hyste han aldrig så mycket som ett uns av hemlighetsmakeri. Närstående vittnade om hur hans arbetsdagar fortgick långt in på nätterna, och i sitt ledarskap förpliktigade han sig med allt fler uppdrag: han blev inrikesminister, utrikesminister, krigsminister, premiärminister, minister över de afrikanska kolonierna, och främst av allt fascismens Duce. Washburn Child noterar även i förorden hur Mussolinis lön var avsevärt låg, och hur hans familj närmast levde i fattigdom.

Jämfört med nutida västerländska ledare är alltså skillnaden enorm: han eftersträvade mycket ansvar för lite i gengäld. Våra ledare tenderar eftersträva så lite ansvar som möjligt för allt större löner.

Som ledare hade Mussolini ärvt en besvärlig finansiell situation: en minister hade innan maktövertagandet konstaterat hur budgetunderskottet låg på hela 6 miljarder lire, och valutan led av skyhög inflation. För ändamålet att balansera budgeten tillsattes Alberto De Stefani, som lyckades inom loppet av två år. När dennes reformer började stjälpa ersattes han av Giuseppe Volpi, som banade vägen för den ekonomiska korporativismen och framgångsrikt omförhandlade Italiens krigsskulder till de allierade. Utan den politiska stabilitet som garanterades av Mussolinis hårdföra styre hade dessa förändringar sannolikt uteblivit.

När den omedelbara ekonomiska situationen avklarats riktades nu statens fokus på socialpolitiken. Först på tur stod krigets drabbade, av vilken en majoritet stått utan behövlig hjälp fram tills detta. Änkor, föräldralösa, krigsinvalider och skadade fick sin rättmätiga kompensation. Utöver detta förbättrades situationen för landets prästerskap, storskaliga offentliga projekt lanserades för att renovera infrastrukturen, och de socialpolitiska reformer som gick till att tillgodose arbetarnas behov var så pass innovativa att de inspirerade liknande tilldrag över hela Västvärlden, som det amerikanska New Deal eller franska dirigisme. Ambassadörer till Sverige noterade även hur det socialdemokratiska Folkhemmet tog intryck av Mussolinis Italien.

Bland reformerna kan även nämnas satsningen för att utplåna den sicilianska maffian, en uppgift som tillföll den hänsynslöse Cesare Mori, och som rönte stora framgångar. Det skulle dröja till de allierades ockupation efter andra världskriget innan maffian kunde återhämta sig.

Fascismen i teori och praktik

Over all conflicts of human and legitimate interests, there is the authority of the government; the government alone is in the right position to see things from the point of view of the general welfare. This government is not at the disposition of this man or that man; it is over everybody, because it takes to itself not only the juridical conscience of the nation in the present, but also all that the nation represents for the future.

Sina författartalanger till trots ville Mussolini se sig själv som en handlingens man, och fascismen som en handlingens ideologi. Inte handling i sig självt, frånskilt varje form av vägledning, utan handling som förenar idé med praktik. På grund av detta hade han inget större behov av slå fast fascismens allomfattande världsbild i något manifest (men ett antal manifest skrevs dock av olika italienska fascister), utan föredrog att låta nationens tidsenliga intressen föregå varje ansats till statisk dogm.

Det enda riktiga exemplet på en längre redogörelse av fascismens natur var Fascismens Doktrin, som författades tillsammans med Gentile i början av 30-talet. Mussolinis bidrag, som går att läsa på nätet tillsammans med hela texten, är inflikad i slutet av självbiografin, i något omskriven form.

Främst av allt skildras fascismen som pragmatisk – den ser hellre till konkreta sakförhållanden än förgängliga teorier, och utformar sin attityd till tillvaron därefter. Den är påfallande stoisk, i den mån att den manar varje enskild människa till att finna sig med sin livslott, och att åstadkomma bäst man förmår inom dess svängrum. Men den är knappast passiv; förändring lovordas där förändring behövs, liksom beskydd av institutioner och värden ges när det anses viktigt.

Fascismen är ej heller reaktionär eller revolutionär, i den bemärkelsen att den varken ser till en idoliserad dåtid eller en utopisk framtid som det föremål efter vilka alla intressen ska rättas. Såväl dåtid som nutid och framtid sammanställs till en organisk helhet, det eviga livsförlopp som låter alla i nationens tjänst och sfär uppnå permanent betydelse – tillsammans kapabla till att överskrida tidens begränsningar via rummets oändliga möjligheter.

I syfte att uppnå intresseharmoni hos det italienska folket inrättades det korporativa systemet som grund för landets ekonomi. Korporativismen tog intryck av historiska system som ståndssamhället, gilleordningarna och skråväsendet, liksom den nymodiga syndikalismen, som omstöptes till en nationalsyndikalism. Syndikaten, tänkta kooperativ där fabriker och industrier skulle styras via självbestämmande fackföreningar, gavs en nationell grund, där alla yrkeskategorier sammanordnades i större korporationer; yrkesmässiga intressegrupper med översyn från och delaktighet i den italienska staten. Italien hade 22 av dem. På så vis fick varje medborgare ett medansvar i den nationella processen, men det var inom de områden där var man besatt en rimlig mängd expertis, till skillnad från den tidigare demokratin, som lät gigantiska valmässiga majoriteter styra in hela nationens öde i nya riktningar vart och vartannat år.

Att fascismen av många upplevdes, och fortfarande upplevs, som diffus och svår att greppa, torde ha att göra med dess dynamiska natur. Den föddes ur första världskrigets massmobilisering, och sattes till att styra landet kort därefter. På så vis formades ideologin i symbios med konkret erfarenhet, till skillnad från exempelvis marxismen, som sammanställdes på ett skrivbord 1848, och som enligt många av sina anhängare fortfarande inte existerat i verkligheten.

Mussolini led inte heller av några vanföreställningar om hur pass sensationell fascismen var:

No doctrine has ever been born completely new, completely defined and owing nothing to the past; no doctrine can boast a character of complete originality; it must always derive, if only historically, from the doctrines which have preceded it and develop further doctrines which will follow.

Några avslutande ord

Att My Autobiography skrevs 1928, när fascismens glansdagar börjat råda, gör att bokens entusiasm ter sig ganska snopen utifrån den verklighet ideologin skulle kantas utav blott 20 år senare. Det blev inget fascistiskt århundrade, ej heller någon global fascistisk renässans. Vad som däremot finns att läsa om är en drygt tjugoårig period i italiensk historia, historiskt unik till sin karaktär, som definierades av och gav sig själv till en ideologi som föddes och dog tillsammans med den.

Det var en samhällsordning som i nutida sammanhang är relativt bortglömd, alternativt bespottad vid de tillfällen när den koms ihåg. Men det var trots allt ett samhälle som skulle lägga grunderna till mycket av västeuropeisk socialpolitik, som skulle anlägga en framgångsrik tredje väg, mellan internationell socialism och nationsförnekande liberalt individfokus. Och det var ett samhälle som, framförallt, åtnjöt omfattande popularitet och resonans hos det folk det satts till att företräda. Även fram till våra dagar förblir Mussolini en av de italienska ledare som beundrades allra mest av sin samtid.

Som sådan bör Mussolini därför förstås: som en statsman som in i det sista verkade för sitt folks intressen. Huruvida han lyckades, eller tog hjälp av rätt verktyg, när detta ändamål eftersträvades, det förblir historiens uppgift att urskilja. Turligt nog kan historiens uttydare ta hjälp av denna självbiografi, präglad av samma språk som en gång lät Mussolini bli känd som en av journalistikens mästare.

Ett av Il Duces sista utlåtanden i boken får symbolisera den anda i vilken den skrevs:

Not only have I not finished my job, but I often feel that I have not even begun it.

Johan P.


  • 7
    Delningar