Nyhetsflödet de gångna dagarna är överlag bedrövligt, men bjuder på en del lustigheter. Solguru botaniserar lite snabbt, strax innan läggdags.
Feminismen är på tapeten i veckan, vilket knappast hör till ovanligheterna. Aftonbladet drar på stort med en artikelserie om att 153 kvinnor dödats av sina män sedan år 2000. Samtliga dräptes av män de älskat och litat på, vet Aftonbladet meddela, som de spekulativa hjon de är. Rapporteringens nivå åsido är förstås själva sakförhållandet synnerligen obehagligt. Vad det däremot inte är, är bevis för att ”vanliga män” misshandlar sina fruar till döds – vore våldet symptomatiskt för någon generell manlighetsnorm i Sverige borde antalet vara mångdubbelt fler.
I genomsnitt räknar man med att det begås ungefär etthundra mord i Sverige per år, vilket ger en totalsumma på en bit under niohundra för perioden. En rejäl andel av dessa begås av människor med någon form av allvarlig psykisk rubbning, missbruksproblem eller vad vi kanske skulle kunna kalla assimilationssvårigheter. I mord där en närstående är ansvarig (enligt BRÅ ungefär 70% av fallen, vilket för övrigt innebär att just hustrumord inte är det vanligast förekommande bland ”relationsmorden” heller) finns förstås finansiella och relationsrelaterade besvär med som en extra faktor. Föreställningen att ”jämställdhet” skulle vara av någon avgörande betydelse för att åtgärda denna brottslighet är ganska nära nonsens. Det skrev jag för övrigt om alldeles nyss, men då i samband med ett annat ämne. Den typ av problem som orsakar misshandel och mord är inte något som åtgärdas genom att man tvingar pappor att vara hemma halva tiden med barnen.
Men nu har ju feminism ingenting att göra med att förebygga våld mot kvinnor – detta våld är tvärtom en förutsättning för att vidare tvångsegalisering ska kunna äga rum. Hellre ett samhälle med upplösta familjer, ”fria” individer och våld som kan användas som retorisk hävstång, än ett med traditionella familjebildningar utan våld. Patriarkatet är som bekant ett ont an sich, och våldet bara ett ”symptom” på detta obestridliga faktum.
Malin Siwe skriver en chockerande rolig krönika i DN på samma tema, men från andra hållet. Nationalclownerna och ex-stalinisterna i Vänsterpartiet får en rejäl serie loskor i ansiktet, apropos sin informationsbroschyr inför valet till Europaparlamentet. Så här skriver Siwe om toppkandidaten Eva-Britt Svenssons uppslag:
”Det står inte ett ord om vad hon uträttat i Europaparlamentet. Inget om vad hon vill göra. Väljarna ska tydligen rösta på Eva-Britt Svensson som något slags offerkompensation. Eller för att på ett bakvänt sätt skänka pengar till kvinnojourer.”
Det är både skojigt skrivet, och sant. Inte för att jag hade tänkt rösta på vänsterpartiet ändå, men det är alltid skönt med lite lufthål i debattutrymmet. Även ett harmlöst sådant.
Svininfluensan visade sig föga överraskande vara ännu en ganska ihålig nyhet. Det rapporteras nu att den är ”under kontroll” och inte verkar bli någon ny Spansk Sjuka, men undertecknad har i varje fall aldrig sett några tecken på att den var på väg att bli det från början. Kanske har jag missat något – i så fall får någon insatt och kunnig gärna förklara. Som det är nu känns det i bästa fall som ett sätt att sälja tidningar, och i värsta fall som ett försök att rikta uppmärksamheten från något viktigare. Sådana försök pågår i och för sig hela tiden, dygnet runt, så det är kanske inte så mycket att orda om i så fall.
Sedan måste jag, trots att Oskorei redan gjort det, rikta uppmärksamheten mot en sällsynt patetisk snyfthistoria i Folket i Bild. Här beskriver webredaktören Knut Lindelöf hur han umgåtts med nyblivne kulturelitsavfällingen Muhamed Omar ”nästan dagligen”, och lärt känna honom väl. Nu vill han dock göra avbön för detta, och avslöja hur hans forne vän urartat. Beskriva hur han själv först inte förstod vad som höll på att hända, men att han oroat sig mer och mer då han sett vad Omar, som han uppenbarligen hoppats skulle vara någon sorts vänstervriden muslimsk Onkel Tom, flörta med högerextremism och religion – för att nu inte glömma kontakter med Jonas de Geer! Nu har Knut brutit alla kontakter – gränsen passerades någonstans, och det blev dags att sätta stopp.
Man häpnar inför infantiliteten och tunnelseendet i krönikan. Jag må vara en extremistisk gaphals, men särskilt ofta säger jag inte upp bekantskapen med folk enkomt på grund av att deras åsikter skär sig mot mina (då skulle jag få sitta ganska ensam, för den delen). Lindelöf kan i alla fall inte tro att Omars dikter främst var skrivna för att ställa sig in hos en enfaldig kulturvänster, för i så fall skulle han ju själv ha låtit sig luras, och det går ju inte. Annars anklagar han Omar för att svika den palestinska saken, för att vara farligt ärkereaktionär och hela det vanliga skitsnacket som kommer från den förhoppningsvis snart bortglömda kultursnobbgeneration Lindelöf tillhör. Övriga personer i kretsen kring FIB bör tänka sig för innan de utvecklar åsikter som ogillas av eliten, annars kan ni räkna med liknande fördömanden. Som att det spelar särskilt stor roll längre.
Det fick bli allt för denna vecka.
Om skribenten: Solguru
