”Det vore meningslöst att vända sig bort från det förflutna för att endast tänka på framtiden. Det vore en farlig illusion att tro att det ens kan finnas en möjlighet till något sådant. Motsättningen mellan fram­tiden och det förflutna är en absurditet. Framtiden tillför oss ingenting, ger oss ingenting; det är vi som måste ge allt för att bygga upp den, ge till och med vårt liv. Men för att kunna ge måste man äga, och vi äger inget annat liv, ingen annan sav, än det kostbara vi ärvt från det förflutna och som vi själva smält, tillägnat oss och omskapat. Av alla människans andliga behov finns det inget som är vitalare än det för­flutna.”

– Simone Weil (Att slå rot, s. 57)

Låt oss med en social organisation här mena en varaktig förening av levande varelser vilka är så beskaf­fade att de kan existera och agera oberoende av organisationen. Varelsernas biologi har m.a.o. inte ut­vecklats i samspel med den organisation de ingår i, och om de ”ville det” skulle kunna lämna den och leva utanför den eller kanske bilda en annan organisation istället. Människan är ett exempel på en varel­se av detta slag. En social organisation är det kontinuerliga resultatet av ett samspel mellan medvetna aktiviteter och yttre skeenden. Detta resultat kan som bekant ta sig en mängd skiftande former.

Familjen, människans primära samlevnadsform eller rättare sagt existensform, är inte en organisation i den mening som åsyftas här utan en medfödd social struktur. Eftersom familjen har vissa biologiskt fixerade funktioner realiseras den alltid på ett likartat sätt när den inte ingår i en social organisation. Men familjens sociala liv kan ge upphov organisatoriska eller m.a.o. kulturella element av olika slag, t.ex. riter och ritualer vid jakt och måltider och i samband med livets passagehändelser (födelse, pubertet, äk­tenskap och död). Om familjen inte av sig själv kunde frambringa element av detta slag skulle inga fa­miljeövergripande sociala organisationer heller kunna bildas.

En parentes: Vi har anledning att tro att de primära organisatoriska elementen får en religiös anda ge­nom det gemensamma handlandet, t.ex. det offentliga offrandet av en del av bytet för att blidka de dö­dade djurens själar och den efterföljande måltiden i vilken hela gruppen deltar, som genom att det inte är biologiskt betingat utan ett resultat av en plötslig ingivelse eller vision, av en överväldigande stark men obestämd oro eller glädje o.s.v., frambringar en betydelse som inte fanns där förut, får en mening som inte sammanfaller med tingens och handlingarnas yttre gestalter, d.v.s. med sinnevärlden, utan som förefaller att finnas i deras inre. En mening som m.a.o. innebär ett uppenbarande av en dittills okänd värld, av en icke synlig och således själslig dimension hos världen. I denna upptäckt, i denna vision eller drömsyn, ligger väl trons ursprung? Således ligger i de gemensamma handlingarna såväl religionens som kulturens begynnelse. Kanske därför att religion och kultur djupast sett är ett och detsamma? Vi har också anledning att tro att ett tings mening, det förhållandet att ett ting kan stå för någonting annat, kan vara en symbol eller rymma en betydelse, har sitt ursprung i dessa gemensamma handlingar, i de hand­lingar som genom att vara gemensamma överskrider det biologiskt betingade beteendets gränser. Att språkets ursprung m.a.o. ligger i de gemensamma handlingarna. Att de gemensamma handlingarna ut­gör språkets första uppenbarelseform. Och att språket till sitt ursprung således är religiöst. (Det skulle f.ö. kunna förklara varför språkmagiska synsätt är så vanliga i premoderna kulturer över hela världen – och varför de i modifierad form fortfarande är det. Tänk t.ex. på reklamens och politikens språk!) Så länge det mänskliga beteendet håller sig på det rent biologiska eller instinktiva planet behövs inga teck­en och symboler – behövs ingen mening.

Syftet med en organisation är att förena ett antal separata delar till en helhet på ett sådant sätt att helhe­ten får en kapacitet som delarna saknar och kan göra saker som delarna inte kan göra var för sig. Det är (den inte nödvändigtvis medvetna) upptäckten av och utvinnandet av samarbetsvinster som är drivkraf­ten bakom utvecklingen av organisationerna. Vinst ska här inte likställas med i vanlig mening ekono­misk vinst eller ö.h.t. med något kvantifierbart.

Eftersom de varelser som ingår i en social organisation är utrustade med självständig handlingsförmåga innebär för dem organiserad samverkan att nya handlingsmöjligheter uppstår eller underlättas samtidigt som gamla försvinner eller försvåras. Att tillhöra en organisation innebär för en varelse med hög själv­ständighetspotential som människan en avvägning mellan frihet och tvång. Genom att bli medlem av en organisation underkastas människan vissa regler och begränsningar som är förbundna med den plats och den funktion hon har inom den. För den som är medlem av en social organisation får friheten en annan innebörd än för den som inte är det. Men även själva organisationen måste hitta en balans mellan frihet och tvång. Blir delarnas frihet för stor hotas organisationens sammanhållning och stabilitet. Är den för liten försämras dess verklighetsförståelse och anpassningsförmåga, vilket kan få allvarliga kon­sekvenser inte minst i den ständiga konkurrensen med andra organisationer.

Det en organisation kan åstadkomma måste vara något positivt för de individer som ingår i den, utgöra en vinning av sådan art och storlek att det med god marginal uppväger de begränsningar och det tvång det innebär för dem att inordna sig i organisationen. Vikten av en nyttomarginal är en förklaring till var­för ett allvarligt och påträngande yttre hot kan verka så starkt organisationsbefrämjande. Skillnaden mellan liv och död är ju så dramatiskt stor att människan är beredd att snabbt underkasta sig ett bety­dande mått av tvång för att det ska vara möjligt att frambringa en organisation som kan frälsa henne från hotet. En organisation måste pålitligt och regelbundet producera fördelar för dess medlemmar så att de får de motiv och resurser de behöver för att efter bästa förmåga fortsätta att verka för helhetens bästa. Detta krav förstärks av medlemmarnas familjeband. Genom att försvaga dessa band kan en stat följaktligen få invånarna att nöja sig med ytligare och kortsiktigare belöningar för sin underordning än de annars skulle ha gjort (panem et circenses).

Förhållandet mellan vinst och förlust varierar mellan individerna i en organisation beroende på deras egenskaper och möjligheter. De vinster individerna gör kan skilja sig åt såväl till art som till storlek. Människor har olika biologiska förutsättningar, något som deras självständiga handlande är ett uttryck för, och en organisation måste ta hänsyn till detta och söka utnyttja det till sin fördel. Mycket av en or­ganisations kraft och dynamik är beroende av dess förmåga att på ett balanserat sätt dra nytta av skillna­derna mellan dess medlemmar. En social organisation måste m.a.o. finna en balans mellan den jämlik­het som grundar sig på att alla är verksamma medlemmar av samma organisation och den ojämlikhet som är en följd av att alla inte har samma funktionella vikt i förhållande till helheten. En alltför stor jämlikhet försvagar organisationens utvecklingsförmåga och anpassningsförmåga. En alltför stor ojäm­likhet riskerar att försvaga sammanhållningen och solidariteten inom organisationen och ge upphov till konflikter och splittring.

Varje social organisation bygger på ett regelverk av något slag – explicita eller implicita regler, formella eller informella, ett litet antal generella regler eller ett stort antal specifika, medvetet konstruerade och systematiskt ordnade regler eller spontant framvuxna o.s.v. Det måste finnas en uppsättning regler som bestämmer vad organisationens medlemmar får och inte får göra. Detta regelverk har två huvudfunk­tioner: (1) att koordinera handlingar mellan aktörer som inte känner varandra, t.ex. för att de inte är släkt med varandra eller för att de är skilda åt i tid och rum, och (2) att möjliggöra och underlätta en ar­betsdelning och specialisering inom organisationen. Ju bättre ett regelverk förmår lösa dessa båda upp­gifter desto bättre kan organisationen fungera och desto framgångsrikare kan den bli. Brister och luckor hos regelverket kan tillfälligt hanteras med hjälp av våld. Icke-legalt våld är en högriskstrategi som en­dast bör användas i särskilt allvarliga situationer, exempelvis för att förhindra ett inbördeskrig eller för att störta en folkfientlig regering, eftersom detta slags våld riskerar att skada det som är organisationens livgivande kärna: de andliga kvaliteter som bestämmer dess egenart och identitet. USA efter inbördes­kriget är inte samma nation som innan.

En parentes: Utanför människans värld finns det stora kollektiv som inte använder sig av några regler alls, t.ex. de sociala insekternas samhällen. I myrornas och binas värld ersätts reglerna av släktskap, ja, av genetisk identitet. Så är t.ex. arbetsmyrorna i en stack inte bara syskon utan genetiska kopior av varand­ra. Släktskapsbanden mellan myrorna och de beteenden och samarbetsformer som de ger upphov till gör att myrorna i en stack kan betraktas som en enda stor organism, en superorganism för använda Hölldoblers och Wilsons uttryck i boken med samma namn, snarare än som individer i ett samhälle. Släktskap är en starkt organisationsbefrämjande faktor. Ju större släktskapen är mellan medlemmarna i en grupp desto färre regler behövs, och desto mindre explicita och formella behöver de vara, för att få gruppen att hålla samman och fungera som en helhet, d.v.s. för att individerna över tid ska göra en kor­rekt avvägning mellan egennytta och gruppnytta. Ju närmre släktskap desto lägre marginalkostnad för att välja gruppnytta framför egennytta. Detta är relevant även för människans del och för förståelsen av det mänskliga samhället. Ju svagare släktskapen är mellan individerna i ett mänskligt samhälle, ju svaga­re de sociala banden mellan dem har blivit p.g.a. en övergång från självhushållning till lönearbete, ökat tidsavstånd mellan generationerna, urbanisering, omfattande invandring av främmande folkslag m.m., desto viktigare blir andra sammanhållande faktorer. Eftersom dessa faktorer kostar mer att utveckla och driva måste samarbetet följaktligen generera en större vinst för att samhället ska fortsätta att hålla ihop. (Rom föll för att dess på erövringar och slaveri baserade ekonomiska system till slut inte kunde produ­cera ett tillräckligt stort överskott för att försörja statens alla biståndstagare. Det förvånande är inte att det Romerska riket gick under utan att romarnas organisatoriska förmåga och disciplin var så stor att ri­ket kunde existera så länge som det gjorde.) Omvänt kan även ökad produktivitet och vinst i ett samhäl­le leda till att släktskapen förlorar i betydelse, eftersom man då ”får råd” att frigöra sig från dess hand­lingsstyrande och handlingsbegränsande band.

Till de vinster som en social organisation producerar för sina medlemmar, vinster som på skilda sätt kan driva och dirigera deras verkande för helheten, hör inte bara vad vi för enkelhets skull kan kalla ma­teriella ting, t.ex. mat och kläder, verktyg och leksaker, en bostad, en näringsverksamhet, utan även de mer svårgripbara och skiftande men inte mindre reella ting som jag vill kalla andliga. Det rör sig om fö­reteelser och förhållanden av följande slag: upplevelsen av kollektiv tillhörighet och gemenskap, av att vara förenad med ett folk ”talrikt som stjärnorna”; hemkänslan eller tryggheten i att höra hemma på en välkänd plats i en stor och osäker värld; historiekänslan, d.v.s. den starkt meningsskapande vetskapen om att ha en historia, om att utgöra en verksam del av en process som har sitt ursprung djupt nere i det förgångnas brunn och som sträcker sig långt in i den okända framtiden; patriotismen eller kärleken till den unika och oersättliga geokulturella skapelse som svårräkneliga generationer av mestadels okända förfäder genom stora ansträngningar har frambringat och som det är de levandes främsta skyldighet att bibehåll och berika, för att sedan i sin tur överlämna till sina efterkommande; insikten att helheten är beroende av alla sina delar, av deras unika beskaffenhet och verkningssätt, och att människans liv i rela­tion till den sociala organisationen därför är genomsyrat av mening och att det inte finns något som hon är eller gör som helt saknar betydelse; den personliga stolthet och tillfredsställelse som är förbun­den med den ställning och funktion man själv intar i den sociala organisationen; den kollektiva stolthe­ten i att tillhöra en organisation som man vet har övervunnit åtskilliga faror och svårigheter i historien och som tack vare beslutsamhet och gemensamma ansträngningar har lyckats bibehålla sin frihet och sitt oberoende o.s.v. Detta är bara ett litet utsnitt ur det komplex av individuella mentala eller själsliga realiteter som tillsammans bildar ett folks andliga värld och som inte kan utvecklas och bestå annat än hos de individer som ingår i de kollektiv vi benämner folk. Att komponenterna i detta komplex varierar i omfattning, styrka och innebörd från individ till individ, att de är ”subjektiva”, är inte en svaghet utan tvärtom något som berikar helheten och väsentligen bidrar till dess dynamik och utvecklings- och an­passningsförmåga. Om de andliga kvaliteterna istället vore ensartat desamma från individ till individ, om individerna s.a.s. vore andliga kloner av varandra, skulle det inte kunna finnas någon rörelse eller nå­got sammanhang hos folkets andliga värld. Det skulle då i realiteten inte finnas någon andlig värld och det skulle följaktligen inte heller finnas något folk.

En parentes: De andliga kvaliteternas existensform är de enskilda människorna – eller rättare sagt det kontinuerliga samspelet mellan enskilda människor. Det finns inte någon folksjäl eller för den delen världssjäl, eftersom varje andlig eller mental aktivitet oavsett på vilket plan den äger rum förutsätter en dynamisk interaktion mellan funktionellt beständiga individuella komponenter. Detta gäller för den mänskliga hjärnan och det gäller för det mänskliga samhället. Varför skulle det inte också gälla på ett kosmiskt plan? Varför skapade Gud världen? För att genom att samspela med den och det som finns i den bli Gud. M.a.o. för att skapa sig själv! En ensam gud är lika litet en gud som en ensam människa är en människa. Gud kanske inte behöver just människan men hon behöver något annat än sig själv. Detta antyder också vikten av frihet, av andlig eller själslig frihet, i en social organisation. Frihet är en av de viktigaste andliga kvaliteterna hos ett folk. Det ligger nära till hands att tro att de makthavare som vill begränsa denna frihet, i likhet med dagens socialister och låtsasliberaler, känner sig oroade och hotade av främmande tankar och av tankar de inte förstår. Så är det säkert också. Men huvudorsaken är nog snarare att de vill göra den andliga världen mer lik sig själva, eftersom de som alla okreativa människor är omedvetna egocentriker, och att det är för att deras egen andliga värld är så trång och stel som effek­terna av deras verksamhet blir så påtagliga och dramatiska för alla andra.

Medan de materiella beståndsdelarna hos en social organisation kan definieras som de som kan ägas och brukas av enskilda individer kan de andliga beståndsdelarna endast frambringas och brukas gemen­samt, av organisationen i dess helhet eller av ett kollektiv som utgör en etablerad funktionell del av den, t.ex. ett yrkesskrå, en samhällsklass eller en regional minoritet. De andliga egenskaperna existerar i och genom det organisationsbetingade samspelet över tid och rum mellan ett större antal individer. Uppnå­endet av en ”kritisk massa” av individer med de rätta egenskaperna är därför en nyckel till folkets upp­komst. Detta är i praktiken liktydigt med en kritisk massa av ledande män. Det är de andliga företeelser­nas dynamiska och relationella beskaffenhet som motiverar att man benämner dem så.

En organisations andliga aspekter är av fundamental betydelse för dess stabilitet och sammanhållning, för dess styrka, verkningsförmåga och fortbestånd. När sociala organisationer konkurrerar med varand­ra är det ofta (oftast, alltid?) de andliga kvaliteterna som bestämmer utgången. En organisation har såle­des starka incitament att utveckla och underhålla dessa kvaliteter.

Kan andliga kvaliteter av ovan exemplifierat slag uppstå hos några andra sociala organisationer än ett folk? Var för sig kan många av dem uppträda även hos andra kollektiv. En familj är mönstret för en ge­menskap och präglas förhoppningsvis även av trygghet och hemkänsla, om än kanske av ett osäkrare och svagare slag än när den är en del av ett folk, en arbetare kan hysa stolthet över den funktion han fyller i ortens dominerande företag och medlemmarna av ett fotbollslag kan känna sig delaktiga av nå­got stort och betydelsefull när de ställer upp i ett internationellt mästerskap. Men vissa av dessa kvalite­ter uppträder knappast någon annanstans än hos ett folk och summan av dem, den integrerade helheten av ett större antal av dessa kvaliteter, kan inte göra det. Dessa egenskaper uppträder i sin starkaste, re­naste och mest sammansatta form hos folket och deras summa är på sätt och vis vad ett folk är. Ett folk kan således betraktas som en andlig realitet. Detta är ett på flera sätt betydelsefullt förhållande.

De andliga kvaliteterna hos en social organisation har en starkt meningsskapande och handlingsbefräm­jande förmåga. Det är ju därför de sociala organisationerna utvecklar sådana egenskaper och underlättar för dem att sprida sig och växa. De andliga kvaliteterna ger medlemmarnas liv innebörder som de inte kan frambringa på egen hand och inspirerar dem till handlingar som de inte hade kunnat eller varit mo­tiverade att utföra annars. Ja, som en följd av att de andliga kvaliteterna är så intimt förbundna med fol­ket, att de uppträder i sin rikaste och mest sammansatta form hos det, kommer en väsentlig del av människans livsmening ö.h.t. att vara förbunden med folket. Mycket av det som ger en människas liv dess mening, som hon har lärt sig att identifiera som ett positivt och eftersträvansvärt livsvärde, är på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, synligt eller osynligt, förbundet med folket som organisations­form och beroende av det. Det uppstår med folket, det utvecklas med det, och om folket försvagas och försvinner så försvagas och försvinner också det.

Allt detta vet vi väl egentligen. Men det är tveksamt om vi förstår på hur många skilda sätt och i hur hög grad vårt liv och dess mening är förbundet med det folk vi tillhör. Att vara övertygad om att detta beroendeförhållande finns och att det är starkt hjälper en inte så mycket att förstå det! Det rör sig om förhållanden som är svåra uppfatta och klargöra när man själv är en del av dem och de verkar med full kraft över hela livsspektrat. Och när de försvagas och reduceras till ett mindre antal specifika och iögo­nenfallande evenemang och ceremonier, t.ex. nationaldagsfirande och fotbollslandskamper, är det lätt att man överskattar eller missförstår deras betydelse. Den intellektuelle cynikern, som med eleganta for­muleringar ger uttryck för sitt tvivel på livets mening, kan inför en fåkunnig publik framstå som en klar­synt och insiktsfull kännare av livets villkor i jämförelse med en idogt verksam företagsledare som är full av planer och framtidstro men inte har något uppseendeväckande att säga. Det är en farlig illusion. Att känna livet är att leva det, inte att dissekera det.

Det är svårt att tänka sig vad det skulle innebära för människan om folket som organisationsform upp­hörde att fungera och försvann. Skulle den roll som folket nu spelar kunna ersättas av en mångkulturell folkblandning eller av internationella organisationer? Hur stabila är de organisationer som inte bygger på några sammanhållande element som är oberoende av dem själva?

Ett folk är vilket jag har försökt argumentera för en pyramidformad hierarki (se kapitel 2). Det uppstår genom att ett antal släktgrupper tvingas att organisera sig i denna form och består genom att de moti­veras att vidareutveckla och anpassa denna organisationsform. Till en pyramidformad hierarkis egen­skaper hör dels att den utgör den sammanhållande och samordnande strukturen hos folket, det som får det att fungera som en helhet, och dels att den utgör formen för folkets medvetande om sig självt. Den pyramidformade hierarkin är den främsta symbolen för folkets enhet. Genom att skapa olika allmänt tillgängliga uttryck för den pyramidformade hierarkin – symboler, bilder, berättelser, ceremonier o.s.v. – åskådliggör de visionära och konstnärliga medlemmarna hos folket den helhet som de alla är en del av och den stora betydelse som den har för dem. Detta gör den pyramidformade hierarkin till en av folkets andliga kvaliteter. Det är genom att hålla samman folket som den håller samman dess andliga kvaliteter. Det är genom att göra folket synligt för sig självt, medvetet om sig självt i åskådlig och levande form, som den gör folket medvetet om sina andliga kvaliteter och att dessa tillsammans är ett uttryck för vad folket är. Härigenom blir den pyramidformade hierarkin den viktigaste av folkets andliga kvaliteter.

Det är en av de ledande männens främsta plikter att hålla denna symbol för folkets enhet levande i en sådan gestalt att alla medlemmar på alla nivåer av hierarkin känner sig genuint delaktiga av folket och att ingen, såvida han inte har begått något allvarligt brott mot gemenskapen, har anledning att uppfatta sig som utestängd eller betydelselös. (Fast även brottslingen skall ges en möjlighet att sona sina förbrytelser och kunna återvända till gemenskapen. Något som vid allvarliga brott kan ske genom att han får välja att offra sig själv för den.) Ja, detta är väl rentav ledarnas primära plikt. Villkoret för allting annat. Nyck­elförutsättningen för att de ska kunna uppfylla denna plikt är givetvis att de själva känner sig genuint delaktiga av folket och således i sin egenskap av ledare betraktar sig som folkets eller helhetens tjänare. Att de ledande männen inte sällan är högmodiga och hänsynslösa och ovilliga att underordna sig nå­gonting har under lyckliga perioder av folkens liv inte någon större betydelse, eftersom banden mellan ledare och folk då är så starka att ledarna oavsett hur se ser på sig själva och sin ställning ändå agerar som en organisk del av helheten. Det är när dessa band försvagas som ledarnas brister kan få allvarliga konsekvenser för folket. En viktig orsak till att dessa band försvagas är att verktygen för att välja ut eller sålla fram ledarämnena försämras så att de mindre dugliga eller rentav skadliga inte sållas bort tillräck­ligt snabbt eller i tillräckligt hög grad. Den moderna partidemokratin har uppenbara problem med att få fram de främsta till de högsta politiska ämbetena. Fast detta är strängt taget inte en brist hos den, efter­som en av orsakerna till partidemokratins genombrott, förmodligen den viktigaste, är dess möjligheter att fungera som ett effektivt verktyg för de ambitiösa betamännen (varav ett växande antal är kvinnor) att i kraft av sitt större antal och sin svagare hederskänsla övertrumfa alfamännen och ta sig upp på samhällstoppen. Den moderna partidemokratin är ett uttryck för medelklassens expansion.

Men den pyramidformade hierarkin har ytterligare en betydelsefull dimension. För det är i kraft av den som själva det kollektiv som folket utgör kan uppleva sig som en del av någonting större: som en för­visso liten och beroende men likafullt varken betydelselös eller overksam del av själva världsalltet – ett världsallt som människan har anledning att tro har en ordning på samma sätt som folket självt, d.v.s. som utgör ett kosmos. Detta är en på flera plan viktig form av självförståelse och en av de centrala aspekterna av folkets andliga dimension. Det är således tack vare den pyramidformat hierarkiska organi­sationsformen som folket får kontakt med vad jag kallar den gudomliga dimensionen hos tillvaron och som det kan leva och verka som en del av den gudomliga världsordningen. Detta är en ordning som ställer stränga krav på folket och sätter bestämda gränser för det, som tvingar det att underkasta sig la­gar vilka är långt äldre och betydelsefullare än människans egna, och som ålägger henne att respektera naturen och försöka att leva i balans med den. Vi kan konstatera att många folk genom historien har haft svårt att uppfylla dessa krav. Skogar har skövlats, djurarter har utrotats. Men detta utesluter inte att det kanske bara är i denna form som människan när hon organiserar sig över familjegruppernas nivå har möjlighet att långsiktigt leva i balans med omgivningen. Ett folk som identifierar sig med ett geo­grafiskt område, med ett land, vill normalt inte fördärva detta.

Människans förhistoria kan fattas som den oskrivna och väsentligen osynliga historien om prövandet och förkastandet av olika organisationsformer för att hitta en som är på en gång tillräckligt stabil och tillräckligt dynamisk. Folken, d.v.s. de pyramidformade hierarkierna, är resultatet av dessa försök. Avgö­rande här har kanske varit denna organisationsforms andliga potential. Många andliga kvaliteter (varav några av de viktigaste) är förbundna med eller beroende av den pyramidformade hierarkin. De organi­sationer som har en sådan form har fler andliga kvaliteter och högre andlig potential än andra, t.ex. tyd­liga och meningsfulla sociala roller, hänförelseväckande och sammanhållande ledargestalter och inte minst förmågan att pekar hän mot någonting som står över människan själv. Vårt behov av att ställas under något som är högre än allt mänskligt är inte mindre starkt och djupt än behovet av beundransvär­da och respektingivande mänskliga förebilder. Folkets förmåga att tillfredsställa detta behov är en viktig förklaring till dess framgångar.

Låt mig avsluta med några kompletterande och förtydligande anmärkningar rörande de andliga kvalite­ternas beskaffenhet och betydelse.

Ett folks andliga kvaliteter blir till samtidigt med folket självt och utvecklas och förändras med det. Ett folks andliga kvaliteter är vad folket är och utgör den inre kraft som styr dess framtid eller om man så vill öde. Det är folkets andliga kvaliteter som bestämmer dess vara, för att uttrycka sig filosofiskt. De andliga kvaliteterna avgör bl.a. vilka egenskaper folkets ledare måste ha och hur, inom vilka ramar, de kan agera om de vill vara framgångsrika. En politiker som saknar levande kontakt med dessa kvaliteter kan helt enkelt inte leda sitt folk. Ett politiskt system som försvagar kontakten med dessa kvaliteter är ett skadligt system och det måste snarast bytas ut. De andliga kvaliteterna utgör enkelt fattat folkets his­toria, eftersom historien är de andlig kvaliteternas verkningsform i nuet. Om det kollektiva minnet i ett slag bringades att upphöra skulle de andliga kvaliteterna också försvinna – och därmed folket. Häri lig­ger skillnaden mellan de andliga kvaliteterna och den kultur de frambringar och underhåller. En kulturs skapelser – talspråk och skrivtecken, byggnadsverk och litterära epos, mytologier och religiösa ritualer, domstolsprotokoll och lagsamlingar, den yttre gestalten hos sedvänjor och traditioner o.s.v. – kan bestå även sedan de andliga kvaliteter som fyllde dem med liv har försvunnit, något som kan få inte bara ut­omstående betraktare utan även folkets egna medlemmar att tro att kulturen trots allt fortfarande lever. Det är möjligt att genom kunskaper och inlevelse fylla gamla kulturformer med nytt liv, integrera dem i en ny och levande kultur, men den inommänskliga andliga realitet som kulturen ursprungligen var för­bunden med, som var livskraften och drivkraften hos den, förblir död. Forntida kulturer är som över­givna korallrev. Storslagna och förtrollande. De kan omvandlas till vackra akademiska prydnader och användas som effektfulla scenerier i konstnärliga sammanhang. Men det som fyllde dem med liv och fick dem att växa och skimra är borta för alltid.

Ett folk representerar en specifik andlig realitet. Varje folk representerar en unik andlig realitet. De kvantitativt sett små biologiska skillnader som finns mellan olika folkgrupper, vilka ur ett statiskt nuper­spektiv kan avfärdas som ointressanta, förmerar sig och får allt större betydelse ju mer avancerade orga­nisationer dessa grupper bildar. Förklaringen har att göra med att de ledande männen har en större an­del av de för gruppen som helhet värdefulla och gynnsamma egenskaperna än övriga medlemmar, vil­ket bl.a. innebär att de är mer utpräglade representanter för det som är karaktäristiskt för gruppen. Det karaktäristiska för en grupp har ett överlevnadsvärde för den; det är ju därför det har blivit karaktäris­tiskt för den. Det är genom att vara en andlig realitet som ett folk kan lära av andra folk och tillägna sig element från främmande kulturer utan att försvaga eller förlora sin egenart. Detta kulturella samspel är i själva verket ett av de sätt på vilket ett folk utvecklas och växer, d.v.s. som det realiserar den potential som finns hos dess andliga kvaliteter. Att ett folk kan lära av andra folk och tillägna sig deras skapelser, att de kan identifiera dessa skapelser och förstå deras betydelse, d.v.s. den betydelse som de kan få för dem själva, är ett av de främsta och tydligaste uttrycken för folkets vitalitet och styrka, för styrkan och vitaliteten hos dess andliga kvaliteter. Tänk t.ex. på de gamla nordbornas ibland väl intensivt utåtriktade relationer till andra folk eller på japanernas starka receptivitet inför först kinesisk och senare europeisk kultur – två var för sig homogena och karaktäristiska kulturer som uppvisar en, tycks det mig, ovanligt stor öppenhet och mottaglighet inför omvärlden och som bl.a. därigenom realiserar sin egen identitet och blir vad de är. Den besynnerliga idén att folk som lånar och lär av andra skulle sakna egen kultur, när det tvärtom är uppenbart att ett kulturutbyte mellan två folkslag förutsätter att båda folken har en egen kultur, vilken dessutom måste ligga på en viss nivå, får väl ses som uttryck för en politiskt eller ideologiskt motiverad önskan om att försvaga föreställningen om folklig egenart. Syftet kan vara att för­svaga folkets motståndskraft mot olika sociala experiment.

De andliga kvaliteternas betydelse för folket som social organisation är uppenbara redan därigenom att de inte kan skiljas från denna organisation. Det är dessa kvaliteter som frambringar och håller samman organisationen och får den att fungera som en helhet över tid. En social organisation som folket kan inte frambringas genom medvetna beslut och planering, d.v.s. på rationell väg. Ledarna kan givetvis fatta för nuet avgörande beslut och man både kan och måste planera för den överskådliga framtiden i kon­kreta frågor. Men ett folk är inte summan av en serie medvetna beslut, hur välgrundade de än är, och den process som folket utgör sträcker sig över tidrymder och områden som inte kan överblickas eller behärskas av några enskilda medlemmar eller grupper av folket. Redan att styra en specialiserad ekono­misk enhet som ett företag är förenat med betydande svårigheter, något som inom parentes sagt förkla­rar varför ett företags kultur, d.v.s. dess andliga kvaliteter, spelar så stor roll för dess överlevnad och framgång – för att nu inte tala om vilken betydelse det har för företaget att vara en del av ett produktivt och framtidstroende folk och förankrat i dess historia och kultur. Vad är ett globalt företag? Finns det egentligen några sådana? De mänskliga folken utgör förmodligen de mest omfattande, komplexa och utdragna biologiska processer som vi känner till. De rymmer ett större och mer varierat antal verkande faktorer och påverkas av fler yttre faktorer än några andra processer. Inte minst viktigt är att ett folk ut­gör en öppen process, d.v.s. en process utan något bestämt mål eller förutbestämt slut. Vi vet inte vart ett folk är på väg. Folket vet det inte självt. Det äventyrliga hos folket är en av dess betydelsefullaste andliga kvaliteter. Att vara medlem av ett folk, att vara genuint delaktig av det, är en av de starkast meningsska­pande relationerna i en människas liv. Eftersom ett folk kan inte styras och kontrolleras av medvetna beslut och planer, hur väl genomtänkta och grundligt kunskapsbaserade dessa än är, måste det följaktli­gen styras och dess utveckling och anpassning drivas med andra medel: genom ursprungsmyter och åskådliga sammanhållande symboler, genom suggestivt förklarande religiösa riter och känsloladdade ge­mensamhetsnärande politiska ceremonier, genom berättelser och traditioner av olika slag – kort sagt ge­nom historiens egen kraft. Att försöka forma och styra ett folk genom ”upplysning” och ”rationell sam­hällsplanering” riskerar snarare att försvaga och splittra det än stärka och utveckla det. Det mänskliga förnuftets horisont är för snäv. När det försöker överskrida sin horisont förvandlas det till sin motsats. Förnuftets primära dygd är att känna sina begränsningar och lära sig att hålla sig inom dessa. Upplys­ningsfilosofernas irrationalitet är en underhållande paradox.

De andliga kvaliteterna hos ett folk är de egentliga organisatoriska drivkrafterna hos det. De är den dy­namiska summan av dess historia. För att kunna leda ett folk på ett sätt som står i samklang med vad det är och kan bli, på ett sätt som bevarar dess identitet genom att konstant realisera dess potential, måste man ha så intim och djupgående kännedom om dessa kvaliteter att man blir ett med dem och förmår låta dem verka genom sig själv på ett spontant och självklart sätt. Det en ledare gör eller måste göra om han vill leda sitt folk på ett framgångsrikt sätt är att bli dessa kvaliteters främsta verktyg och i ord och handling ge klara och kraftfulla uttryck för dem. När han lyckas med detta blir han samtidigt en symbol, den tydligaste och mest levande och inspirerande, för folket som helhet. Något som folket självt kommer att vara först med att upptäcka och, om det får möjlighet, ge uttryck för. Den avgörande roll som traditionerna, den historiska förankringen, spelar för att frambringa ledare med dessa kvaliteter är ett starkt argument för en aristokratisk eller monarkisk styrelseform eller, försiktigare uttryckt, för en styrelseform med framträdande aristokratiska eller monarkiska inslag. Om vi istället väljer en demokrati där ytliga åsikter och röster för dagen är det enda som räknas får vi vara beredda att offra folket…

*

Tanken var ursprungligen att dessa tre texter skulle handla om legitimitetens problem, d.v.s. om förut­sättningarna för en stats eller statslednings äkthet. Det är ju det centrala statsteoretiska problemet. Men ju mer jag skriver desto längre kommer jag från målet! (Det låter i.o.f.s. logiskt.) Eller ger sig kanske ett svar, eller ramen till ett svar, av vad som redan sagts?

Legitimitet hos en ledare/ett ledarskikt handlar endast i andra hand om formella regler och uppfyllan­det av dem. En familjefader eller den äldste är en legitim ledare för sin grupp utan att ha blivit utsedd till det på något sätt. Hans ställning i gruppen är naturgiven, d.v.s. given av förhållanden som människan inte bestämmer över, och hans ledarskap har växt fram i organiskt samspel med gruppen och accepte­ras av den genom hans sätt att vara och handla. Om den äldste börjar bete sig på ett sådant sätt att han måste bytas ut innebär detta inte ett ifrågasättande av legitimitetsprincipen utan visar bara att gruppens överlevnad och välfärd alltid är det primära. Ingen familjegrupp har råd att sätta en ledares känslor och prestige framför gruppens väl. Folket är ett annat slags organisation än en familj och därför blir också legitimitetsprinciperna och de problem som är förbundna med dem andra för ett folk än för en familj.

En ledares legitimitet har först och främst att göra med vad för slags människa han är. Den nyfödde kungasonen i (den ryska?) sagan som för att skyddas från palatsintrigerna byter plats med sonen till en lojal bonde, och som genom att växa upp under enkla förhållanden hos godhjärtade bönder förverkli­gar sina ädla anlag fullkomligare än han kanske annars skulle ha gjort, är den legitime härskaren – och får i sagan givetvis till slut möjlighet att visa detta. Legitimiteten hos ledaren för ett folk har en historisk djupdimension. Den är knuten till folkets identitet: vad det har varit, vad det är och vad det kan komma att bli. Dessutom kan den som i kungasonens fall vara kopplad till en tradition av ärftlighetsbaserad succession. En ledare som inte är en del av folket, som inte i ord och handlingar identifierar sig med det och har som sitt övergripande politiska mål att verka för dess fortbestånd och välgång, saknar legitimi­tet. En sådan ledare kan aldrig få legitimitet oavsett hur han har fått sin makt. Han kan under ordnade former ha röstats fram av en överväldigande majoritet av folket, men de som vid någon tidpunkt kan rösta om folket framtid utgör bara en bråkdel av folkets historiska totalitet och de har därför inte rätt att tillsätta vilka ledare som helst eller godkänna vilka beslut som helst. Politiska beslut som, utan att vara framtvingade av yttre hot, riskerar att skada folkets livsmöjligheter saknar legitimitet. Politiken blir på detta sätt både enklare och svårare än den kan te sig i en nutida partidemokrati. Vad det handlar om är att känna och förstå sitt folks historia, för att sedan på denna grund fatta sådana beslut som realiserar denna historia i nuet. Det första är det svåraste. Ju bättre en ledares historiska kunskaper är, i ju högre grad han lever i historien som om han levde i nuet, desto tydligare blir för honom de handlingsramar som han måste hålla sig inom och den riktning som han måste försöka röra sig i.

En parentes: Är det ett motargument, en vederläggning, om de legitimitetskrav som har skisserats här är så stränga att de får till konsekvens inga regeringar är legitima? Legitimitet är inte en antingen-eller egen­skap. En styrelse kan äga ett större eller mindre mått av legitimitet. Så är det för det mesta. En styrelse behöver inte förlora sin legitimitet för att den har råkat fattat några enstaka för medlemmarna skadliga beslut. Men det faktum att den har fattat dåliga beslut visar att ledarna – av okunskap, inkompetens el­ler illvilja – kan göra det igen och att de därför bör hållas under noggrann uppsikt. Det kan tvärtom vara en stor fördel om full legitimitet är ett (så gott som) ouppnåeligt ideal – något som goda statsmän och den välvilliga statens företrädare hela tiden måste anstränga sig för att uppnå. Och som de mindre goda och lojala alltid kan kritiseras och dömas utifrån. Det är då inget motargument om det kan visas att en nation som Sverige aldrig har haft någon regering som fattat enbart folklegitima beslut. Styrelser­na under Carl XI och Carl XIV Johan är två exempel på statsledningar med ett relativt högt mått av le­gitimitet, d.v.s. ledningar som utifrån sina historiska förutsättningar sätter Sverige och det svenska fol­kets långsiktiga intressen främst, som eftersträvar nationell stabilitet och framgång. (Som skåning har man kanske kluvna känslor inför Carl XI, men det är ju en annan sak.) Motsatsvis är regeringarna under senare delen av den s.k. Frihetstiden och de socialistiska regeringarna under den notoriske Olof Palme exempel på statsledningar med låg eller t.o.m. mycket låg legitimitet, d.v.s. ledningar som präglas av in­kompetens och korruption och som i sitt politiska beslutsfattande styrs av kortsiktiga partiintressen och egoistiska maktsträvanden.

De krav som legitimiteten ställer på ledarna innebär att folket har rätt att använda de medel som krävs för att avlägsna en politisk ledning vars agerande på ett uppenbart sätt allvarligt hotar folkets framtid. Ja, mer än så: folket har inte bara rätt att avlägsna en sådan ledning utan en skyldighet att göra det; en skyldighet som växer med de insikter och handlingsmöjligheter man har. Denna skyldighet är en konse­kvens av de skyldigheter folket har gentemot de generationer vars livsverk de tagit i arv och dragit nytta av. Om denna skyldighet tynger dig så måste du avstå ifrån detta arv. Men det innebär samtidigt att du måste avstå ifrån dig själv.

Ingen styrelseform, varken demokratin eller någon annan, står över folket, står över dess historiskt be­tingade identitet och framtid. En styrelseform är ett medel, nyckelmedlet, för folkets välgång. Fungerar den illa eller inte alls måste den reformeras. Om den inte kan reformeras måste den ersättas med någon annan som fungerar bättre. Om den indirekta partistyrda demokrati som vi har idag hotar Sveriges och det svenska folkets existens måste den ersättas med ett långsiktigt stabilare och gynnsammare system. Att reflektera över det faktum att vi som folk har överlevt och utvecklats under varierande former av monarkiska och aristokratiska styrelseformer i flera tusen år, för att sedan efter bara några få generatio­ner av accelererande historielös och ideologistyrd överhetsdemokrati hotas av etnokulturell splittring och demografisk undergång väcker en lätt svindel. Men politiken är inte bättre än politikerna. Kulturlö­sa, tanklösa och perspektivlösa politiker för en kulturlös, tanklös och perspektivlös politik. Ideologier­nas attraktionsförmåga ligger bl.a. i att de kan användas för att dölja dessa missförhållanden. Inte minst för politikerna själva! När de processer som ska föra fram de bästa och mest lämpade till de högsta och viktigaste posterna i landet degenererar, vilket i västvärlden sker i samband med att avståndet mellan den politiska och den ekonomiska makten ökar, för då minskar också politikernas personliga insatser i politiken och de får råd att bli ”idealister”, då degenererar också staten.

Men låt oss inte ge upp hoppet om att det politiska systemet i Sverige går att reformera. Vad skulle t.ex. inte en enkel regel som säger att man måste ha fyllt 50 år för att vara valbar till riksdag och kommun­fullmäktige kunna betyda? Inga fridolinare och inga annielööfare! Ja, inga yrkespolitiker ö.h.t! Det finns fortfarande många begåvade och duktiga människor av god vilja i vårt land. Låt oss därför gå och rösta söndagen den 9 september – och hoppas att vi på detta sätt kan bidra till att göra Sverige svenskt igen!

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.