Lex Lamotte

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Media, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Efter att den oberoende journalisten Joakim Lamotte på grund av hot upphört med sin verksamhet har reaktionerna från det officiella Sverige lämnat mycket övrigt att önska. Det har funnits inslag av skadeglädje, lustifikationer och en stor portion tystnad, hoten mot Lamotte har kort sagt ansetts ha begränsat nyhetsvärde och begränsad tyngd. Normalt sinnade människor har i sin tur reagerat på detta, vilket får ses som ett sundhetstecken. Att en journalist tystas genom hot, hot som gång på gång anmälts till polisen och lagts ner lika snabbt, är inte ett friskhetstecken i en fritt samhälle, tvärtom är det en antydan om att det fria samhället är på god väg att mutera till något helt annat. Oavsett vad man i övrigt anser om Lamotte måste man respektera hans mod, även om hans belackares ovilja att göra detta och därigenom riskera att jämföra med sitt eget kurage många gånger varit tämligen genomskinligt. Lamotte har hur som helst varit en modig röst som uppmärksammat flera fenomen som etablerad media låtit bli att rapportera om. Det inträffade illustrerar också några viktiga samtida tendenser.

För det första kan vi notera att Lamottes belackare ofta framstår som primitiva människor, både emotionellt och moraliskt. Detta är inte sällan människor som gör sig lustiga över en förälder vars familj hotas, alternativt ser det som en icke-fråga. Delvis handlar det om det moderna samhällets snuttifiering, de hinner inte tänka igenom saken innan de skriver ner något klämkäckt på sociala medier. Delvis ger det också en fingervisning om vilken sida som idag har makten, obehagliga människor dras ofta till den makthavande sidan för att utan konsekvenser få sparka på andra. Men det hela påminner oss även om bredare historiska tendenser, där bildning och psykisk struktur i hög grad gått förlorat. Dessa människor verkar många gånger primitiva för att de är primitiva, de kan exempelvis inte förstå principiella resonemang. Att Lamottes tystnad är ett steg i en historisk process som kan leda till yttrandefrihetens nedmontering på bredare front reflekterar de inte över, tidsperspektivet är för kort.

För det andra påminns vi om att relationen till makten är den nyckel som hjälper oss förstå det som just hänt. Makten har formella regler men den agerar även informellt. Lamottes öde belyser ett strukturellt fenomen, en repressiv logik som inte finns nedtecknad i lagböckerna. Det står inte nedskrivet någonstans att ”oliktänkande journalister ska hotas till tystnad” men så är praxis. Först utmålar etablissemanget en kritiker som ”högerextremist” eller rentav ”rasist”, idag ett par av de mest allvarliga beskyllningar som finns. I förbigående noteras att det sällan är staten direkt som kommer med dessa beskyllningar, men om man följer pengarna/presstödet är kopplingen tydlig. Som förtalslagstiftningen är utformad finns det också högst begränsade möjligheter för de utsatta att försvara sig, trots att vi här de facto har att göra med en skadlig form av förtal vad gäller allt från karriärer till sociala relationer. I ett samhälle så genomsyrat av det offentliga som Sverige stängs mängder av ekonomiska dörrar för den som pekats ut som ”högerextremist”.

Till detta kommer att den utpekade blir måltavla för psykiskt instabila och andra. I Lamottes fall tycks detta inte ha varit det primära skälet till hoten, däremot finns det en koppling mellan etablissemangets tydliga definition av honom som en fiende och det polisiära ointresset för hoten. I det samtida Sverige är relationen till makten central, och även inom polismakten är många känsliga för överhetens önskemål. Därför har vi här att göra med en praktik som förvandlar kritiker av etablissemanget till postmoderna fredlösa, detta samtidigt som makthavarna kan två sina händer och frånsäga sig allt ansvar. Värt att notera är dock att vi här har att göra med teater. De inblandade är väl medvetna om att processen av stämpling, hot och polisiärt och medialt ointresse är ett av de verktyg som systemets fortbestånd bygger på. Att de inte basunerar ut det är en annan sak (även om det återkommande talet om att Lamotte minsann inte är en ”riktig journalist” påminner både om ett visst skråtänkande och just ”relationen till makten”).

Processen kring Lamotte belyser kort sagt vissa strukturer i samhället, även om talet om strukturellt förtryck oftast förknippas med ”vänstern” är det ett användbart begrepp för att förstå problemet. Detta strukturella förtryck riktas tydligast mot oliktänkande, detta döljer samtidigt att den faktiska måltavlan är svenskarna som på detta vis berövas möjligheterna att kritisera makten, liksom att företräda och företrädas. Historiskt och politiskt är det svenskarna som förlorar en talesman och representant med Lamotte, och samtidigt lär sig vad som händer när de inte följer de informella reglerna. Informella regler som samtidigt är väl så brutala som de formella, givet vad Lamotte utsatts för.

Vi har här att göra med en postmodern form av totalitära tendenser, vilka är komplicerade, informella och delegerade. Komplicerade på så vis att där äldre härskares rättskipning ofta innebar att ”skattebrott->halshuggning” så har vi här att göra med ”etablissemangskritik->stämpling->hot + förlorat bankkonto->selektivt medialt och polisiärt ointresse->tystnad eller döden”. Informella såtillvida att de inte finns nedtecknade i lagboken och därför inte kan överklagas till någon domstol. Delegerade på så vis att makten lämnar över hanteringen till mer eller mindre oberoende aktörer, från hotfulla privatpersoner till media och banker. Detta samtidigt som flertalet inblandade egentligen är väl medvetna om relationen till makten. För att denna historiska process ska kunna brytas behöver vi dels stödja de utsatta när så är möjligt, dels sätta ord på vad som faktiskt sker istället för att spela med i maktens teater.