För några år sedan lämnade Olle Engström (M) sina partiuppdrag i sin kommun efter att ha skrivit en debattartikel. Vi kan enkelt lista ut vad den handlade om. Händelsen kommenterades på det mest klockrena sätt – apropå ”urmakaren” Ibsen, som snart gör entré – av en norrman: ”Om man sammenligner med svensk offentlighet, hade de spissborgerlige familiene beskrevet i Ibsens diktning en ledig, avslappen og otvungen atmosfære i hjemmet. Det finns kun en regel (i Sverige): det er strengt forbudt å snakke sant. Sannheten blir et gissel, og alle involverte dens gisseltagere.” Givetvis svor moderaten efter händelserna dyrt och heligt att han hatade Sverigedemokraterna, allt för att få fortsätta vara med i gänget. Trots SDs rätt pinsamma anpassningspolitik och inställsamhet är en sådan inställning fortfarande ett krav i det offentliga Sverige, allt för att lögnen ska råda.
Eftersom jag är löjligt förtjust i Henrik Ibsens dramatik vill jag här säga några ord om hans drama Samfundets støtter (Samhällets stöttepelare). Givetvis säger dramat en hel del om dagens Sverige och dess politiskt-moraliskt korrekta klimat. Dessutom håller jag på att skriva en bok om klassisk europeisk litteratur för nationellt sinnade, politiskt inkorrekta och andra med sunda själar, varmed det blir relevant att betänka vettiga och mindre vettiga tolkningar av litterära verk samt den försumpning som råder (allt för att lögnen ska råda) i högskolevärlden.
Sanningspatos samt vilja, förmåga och krav att stå upp för principer är viktiga ingredienser i Ibsens verk. I samband med andra schleswigska kriget 1864 skrev han dikter med engagemang för de danska brödernas sak samt med besk kritik när norrmännen svek istället för att komma till undsättning. Det går igen i skådespelen Brand och Peer Gynt. I de s.k. borgerliga samhällsdramerna har problemkomplexen kring sanningar och principer smugit sig in i borgerliga hem. Någon obehaglig dold sanning riskerar under dramats gång att komma fram, med katastrofala följder för de inblandade. Till saken hör att borgerliga familjer på 1800-talet kunde präglas av en mycket stel, okänslig och moralistisk hållning, varmed obehagliga sanningar, känslor och idéer trycktes ned. Locket på, som det heter! Särskilt i Sverige! Det är därför vår norske bloggares kommentar ovan är så träffande. Ingredienserna sanningar, principer och borgerliga hem fogar Ibsen sedan samman på det mest mästerliga sätt. Därför kallas han ofta byggmästare, urmakare etc; varje replik bär på viktig betydelse, och dramat rör sig allt som oftast utan pardon mot katastrofen.
Samfundets stöttepelare
Samfundets støtter är Henrik Ibsens första borgerliga samtidsdrama. Det är ett märkligt skådespel. Efter att ha byggt upp handlingen – enligt sitt urmakarsignum – perfekt mot ett tragiskt klimax slutar allt plötsligt mer eller mindre lyckligt i försoningens tecken.
I en norsk kuststad står samhället på en fast moralisk grund, och varvsägaren konsul Bernick är dess stöttepelare. Men när hans gamla flamma Lona Hessel plötsligt återvänder från Amerika efter 15 år, tillsammans med hans gamle kamrat Johan Tønnesen, hotas den präktiga idyllen. Vi känner igen vår Ibsen. Sakta men säkert hotar sanningen att komma fram. De moraliska stöttorna visar sig vara ganska svaga, byggda av lögner: en gammal otrohetsaffär, pengar som stals, ett dåligt lagat skepp, smygköp av skog för att göra förtjänster på ett järnvägsbygge – saker som Bernick hemligen ligger bakom och som har fört honom till toppen. Johan Tønnesen tog för 15 år sedan på sig skulden för att rädda Bernick med familj och företag. När han nu ser den falska fasaden kring Bernick hotar han att avslöja allt för hämnd och återupprättelse. Han måste först åka tillbaka till Amerika för att ordna upp något men tänker bestämt återvända och avslöja allt. Handlingsmänniskan Bernick tvingas nu visa vad han går för; han bestämmer sig för att låta Johan gå under med det dåligt lagade skeppet som knappast klarar sig till Amerika.
Men – så visar det sig att Bernicks son har smugit iväg för att åka med skeppet till Amerika. Hjälp! Men – igen! – sonen har blivit upplockad av modern på bryggan. Pust! Och Johan har tagit ett annat skepp; ja det skadade skeppet kom inte ens iväg. Hurra! Och så kan Bernick erkänna smusslet och erbjuda stadsborna aktier i hans smygaffärer. Sonen behöver inte ens bli företagsledare eftersom det verkar så tråkigt. Så fint slutar det. Jag raljerar förstås, för även om dramat är tekniskt välgjort så rynkar man lite på näsan åt Hollywoodslutet. Fastän Bernick har fått sig en dos tragisk insikt så gör slutets blandning av melodram och gudomlig försyn att man känner en viss besvikelse. Inte för att man vill se handlingsmänniskan Bernick krossad utan för att dramat är så galet bra uppbyggt mot katastrofen – och plötsligt denna vändning. Trots all insikt hos familjen Bernick och hela staden, känner åtminstone jag en besk eftersmak av allt socker. Ibsen lärde sig kanske något oaktat dramats framgångar, vi känner ju till katastrofen i efterkommande skådespel som Ett dockhem, Rosmersholm, Vildanden och Hedda Gabler.
Samtidigt som Bernicks skumraskaffärer kommer i dagen får vi följa dramats hjältinna, Dina. Hennes öden fyller i och kompletterar kritiken av falsk moral. Hon lyckas slita sig loss från det hycklande träsket som den moraliska och anständiga samhällsgrunden så svajigt tycks gunga på. Dina håller på att tvingas in i ett lika hypermoraliskt som falskt giftermål med stadens adjunkt. Hon tillhör de ”moralsk fordervede” – hennes far lämnade familj och stad efter en affär hennes mor haft, och modern dog kort efter otrohetsskandalen. Hon tas om hand av familjen Bernick och är hemligt förlovad med adjunkt Rørlund, hemligt eftersom han inte vill skada sitt anseende genom att offentligt visa sitt tycke för en besudlad kvinna. Men Dina tål inte den lilla staden. Alla vill henne väl – men ändå: ”Å, hvor jeg hater all denne godhjertethet /…/ Jeg skulle nok hjelpe meg selv frem når jeg bare ikke levet mellem mennesker der var så /…/ anstendige og så moralske.” Hon väljer till slut att dra till Amerika eftersom hon tänker att människor där är mer naturliga än moraliskt korrekta. Dina önskar sig självständighet och frihet – frihet från den moraliska inskränkthet som förtrycker henne. Adjunkten vill på kvällen offentliggöra förlovningen och har låtit Dina känna det som att han tar en ringare människa till sig, för att förädla henne moraliskt. Och de präktiga hustrurna har sagt henne att hon måste förstå den lycka hon får, vilket offer han har gjort. Kan och vill hon bli värdig allt det, all den lycka, allt godkännande, all bekräftelse hon kommer att få? Nej! Och hon får rådet av Bernicks syster Marta att göra uppror mot detta lidande under konvenansen. Istället bör hon sälla sig till Johan Tønnesen; han och Dina har i all hast lyckats förälska sig i varandra. Marta offrar rent av sin gamla kärlek till Johan så att de rätta kan få varandra.
Og så moralsk!
Dramats ledord är ”moralisk”. Ordet återkommer gång på gång. Redan efter några repliker säger två damer om en bok med den festliga titeln ”Kvinnen som samfundets tjenerinne”, vilken den överpräktige adjunkt Rørlund högläser för dem: ”Akk, hvilken lærerik fortelling … Og så moralsk!” Och lite längre fram samma damer om Bernick hur han var som ung man: ”og så anstendig allikevel, fru Holt; og så moralsk.” Humor i detaljerna hade han allt, vår gode norrman.
Dramat visar förstås att stadens människor, Bernicks familj och samhället självt inte vilar på en så sann och fast moralisk grund. Skådespelet kan tolkas som en hård kritik av konservatism, främlingsfientlighet (mot amerikaner i det här fallet), kärnfamiljens hycklande präktighet, ett borgerligt samhälles kvinnoförtryck, hierarkiska maktstrukturer samt mäktiga män med kapital. Tänk vad fint! En sådan tolkning skulle göra susen i det nya Sverige. Men vad utstrålar en sådan läsning om inte samma präktiga, ja falska moralism som den Ibsen vill klämma till? Slutar förresten inte allting med en rätt traditionell borgerlig ordning som så att säga har kommit på fötter efter alla lögner? Bernicks syster Marta – en kvinna – offrar sin kärlek till Johan Tønnesen. Familjen står samlad. Samhället kan nu vila på en sund moralisk grund. Det känns nästan lite sådär moraliskt korrekt… Givetvis återkommer sådan präktighet – med en dos självbedrägeri och lögnens fasader – i olika former i historien, den finns förstås inte bara i våra dagars dåraktiga pk-kultur, även om vår tids ressentimentmoral är något av det odrägligaste mänskligheten har skapat.
Dumdryg förståelse av verk och tillvaro – ideologiproduktion
Visst går det att läsa in ovannämnda kritik i dramat, mot konservatism, kapitalism, hierarkier m.m. I viss mån bör man det. Men man kan inte stanna därvid. Då blir läsningen och förståelsen av dramat – liksom av tillvaron i stort – andefattig, onyanserad, tråkig, dum, dryg och felaktig. Man går i ”moralfällan”, man blir precis som ovannämnda damer i skådespelet, man vill känna sig moralisk och känna njutning av denna moraliska känsla. Att denna moral kanske vilar på bräckliga stöttor eller kanske blott intighet, det ser inte de blinda. Och dagens pk-människa är ytterst vilsen, med andra ord blind.
När läsningen fastnar vid patriarkalt och kärnfamiljens förtryck, vid Dinas emancipation, borgerligt hyckleri, allas frigörelse (från hierarkier, förtryck, patriarkat och makt) på slutet – då ägnar sig läsaren åt moralisk korrekthet. Ett mål är som sagt att känna sig väl som uttolkare, känna sig moraliskt korrekt. Än värre – och det är också ett mål med den moraliskt korrekta läsningen – är att en sådan läsning åstadkommer ett förrädiskt tvång och förtryck. En feministisk, socialistisk och allmänt radikal tolkning av dramat innebär nämligen en bekräftelse av den feministiska, socialistiska och radikala inställning som kanske råder i den egna personen och som uppenbart råder i samhället nuförtiden. Tolkningen blir på det sättet ideologiproduktion.
Det här tvånget riktar sig mot konstverket som ska ”eufemiseras” (förskönas för att inte verka stötande) eller besudlas; det riktar sig mot uttolkaren som kan odla självbedrägeri och moraliskt korrekt känsla; och det riktar sig mot allmänheten som ska hålla med. Det rör sig således om ett övergrepp. Det vanliga har varit att tolka litteratur utifrån estetiska eller existentiella aspekter: kunnighet om litteratur, förståelse av människor och öden, insikt om dramatik och tragik. Och menade man sig göra den rätta uttolkningen, styrktes det i kraft av kunnighet, fantasi, konstnärlighet m.m. Men den moraliska och politiska tolkningen menar sig istället göra rätt tolkning utifrån moraliska grunder, där målet inte är att uppvisa den konstnärliga och andliga kraften i konstverket utan att visa för sig själv och allmänheten vad som är moraliskt och politiskt korrekt. ”Og så moralsk”, som damerna i Samfundets støtter utbrister! Och givetvis (åtminstone implicit) kräva moralisk och politisk korrekthet!
Den sortens tolkningar har tyvärr blivit mycket vanlig i våra dagar – på universitet och högskolor, i tidskrifter, på teaterscener. Och blickar man bortom förståelsen av konstverk, mot andra fenomen i samhället, är det skrämmande hur dominerande den politisk-korrekta utgångspunkten och dess krav på medhåll är. I teve- och radiostudion, i enkäter, i tidningarna förstås, i förordningar – överallt är det tydligt hur det politiskt korrekta paradigmet upprätthålls och påtvingas publik och intervjuoffer. Ibland får man känslan av att befinna sig i det forna kommunistblocket med krav på lösenord à la marxismus-leninismus. Det är sant att högerrörelserna gör dagliga framsteg, men i takt med det hårdnar retoriken och kraven på politiskt korrekt underkastelse.
För drygt tjugo år sedan kom Harold Blooms bok The Western Canon ut där han utöver att hylla ett antal västerländska litterära storverk kritiserar vad han så lämpligt kallar the school of resentment (”förtrytelsens skola” i den svenska översättningen), som vill förkasta kanon och traditionen, som tror att konstnärer kan skapa från intet (istället för i samband med litterär tradition) i stil med den främreorientaliska guden, och som odlar politisk-moralisk tolkning. Idag är den skolan, i kraft av dess framgångar i samhället i stort, långt mer härskande. Högskolevärlden riskerar att bli en sumpvärld där inga stöttor i världen kan rädda den ifall förtrytelsen, maskerat som kritik (Frankfurtskolans studium kallas som bekant kritisk teori), fortsätter härja. Framför allt riskerar de humanistiska ämnena att dö när det egna arvet ständigt ifrågasätts med namn som icke-kritisk, nationalistisk, eurocentrisk, rasistisk o.s.v. Förtrytelseskolans dumheter kallas plötsligt för teori, och när sådant lappri blir teoretisk bas för studier, då är det farligt. Vi ska inte sticka under stolen med att det – prisa gudarna! – översätts och säljs mer än någonsin av kulturell kanon. Likväl märks ressentimentskolans framgångar alltifrån gymnasieböcker till de högre seminarierna. Tillvägagångssättet är tvåfaldigt: förstörelse av det egna och det storartade samt moralisk-politisk tolkning – gärna hand i hand.
Vilja och frigörelse
Hållningen brukar kallas kulturmarxism från högerhåll, bl.a. eftersom ressentimentskolan rättfärdigar sin praktik (allt som oftast omedvetet) med den radikala föreställningen om rättvisa, likhet och frigörelse för alla, vilket sägs stå på upplysningens grund (Adornos och Horkheimers kritik av upplysningen spelar ingen roll, konsekvens är inte det viktigaste). Av de tre begreppen är frigörelsen den mest förrädiska. Rättvisa och likhet stötar alltid på patrull i verklighet och praktik. Men idén om frigörelse går alltid att locka och trigga människor med. Kapitalet använder f.ö. samma lockelser som vänstern i det fallet. Det ska frigöras från könen, raser, kulturer, naturen, hierarkier, makt, sociala grupper o.s.v. Alla kan göra och vara allt. Precis som reklamen bygger på förmågan till självbedrägeri och livslögn, så är den radikala frigörelsen givetvis en enda stor lögn. Men vad människa och verklighet är, är inte det som räknas härvid. Det är viljan det hänger på, även om det, som Nietzsche så väl poängterar, rent av är att vilja intet (hellre än intet vilja). För vad annat än intighet är radikal frigörelse?
Granskar man texter inom främst humaniora och samhällsvetenskap, som har en viss politisk och moralisk tendens, finner man nästan alltid en sak i retoriken och textens uppbyggnad: viljan till vissa slutsatser. Viljans kraft går förstås aldrig att bortse från när man vill visa på något. Men tendensen är så uppenbar hos förtrytelsens skara. Och vad de gärna vill är, som ovan nämnts, att tvinga på sitt studieobjekt en viss moral, att själva verka moraliska och att snärja sin publik med det moraliskt korrekta. Det här fenomenet har alltid funnits, men dagens moraliska vilja sticker ut. Det sorgliga och förfärliga med vår tids förtrytelseskola är att de känner moral genom att förstöra det egna och det kraftiga, t.ex. nationalkänsla, det egna folkets stolta traditioner, något vackert etc. Det är ett förtvinat sinnelag som vill tvinga på t.ex. en litterär text och sin publik sin förtvining, och samtidigt upprätthålla den känslan hos sig själv. I den högre andliga sfären heter det frigörelse, i den lägre andliga sfären handlar det om en låg människas önskan att allt ska vara lågt.
När man ser den dekadensen framför sig inser man vad kanske arbetarrörelsen kände för 100-150 år sedan. Vi måste ta över. Högern har vunnit stora framgångar på det politiska och mediala fältet, men de stora framgångarna kommer med språk, kultur och ande. Det talas ofta om nödvändigheten av offentliga rum för nationalister, identitärer m.fl. i Sverige att verka på – förutom bloggar och poddar och hemliga platser (och kanske Budapest). Det är på tiden att högern slår sig in på teatrar, universitet, kultursidorna m.m. Alternativt, och det är kanske enda möjligheten i vårt vilsna rike, måste vi skapa egna centra för lärande, kunskap och kulturförmedling – stora centra.
Vad är Dina och vad är pk?
Tillbaka till Ibsen! Alltså, Dina trotsar den allmänna moralen, som på sätt och vis är hycklande och förtryckande. Men hon är ingalunda något offer för patriarkala strukturer. Dina gör sitt uppror utifrån sitt perspektiv, vilket på många sätt är detsamma som Bernicks. Bernick säger vid ett tillfälle att han lever i ett stelt och förkrympt samhälle, att han om han fick friare händer än det småaktiga, moralistiska samhället tillåter – om han fick amerikanska händer, kanske, trump på hand – skulle lyfta det till något stort: utveckling, rikedom, storhet. Bernick är en sann handlingsmänniska, på gott och ont. Men det är Dina också. Hon och Bernick är likar. Båda äcklas av det – utifrån deras perspektiv – moralistiska klimatet i staden. På något sätt måste även hon godkänna Bernicks slutsats att enstaka måste offras för att nå det högre, det goda. Sviker hon inte adjunkten och stadens damer med sitt ställningstagande? Låter hon inte lättvindigt Marta offra sin kärlek för att hon ska få Johan Tønnesen? Dina är – rett og slett, som de säger i Norge – politiskt inkorrekt i dagens mening.
Till och med adjunkt Rørlund och de andra präktiga borgarna kan försvaras, ty ärligt och djupt i sina själar tror de på sin höga och fasta moraliska ståndpunkt. Rørlund säger i ett samtal med Bernick angående det moraliska i att offra någon för det allmännas bästa, vilket handlingsmänniskan är beredd till, att ingen i staden skulle göra det. Amerikaner kanske, men inte vi. Det är stor skillnad jämfört med dagens pk-liga, som i mina ögon inte bryr sig ett smack om några moraliska principer utan enbart vill visa upp sig på den ”rätta” sidan, vilket ger dem bekräftelse. Den bekräftelsen äcklas Dina och vi högermän av.
Men det är så känslomässigt behagligt att säga det politiskt korrekta lite fräckt och tillspetsat, med en frän udd mot Dinas förtryckare och hycklande män, och med den härliga medkänslan hos stackars Dina. Vad förtrytelsens skola missar är att de gör Dina till mer förtryckt än hon är, för att de vill att hon ska vara det, och att de själva blir nidbilden av de gamla damernas moralism: vi vill dig så väl – bara du gör, tänker, önskar och vill som oss. Så agerar det svenska etablissemanget dagligen: de skapar förtryck som inte finns för att legitimera ”den rätta sidans” hållning, och de kräver att alla ska tycka och vilja som dem. I grund och botten är de i ordets vulgäraste och löjligaste betydelse småborgerliga p.g.a. deras önskan om konvenans, att inrätta sig i ledet, att vara på den rätta sidan samt rädslan för vad andra ska tycka och tänka. Det politiskt korrekta etablissemanget påstår sig stå för frihet och emancipation och mångfald – men vad de vill är att alla ska vara slavar under konvenansen. Ibsens samtidskritik i Samfundets støtter och de andra dramerna träffar dagens pk-liga på punkt efter punkt: konvenansen, moral på svaga stöttor, självbedrägeri, livslögn, falska fasader, locket på, moralisk inskränkthet, längtan efter moralisk styrka.
Fortsatt livslögn – och motstånd
Man får inte göra det för enkelt för sig. Man bör inte tolka Ibsens gamla borgare som fullt så slemma, Dina som så oskyldig och förtryckt, och man får inte dra slutsatsen att allt blir så fint på slutet av dramat. I alla fall om man vill stoltsera med en gnutta insikt, fantasi och nyanseringsförmåga. Har vi inte just sagt tack och adjö till all ängslig moralism, till den moraliska korrektheten? Har vi inte hyllat Dina som en handlingens kvinna? Handlingsmänniskan går över lik! Man får inte inbilla sig att Dinas frigörelse och Bernicks erkännanden frälser allt och alla – att det skulle innebära frigörelse från hierarkier, förtryck och makt. Bör man då bygga nya lögner i samma stund som de gamla har raserats?
Men den politiskt korrekta klubben missförstår Dina – liksom de missförstår allt. Obama är ett helgon i kraft av sin hudfärg och för att han partimässigt är demokrat, det spelar ingen roll att han har startat och trappat upp fler konflikter än någon tidigare amerikansk president. Det kvinnliga är av naturen gott i kraft av att det är förtryckt och på något vidunderligt sätt åstadkommer icke-hierarkier, icke-makt – trots att det enligt den postmoderna analysen inte finns något essentiellt. Och de ljushyade, männen, heterosexuella, fel person med makt är av naturen onda. Trots att… Och så håller de på, dårarna. Så missförstår de och misstolkar allt, för att i den radikala andans och den härliga bekräftelsens namn få riva ner, förstöra och vara på den korrekta sidan. Personerna i Ibsens dramer får sig en rejäl däng varmed de och publiken kan vakna upp ur sina lögner till liv och ändra på sig. Men det svenska etablissemanget vill till varje pris fortsätta leva i livslögnen och kräva av alla att den ska gälla.
Men vi vill inte leva i livslögn och se allt stort och vackert rivas ner. Sålunda: vi måste vinna kulturkampen. Varje steg räknas. Därför håller jag på att skriva en bok om europeisk litteratur för nationellt sinnade och politiskt inkorrekta.
Om skribenten: Jalle Horn
