Carl Bildt är en av alla dem som känner hur de nya vindarna som drar över världen p.g.a. Trumps framfart framkallar kalla kårar. Han skräder i alla fall inte orden i Washington Post – och gör sig förstås samtidigt till en löjeväckande figur.
”torn between pure shock over the result and the necessity of preserving what can be preserved of the West and the Atlantic relationship /—/ this is the end of the West as we know it /—/ commitment to freedom and democracy, free trade, solid alliances and reliable friendships /—/ A peaceful, free and prosperous Europe /—/ best furthered by the process of European integration centered on the European Union. /—/ When Trump receives … Nigel Farage … he is sending the worst possible signal to Europe /…/ he transmits a signal of support to those dark forces in various countries trying to undo what generations of U.S. and European statesmen have worked to achieve /—/ also includes his talk of abrogating the Paris global climate agreement, undermining the Iran deal, questioning important free-trade agreements /—/ raw populism of the campaign /—/ Trump seems to have a benevolent view of Russia /—/ och så vidare
Bildt tycks ha glömt alla de senaste femtio årens stridigheter mellan unionens länder angående diplomati och inställning till konflikthärdar, och förhållandet till USA på sådana områden – trots hans uppdrag under 90-talets Balkankris. Han tycks ha missat att EU-länderna är väldigt splittrade – mycket mer än USA under presidentvalet – både som union betraktat och många av dess länder inrikes. Att det varje natt brinner i mängder av europeiska städer bekommer honom tydligen inte. Att frihet, demokrati och pålitlig vänskap har undergrävts genom EUs ”integration” och monolitiska maktkonstellationer i de enskilda länderna (t.ex. kristdemokrater och socialdemokrater i Tyskland, socialisterna och högern för att hindra Le Pen i Frankrike, decemberöverenskommelsen i Sverige, politiker och media i allmänhet), det vägrar han förstå. Att Europa har förändrats på ett ofattbart sett p.g.a. massimmigrationen, vad bryr han sig om det! Har han någonsin kämpat för klimatavtal? Som vanligt när etablissemanget öppnar munnen måste vi läsa allt som i en spegel. Ty Västvärlden som vi känner den, vad det nu betyder, är sedan länge under nedmontering – pådrivet av sådana som Carl Bildt. Och i dess ställe har de byggt ett monster.
Samtidigt som nedmonteringen genomförs gör Bildt och hans gelikar allt vad de kan för att klamra sig fast vid makten och se till att ha kvar ekonomiska privilegier i form av politiska eller administrativa befattningar, diffusa uppdrag i styrelser, som konsulter, som föredragshållare etc. Två strategier för att genomföra nedmonteringen och ta del av belöningarna som kommer därmed är uppenbara: att propagera för förändringarna (mer centralisering, frihandel, maktkoncentration, invandring m.m. och mindre nationalism, mindre av traditionens krafter) samt att sopa undan spåren av de egna politiska misslyckandena.
Det sistnämnda är särskilt stötande och faktiskt förödande för västvärlden ”som vi känner den” med bl.a. idéer om demokrati, frihet och tillit medborgare emellan samt mellan medborgare och den politiska makten. Problemet ligger i att våra politiker aldrig kan medge sig ha ha åstadkommit dåliga saker med den förda politiken, de vägrar stå för några som helst misslyckanden. Det tycks vara särskilt markant bland svenska politiker. Och det är därför ordet propaganda är adekvat när våra politiker yttrar sig. Det är också ett skäl till varför den politiska korrektheten går så bra ihop med den politiska makten i vår tid; det politiskt korrekta har ju ett absolutistiskt fundament, det får inte ha fel, det står för det korrekta och allt annat måste undertryckas. (Psykoanalytiska analyser av vårt samhällssystem och dess politiska kultur ger därför intressanta resultat, för den som förstår det rätt.)
Vi rör här vid den moderna demokratins grundläggande problem och inre motsättning. Idealet är att politiken ska sörja för medborgarna och riket. Vidare ska politiken bygga på samtal och överenskommelser istället för självsvåld och egenvälde. Men det är inte så det fungerar i praktiken. Allt handlar istället om att vinna valen och således försäkra sig makten. Det har i alla fall blivit politisk kultur i Sverige efter decennier av socialdemokratisk hegemoni. Partierna och dess företrädare erkänner således sällan några fel med den förda politiken, för då kommer de inte till makten eftersom det hänsynslöst kommer att utnyttjas av motståndarna. Men då finns det liten insikt om landets tillstånd och inget egentligt politiskt samtal – framför allt finns uppenbarligen mycket låg förmåga att lyssna till medborgarna – något som har dragits till sin spets under den politiskt korrekta eran de senaste 30 åren, då makten har koncentrerats mer, media har ställt sig på den politiska maktens sida samt moral och tänkande har blivit enfaldigt. Etablissemanget tycker och gör alltid rätt!
Då råder bedrägeriets (och självbedrägeriets) anda och en legitim föreställning att få köra över medborgarna. Bedragar-andan kombinerat med en gnutta oro över dåligt eftermäle gör att många är måna om att sopa undan spåren av de egna misslyckandena. I fallet Reinfeldt är det uppenbart. Det är självklart att han och hans kumpaner var fullt medvetna om vilken katastrof deras invandrarpolitik medförde landet. Det hör man dock inget om. Ännu mindre hör vi om alliansens övriga politik i backspegeln. Allt har istället handlat om ”öppna hjärtan” och Reinfeldts positiva inställning till invandring. Således kunde han avgå i frid och enbart behöva säga att han har gjort det rätta, oavsett följderna av åtta års inte särskilt lyckad politik. Han har sagt de förlösande orden och behöver inte stå till svars för något. Spåren är igensopade.
Från den nuvarande regeringen har vi inte heller hört någon egentlig självkritik, bara att de har varit tvungna, blivit tagna på sängen, att saker är skit och så vidare. Men aldrig att de har regerat mindre lyckat. Faktum är att Löfvén och co verkar ge sken av att de alltid har fört en hård och tydlig linje, t.ex. när det gäller gränskontroller. På alla andra fronter är det lugna gatan, meddelar man. Skola och sjukvård säger de inget om. Polis och brandkår fungerar bättre än någonsin, menar Ygeman. När Löfvén nu senast säger att allt inte står rätt till med landet säger han att ” Sverige har varit på väg åt fel håll ganska länge”, inte att han har varit delaktig i sådana fel. Och så vidare. Problemen är sopade under mattan och spåren täcks med upprepningar och mantran om tydlighet, positiva besked, humanism, hållbarhet m.m. När allt som vanligt är precis tvärtom: katastrofalt odugligt.
Carl Bildt tog aldrig möjligheten att sopa igen några spår efter åren som Moderatledare med regeringsmakt 1991-94. Han gick upp i den internationella karriären och lät sitt parti segla in i stiltjen, fullföljt av efterträdaren Bo Lundgren. Bildt följde istället en annan devis: ”Allt för makten”, kosta vad det kosta vill. Och det var förstås inte att han gjorde sig beroende av Ny demokrati. Priset var att han gav Bengt Westerberg i synnerhet och Folkpartiet i allmänhet fria tyglar att forma invandringspolitiken och socialpolitiken – ett rejält steg mot den galenskap vi ser idag. Efter den blundern har han konsekvent stått upp för nationalstatens nedmontering. Och i Washington Post-kolumnen sopas det rejält med kvasten.
När det gäller fenomenet Trump tycks nästan ingen hos etablissemanget inom politik och media i västra Europa vilja – eller kunna – förstå vad som har fört honom till presidentposten. Så insiktslösa och förblindade av bedrägeriets krafter har de blivit, att de är som Bildt säger, chockerade. Och så skylls det: amerikanernas dumhet, populism, kampanjretorik, blott missnöje, okynnesröstning o.s.v. Vad är det annat än att sopa de egna misslyckandena under mattan? Ty Trump har inte blivit vald p.g.a. lite missnöje utan – bortsett från motståndaren och specifika sakfrågor – i kraft av att han dels utstrålar framtidstro och dels står upp mot ett etablissemang som medborgarna känner sig lurade av och inte har tilltro till. Det är därför Trump har helt rätt när han benämner det som har fört honom till vita huset: inte Wall Street, inte Washingtontoppar, inte media – utan ”a movement”.
Det är verkligen upplyftande. För många stora förändringar i modern tid har gått genom just folkliga rörelser. Och det måste vi lyfta fram, gång på gång och med emfas. Det politiskt korrekta etablissemanget och den politiska makten vill tvärtom att vi inte ska känna oss som en rörelse, de försöker ständigt ta ifrån oss den känslan. Och de försöker ständigt sopa igen spåren av en galen politik. Deras mål är att vi ska glömma, vänja oss och slutligen vara nöjda med det monster till värld de har skapat. Men det får vi aldrig göra. Historien är sträng mot de blott till skenet nöjda. De senmedeltida bondeupproren var mycket framgångsrika – fram till uppgörelser med maktens män. Då lurades de eller lät sig nöja med egentligen ingenting. Och så återgick det till dagliga plågor. Det hände på flera håll i Västeuropa. De ryska bönderna har också många gånger gjort sig hörda. Men när de träffade tsaren, som förstås lovade att allt skulle bli bra, lät de sig nöja med det. Längre än så kom de aldrig.
Vi måste dock komma mycket längre. Och kan amerikanerna så kan väl vi med.
Om skribenten: Jalle Horn
