Dagligen ser vi tecken till att det tankeklimat som varit förhärskande i Europa sedan andra världskrigets slut har nått vägs ände. Den historiska formation, den meningsbärande kontext varur vi européer fått finna oss tillrätta, medelst tvång och egoretande incitament, har till slut fullbordat sin utvecklingsgång. Allt som varit möjligt att negera har också blivit det; vi människor av den moderna tidsåldern chockeras knappt längre av något, vare sig det rör sig om absurd identitetspolitik eller enskilda, extrema narcissister, vilka med alla till buds stående medel skall ta plats i det offentliga rummet. De stödjer sig alla på den nya moralism som gjorde anspråk på att befria mänskligheten från kristendomen, ja, en moralism som dess förfäktare egentligen hävdade var affirmativ och verkligt värderande, ett ideal som stod i perfekt symmetri med verkligheten, något ideal inte brukar göra. Vad vi istället fick var en moralism som var ännu värre i det att det var en hycklande moralism; den gjorde anspråk på att befria människan från världsfrånvändhet och vidskepelser men utvecklade sig istället till någonting än värre – en vidskeplighet med anspråk på full vetenskaplighet. Det extrema och vidskepliga egalitetsidealet är förmodligen det mest världsfrånvända som någonsin har skapats i den mänskliga hjärnan – åtminstone sett till dess inflytande över civilisationen. Vi som lever och verkar i dagens västerländska samhällen tvingas dagligen ge vika för vår önskan att bejaka livet och vår personlighets vilande möjligheter på grund av den rådande sekulära moralism som sätter upp tabu efter tabu och som traumatiserar oräkneliga till den grad att de slutar leva för sig själva – någon kan ju få för sig att döma deras livsglädje!
1.
Att bejaka livet och att ge utlopp för varje impuls, även dekadenta, är inte samma sak. Viljan står emellan; vi alla bär på förbjudna tankar, vi reflekterar över tabun och möjliga brott, men vår vilja avgör vart vågskålen lutar. När vi tänker oss ett tankeparadigm som står inför sitt borttynande och samtidigt reflekterar kring dess ersättare, uppmärksammar vi dess relativa karaktär; det kan hända att ett liknande tankeklimat återkommer, men det kommer möjligen inte se exakt likadant ut – det kommer inte uppfattas på samma sätt av andra människor. Vi lever i en tid med särskilda förutsättningar, med givna resurser och förhållanden som vår vilja har att ta ställning till. För de som betraktar sig som del i den motkultur vilken gör anspråk på att vara ett livskraftigt alternativ till den rådande kultur som etablissemanget certifierar, är det extra viktigt att inse detta: de aktuella formerna för att uttrycka motkulturen, de möjliga plattformar varur dess representanter kan rikta sin kritik och föra fram sina affirmativa idéer, måste användas. Vi kan inte tala om en verklig motkultur om den blir helt igenom reaktiv och dominerad av cyniska ressentimentmänniskor; denna kultur måste vara avantgardistisk, verkligt utmanande, nedbrytande gentemot stela former, trogen livet, ja, den måste sprudla fullständigt i sitt skapande. Om ett särskilt idéklimat skall härska länge måste det vara totalt.
2.
Vad innebär en total motkultur? Om vi med begreppet totalt förstår ett allomfattande inflytande vilket inte begränsar sig till enskilda sfärer, som ger fullständig inspiration åt de som söker den, som överlag är relevant och som känner tidens livsförhållanden vid dess puls, förstår vi att dagens motkultur har långt kvar innan den är framme. Det räcker att blicka mot hur politiken skildras: frågor som massinvandring, kulturrelativism och värdeupplösning omnämns dagligen i alternativa medier, vilka verkar som domedagsbasuner för de ”väckta”. Alternativa medier som Fria tider är framgångsrika i sitt uppsåt – läsaren vägleds i artiklarna på ett sätt som är väldigt underhållande, i all sin eländiga kontext; det förkastliga och avskyvärda ringas in och betonas, dissidenter och fritänkare kan inte missa det som är finstilt. Att läsa där och på liknande medier är verkligen agiterande, det verkar som flugsvamp för bärsärken. Att ständigt recitera elände blir emellertid reaktivt och i längden destruktivt; varje våldtäkt, rån, mord och politiskt korrekt spektakel som relateras till massinvandring och liknande postmoderna fenomen blir i förlängningen en kvantitativ kuriositet, möjligen av värde för den anhörigkrets som händelserna angår, men för oss andra, som förvisso betraktar samhällets förfall med avsky och som för länge sedan känt till vartåt vi är på väg, betraktas de i stigande utsträckning med apati – vilket i sig indikerar hur långt dekadensen tillåtits fräta.
Allt raseri behöver släppas ut eller kanaliseras. Hat och ilska är en lika naturlig del av livet som kärlek och ömhet. Om vi emellertid stannar upp och grovt målar en bild av det rådande tankeklimatet förstår vi att de senare värdena främst förknippas med etablissemanget – det är i varje fall där som begreppen används mest (förvisso falskt och hycklande). Följaktligen tappar delar av motkulturen sin relevans. Om vi stannar just vid betraktandet av alternativa medier inser vi vidare att det är en högst specificerad form av nyhetsrapportering som erbjuds. Det är mer eller mindre bara reaktiva sentiment som ges utlopp, det är nästintill enbart subversionens konsekvenser som rapporteras.
Hur många konservativa/traditionalistiska kockar finns det som erbjuder matlagningstips i offentligheten? Var har vi de traditionalistiska bloggerskorna, de som inspirerar kvinnor på ett positivt sett? Var har vi våra konservativa youtubers (de som följer sin personlighets kall och inspirerar andra att göra detsamma)? Kort sagt: var har vi motkulturens profiler, dess unika personligheter, ja, om man så vill, dess kändisar? Det finns självklart förklaringar till att det ser ut som det gör. Att representera motkulturen får konsekvenser; det kräver sin man och kvinna, det sker alltid i motvind. Ändå är det just denna kraftiga motvind som måste övervinnas om motkulturen någon dag ska bli total.
3.
Den stora faran för motkulturen är att den blir som sin fiende – politiserande och livsförnekande. Om vi bara skulle prata om ”traditionalistisk” konst och ”traditionalistisk” matlagning, ”traditionalistiska” böcker och ”traditionalistiska” bloggerskor, ja, då skulle vi förbli i ett slags utmanarens mindervärdeskomplex vilket omfattar ett ständigt behov att påtala sin undermålighet och ofrivilliga distans till samhället. En härskande kultur, med kraftfulla naturer, vilka tar plats och inte ber om ursäkt för sin existens, som framför sin affirmativa syn på livet och sin intolerans för nonsens, kommer inte behöva distansera sig från mainstreamkulturen; de framträder med all önskvärd självklarhet, som om de redan besatt hegemoni. Till slut skall den upphöjda uppfattningen om exempelvis konsten tränga undan den lägre, det kommer inte längre finnas någon alternativ litteratur vilken enkom riktar sig till trotsande yngre; motkulturen kan endast bli total om den inte längre uppfattas distinkt – om den blir allomfattande. Det finns självfallet en risk att den själv blir en mainstreamkultur, stelformad och utan relevant innehåll, en risk som finns med alla mänskliga skapelser. Det handlar inte om att skapa en strategi riktad till massan – den kan den livsbejakande människan vara utan. Vi har visat henne tillräcklig hänsyn de senaste tvåhundra åren och tacken för det har varit olika slag av sekulära ersatzreligioner som förstört personligheten och negerat allt sublimt och affirmativt. Nej, anledningen till att vi behöver en total motkultur är för att den ger störst utrymme åt de äkta personligheterna att leva, att verka i sina olika gärningar och därigenom motverka den socialliberala moralism som endast utmynnar i undermålighet och innehållslös konsumism. Mot etablissemangets ideal homo consumens ställer den totala motkulturen homo autarkhía, den suveräna personligheten, den självständiga människan, vars frihet inte beror på världsekonomins ständiga fluktuationer.
4.
Varje slag på idéfältet har vunnits men vi kan fortfarande förlora idékriget. Dissidenteter och fritänkare i hela världen har medvind, men den kan mojna om deras idéer inte ges uttryck i alla former som finns tillgängliga, om motkulturen dör i sin linda för att den misslyckats bli total, fullständig. Ju mer total den blir, desto större är möjligheten att det faktiskt blir tänkbart att försörja sig på området; att arbeta inom ramen för motkulturen har för de flesta så här långt varit en bisyssla, ett idealistiskt kall som vi ägnat oss åt vid sidan av vårt brödarbete. Det vore ännu ett tecken på att motkulturen blivit total: att den också betraktas som en livsbejakande sfär, att den lovar möjligheter, både för personer och grupper. Inte då endast möjligheten att trygga sin materiella försörjning, utan också möjligheten att förverkliga sig själv och sin familj, samt säkra ett gott liv för anhöriga och vänner. Vi är inte där ännu. Det är fortfarande med stor risk som man kritiserar den rådande tankedogmatiken – det får också emellanåt allvarliga konsekvenser. I takt med att kriserna i samhället ökar och fler blir medvetna om sakernas tillstånd och deras orsaker blir det emellertid en närapå omöjlig uppgift för etablissemanget och deras infantila vakthundar att upprätthålla idé- och åsiktsmonopolet; i flera sfärer har en omvandling redan ägt rum, där den certifierade ideologin hånas och där floskelsvamlet bara möts med förakt. Flera kända personligheter har ”kommit ut” och givit sitt instämmande i kritiken mot den politik och tankedogmatik som lett oss dit vi är idag, även om en och annan jöns gjort avkall på sin hädelse och patetiskt sökt komma tillbaka till det fina åsiktsrummet (Marcus Birro – narrarnas narr).
Det är meningslöst att söka etablera en doktrin som alla skall enas om. Det leder oundvikligen till splittring och renlärighetsmani; motkulturens pluralism är dess styrka, men för dess sammanhållning fordras fortfarande en gemensam eller åtminstone överlappande diskurs, fylld av vedertagna begrepp och dikotomier. Så långt har motkulturen varit framgångsrik – den har sitt eget språk. Där finns pejorativa begrepp; där finns positiva, värdeladdade ord; där finns en skapande intention, ja, en vilja att erbjuda ett fullödigt alternativ till den trötta diskurs som blev onyanserad redan i början av 90-talet. Slaget om verklighetsbeskrivningen vann motkulturen för länge sedan, men eftersläpningen till denna seger beror på materiella och institutionella faktorer; att underhålla idéer är gratis, men att framhärda deras betydelse behöver inte vara det. Att argumentera för en verklighetsbeskrivning på sin arbetsplats går an, men om arbetsgivaren skulle förlora i anseende efter det och på olika sätt mister ekonomisk kompensation därigenom, blir det snabbt tydligt att en helt igenom idealistisk uppfattning om livet inte är rimlig. De materiella förutsättningarna är viktiga, minst lika viktiga som de idealistiska. Den närmast manikeistiska föreställning som funnits inom högern gentemot idealismens förhållande till materialismen har varit och är fortsatt destruktiv (ett ämne som behöver behandlas separat).
5.
Den alternativa högern, motkulturen, dissidentrörelsen, vad man nu väljer att kalla det, behöver bli allomfattande. Den behöver personligheter, varelser av kött och blod och inte endast sina idéer. Precis som i reklambranschen behöver idéerna föras fram i sällskap med personligheter. Vissa menar att detta sänker traditionalismen i dyn; genom att ge idéerna relevans och en konkret innebörd, går deras essens förlorad, tycker vissa. Precis som med allt dialektiskt tänkande saknas förmågan hos dessa att betrakta varje företeelse skiktat; att äntligen bedöma varje idé, varje händelse och strategi som mångbottnad, vore en slags Ariadnes tråd för att hitta ur den labyrint av dualistiskt tänkande som länge präglat högern. Vi kan inte skapa ett klimat för unika personligheter om vi inte samtidigt accepterar att det inom samma klimat kommer dyka upp både svaga och starka, slagg och skönhet; de höga idealen bör inte överges, men de får inte skyla över den verkliga mänsklighet som återfinns i varje brist och tillkortakommande. Det är då inte bristen i enlighet med en totalitär moral eller doktrin som avses, utan snarare bristen som finns i den egna personens förväntningar på tillvaron, i den ofullbordade potential som varje människa besitter. En total motkultur vilken ger enskilda personligheter möjligheten att uppfylla sina kall, samtidigt som de inspirerar andra att göra detsamma, kommer verka lockande för alla de mängder som tröttnat på den egalitära extremismens tautologier.
Paul Joseph Watson med flera har hävdat att konservatism är den nya motkulturen. Kanske än riktigare vore det att hävda att motkulturen är den enda kulturen idag, eftersom den bejakar livet i sin helhet; den vill inte sätta upp en sekulär, totalitär moralism utan ansatser till transcendens eller sublimitet (även om det finns ansatser till detta även inom althögern – de av Jack Donovan benämnda ”basement dwellers” etc.). Den totala motkulturen bör uppmuntra till de nya berättelsernas samhälle, i kontrast till den livströtta hegelska final som varje uppfattning om ett historiens slut innebär. Att passivt resignera hör de trötta släktena till – de som inväntar dödens coup de grâce. Den totala motkulturen är pigg; den är nyvaken, förväntansfull, livsbejakande och nyfiken; inom den betraktas varje problem som ett överkomligt hinder, oavsett vilket eller vilka medel som måste tillämpas. Ännu befolkas den av många nattmänniskor, vilka med sin cynism och pessimism lägger allt krut på att snickra ihop den ena fatalistiska förutsägelsen efter den andra. Det kan hända att det ofrånkomligen alltid kommer finnas den här typen av personligheter i motkulturen, men de bör inte dominera dess innehåll – inte av strategiska eller taktiska skäl för att vinna röster och massans gillande, utan snarare av anledningen att det inte är en affirmativ inställning till livet. Det är ressentimentmänniskans inställning – den som missgynnar andra, som hatar varje framgång utan sin egen, som betraktar varje triumf med avund – som aldrig får segra i motkulturen, vilket den gjort för längesedan i etablissemangets certifierade kultur. De starka, självständiga, ja, de verkligt fria, har inget behov av ressentiment för att leva.
6.
Vi närmar oss det 21:a århundradets tredje decennium. Vid millennieskiftet fanns det knappa ansatser till en motkultur, isolerade viljor vilka knastrade som ensamma stjärnor i världsrymdens mörker. Under det andra decenniet började den alternativa mediesfären växa fram, beståendes av tidningar, bokförlag, radio- och Youtube-kanaler. Överallt i västvärlden har motkulturen i varierad utsträckning vunnit fäste i parlamenten, dess frågor finns på den politiska agendan. I dag inspirerar den miljontals livsbejakande och jordnära människor världen över, vilket lovar gott för de kommande åren. Vi ser idéer vilka framhäver behovet av de små, tätt slutna grupperna, männerbunden, vinna kraft; kampsport, jakt, överlevnadskunskaper, viljan att försörja sig själv, att leva nära naturen och av jorden, alltsammans finns på agendan. Den egalitära extremismen har uttömt sina möjligheter; vad den ännu inspirerar är enskilda uttryck för sensation och dårskap, men särskilt livsbejakande är den inte. Den totala motkulturens största kraft är dess löfte om autarki, verklig självständighet, på alla nivåer. Ett samhälle med autarki som ledmotiv kan inte paras med en intolerant egalitär ideologi – de är varandras diametrala motsatser. Den egalitära ideologin är den mest tabuskapande kraft som världen skådat; den har skapat ett stelt, innehållslöst samhälleligt levnadsklimat som tagit död på konsten, på politiken och på de äkta personligheterna. Motkulturen är allt som denna fruktansvärda antikultur inte är. Den vill inte skapa tabun, eftersom tabun inte är förenliga med livet självt; inom den betonas självfallet behovet av en moral, men en moral med ansatser till sublimitet – åtminstone om vi fortfarande tänker oss människan som levandes i samvaro med andra människor. En övermänniska, förstådd som webersk och inte nietzscheansk idealtyp, kan vara aldrig så livsaffirmerande och kraftfull, dominerande och grym, men någon kultur kan denne aldrig skapa i isolation från andra människor. Ingen enskild personlighet hade kunnat släpat och format stenen till katedralen i Rheims, eller bevarat Michelangelos målningar och Beethovens symfonier. Varje enskilt skapande, varje ambition att uttrycka ett stycke personlighet, ja, att ge tillvaron ett sediment av sig själv, förutsätter ett sammanhang av delade världsuppfattningar – av en slags moralism, om man så vill. Det är å andra sidan tolkningen av denna moral som är det intressanta, om det är en levande moral, huruvida den är totalitär eller småskalig, flexibel, rigid eller klumpig.
Många ryggar undan när de hör ordet moral och kanske gör det så med rätta. Det kan hända att det finns ett mer passande begrepp för att beskriva den mentalitet och tankeram som motkulturen fordrar. Poängen är att motkulturens styrka måste vara dess totala inställning till samtidens utmaningar och till möjligheten att ge utrymme för unika personligheter att växa fram och frodas. Om något eller några decennier kanske prefixet mot inte längre behövs; kanske lever vi då i en tid där motkulturens möjligheter har förverkligats och åratal av medvetna handlingar och tydligt uttryckta idéer till slut resulterat i en livsbejakande, självklar och omedveten vana.
Om skribenten: carlfaust
