Tankar kring Arbetsförmedlingen

Okategoriserade

Den västerländska vänstern är en paradox. Å ena sidan är den en del av subversionens krafter, som oupphörligen attackerar allt som det gamla Europa står för (från andlighet och kultur, till nation och familj). Å andra sidan befinner den sig, och särskilt då i sin mer frihetliga form, ofta snubblande nära rent indo-europeiska ideer. Man behöver inte anstränga sig särskilt för att urskilja inslag av klassisk europeisk karneval eller den gamla medeltida iden om ”att vända samhället upp och ner” i vänsterns reclaimande av gator och torg, för att bara ta ett exempel. Problemet är att detta inte är de enda inslagen eller ens de dominerande, utan att de samexisterar med ett patologiskt hat mot även de delar av samhället som är bra, med etnomasochism, med ressentiment, med viljan att vara en ful förlorare/viljan till självdestruktion, och så vidare. Vår uppgift blir därför bland annat att ge en vänlig knuff i rätt riktning när vissa snubblar omkring i närheten av indo-europeiska ståndpunkter. Samtidigt kan detta få en del av våra nationella läsare att fundera bortom den rent etniska frågan, på områden som arbetsliv och ekonomisk politik. För det är viktigt att vi har ett alternativ som är heltäckande, och som är både attraktivt, visionärt och realistiskt.

”Arbetsförnedringen”
I dagarna har ”Osynliga partiet”, som lustigt nog använder sig av en symbol från amerikansk, kapitalistisk konsumtionskultur (Ghostbustersloggan) som sitt märke, riktat en serie attacker med stenar och målarfärg mot Arbetsförmedlingen och Centerpartiet. Det är svårt att få något riktigt grepp om vad de egentligen vill, men av deras mycket kortfattade hemsida kan man läsa att de ser vår tids stora fråga som konflikten mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Som arbetssäljare är man tvungen att ge upp en stor del av sin tid, av sitt liv, för att få pengar till att köpa olika varor. Och under den tiden säljer man även sitt självbestämmande, eftersom cheferna då kan säga åt en vad man ska göra.

De använder sig även av begreppet Skådespelet på sidan (”valskådespelet”), vilket tyder på att de är påverkade av den gamla franska situationismen. En rolig detalj är att det är identitären Guillaume Faye också, men han drar mer verklighetsnära slutsatser av situationismen. Hur som helst, situationisterna var emot lönarbetet som sådant. ”Arbeta aldrig” var en av deras slogans. Vi misstänker därför att Osynliga partiet egentligen är inne på samma linje, och att de ser lönarbete som slaveri. Vi misstänker också att deras angrepp på Centerpartiet inte så mycket är för ungas anställningstrygghet i sig, utan mer för att anställningsskyddet är ett medel för ett mål (att minska arbetsköparnas kollektiva makt. Ju svagare arbetssäljarna är, desto oftare måste de nämligen acceptera riktigt trista jobb. Det finns gradskillnader även i det kapitalistiska helvetet så att säga).

Traditionell syn på arbete
Vänsteristerna delar en skeptisk syn på lönearbetet med den traditionellt europeiska synen. Men kritiken sammanfaller bara delvis.

Den traditionella synen har ofta varit att lönarbete är en väldigt opersonlig och otrygg anställningsform. Den är därför riskabel för svaga grupper i samhället, eftersom den innebär att ingen har ansvar för dem. Detta var ett vanligt argument både för feodalismen och för slaveriet när de hotades av kapitalistiska lönearbetsformer. Och ska man vara politisk inkorrekt så innebar slaveriets upphörande ofta att de före detta slavarna slungades ut i otrygghet, och i löneslaveri. De fick lika lite lön, men ingen hade ansvar för dem utan blev de sjuka kunde man sparka dem. Denna syn på lönesystemets negativa effekter i sin renodlade form ligger bakom Samhallsystemet, där människor som skulle ha svårt att klara sig på den öppna arbetsmarknaden togs om hand i mer skyddade former.

Vi misstänker dock att ganska få vänsterister medvetet identifierar sig själva som Samhallmaterial, och att det inte är skälet till deras kritik av lönarbetet. Vi måste därför leta vidare efter beröringspunkter.

Den italienska traditionalisten Julius Evola beskriver ”arbetslivet” i de gamla civilisationerna när de fungerade som bäst, som spirituellt och korporativt. Vad innebär då dessa högstämda uttryck i praktiken? Att de var spirituella innebar att hela samhället genomsyrades av en andlig idé, att samhället i sin helhet strävade uppåt, mot det guddomliga. Arbetslivet var inget undantag, och det är därför vi än idag kan se samurajfilmer där vapensmeder som uppnått mästerskap smider sina svärd under rituella former, och det är därför de som byggde katedraler under medeltiden bildade sammanslutningar av mer eller mindre religiös och mystisk natur. De flesta hantverkare hade en stark yrkesstolthet, och strävade efter perfektion. Ofta såg man också sitt arbete som något som ingick i den större kampen mellan gott och ont, Kosmos och Kaos. De iranska bönderna sågs exempelvis som soldater som ständigt utökade Kosmos, den ordnade världen. De gillen som fanns hade normalt även egna ritualer, egna helgon, egna helger.

Denna strävan efter perfektion innebar även att arbetet kunde ta steget från att vara rent monotont arbete till att bli fri handling. Vilket i sin tur även var sunt för personen, en del av självförverkligandet. Att vara en mästare på vapensmide eller jordbruk är kort sagt bättre för personen än att vara ”arbetsfri” och ligga hemma framför teven. Vänsterns problem är att den inte inser att alla känslor av olust inför lönarbete inte är lika sunda, de kan lika gärna bottna i slapphet som i längtan efter mening och frihet. Vänstern måste lära sig att differentiera mellan olika känslor av motstånd. Vissa är högre känslor, men andra är lägre. Och är man en enda härva av lägre känslor, så är det bara nyttigt för en med löneslaveri.

Jämför man en sådan spirituell syn på arbetslivet med det opersonliga, materialistiska och rent meningslösa arbetsliv vi har idag, så inser man att dagens lönarbete lämnar mycket övrigt att önska. Var finns känslan av mening i att sälja sin tid och sin självbestämmande till några kapitalägare i bortre USA för att få råd med mat, hyra och prylar? Kan man känna att det fyller någon högre funktion?

Frågan är givetvis hur man kan återge arbetet mening i dagens samhälle, eftersom det är ett ganska ateistiskt samhälle. Som nationalsyndikalist skulle man svara att det dels skulle vara med nationen som mening, och dels med högre ideal som mening, högre ideal som ska spridas i Sverige och världen genom vårt målmedvetna arbete för att skapa en stark svensk ekonomi.

Vad innebar det då att arbetslivet var korporativt i de gamla civilisationerna? Det innebar att man hade försökt minimera klasskampen och bygga ett system som baserades på gemenskap och solidaritet. Istället för arbetssäljare och arbetsköpare hade man inordnat människorna i ett visst yrke i mästare, gesäller och lärlingar. Gesäller kunde bli mästare en dag, och mästaren hade i idealfallet ett personligt förhållande till dem. Som gesäll var man alltså inte en atomiserad del av ”proletariatet”, ”prekariatet”, eller liknande otrygga grupper utan organisk identitet, utan man var en del av en grupp hantverkare vilket man kunde vara stolt över. Samma yrkesstolthet och korporatism försökte de europeiska fascismerna under 30-talet återuppliva, och inordna som delar i det större samhället/nationen. Julius Evola skriver att när man tar bort de korporativa relationerna från arbetslivet, så återstår bara rent ekonomiska relationer, alltså det som marxisterna kallar exploatering.

Vi ser alltså att vänsteristerna delvis har poänger. Det moderna arbetslivet är ofta meningslöst, och saknar ofta de känslor av gemenskap och meningsfullhet som våra förfäder var vana vid. Problemet är att vänsteristerna vet vad de är emot, men inte riktigt vad de borde vara för. Det är orealistiskt att avskaffa arbetet som sådant, oavsett vad vi tycker om det kommer vi alltid att behöva producera. Dels för att vi måste ha varor till oss själva, men inte minst för att vi måste kunna hävda och försvara oss i relationerna till andra stater och grupper. Vänstern må tycka att det är bittert, men världen och människonaturen är inte så välvilliga att man ostraffat kan sluta arbeta. De folk som gjort det genom historien var lätta byten för grannfolk, och det enda de åstadkom var att de blev slavar under sina grannar istället för under sig själva. Så arbeta fick de göra i vilket fall.

Därför måste det realistiska alternativet till dagens arbetssystem vara att återge det en mening och korporativa former, snarare än att helt avskaffa arbetet som sådant. Och där är vi högerradikaler och nationalister bättre rustade ideologiskt än vänstern.