Under sommaren har jag bland annat roat mig med att läsa George Orwells 1984. Jag trodde att jag hade läst den någon gång i tonåren, men det var nog bara filmen som jag såg. Det är en klart läsvärd bok som nog egentligen borde vara obligatorisk läsning för regimkritiker. Romanen kan med fördel läsas tillsammans med Paul Gottfrieds "After liberalism" och även "The strange death of marxism" och "Multiculturalism and the politics of guilt"

Orwell ville först att boken skulle heta "The last man in Europe". Det namnet säger en hel del om boken, för huvudpersonen verkar vara den sista personen som inte helt har gett upp sin mänsklighet för att underkasta sig partiets vilja. Han lever i ett totalitärt samhälle som får Stalins Sovjetunionen eller Hitlers Tyskland att blekna vid en jämförelse. Det här inlägget blir dock inte en recension, utan några tankar om vilka likheter och skillnader det kan finnas mellan Orwells dystopi och vår tids Sverige.

1) Sverige beskrivs som en demokrati, men om man skrapar lite på ytan så kan man finna skäl att snarare kalla det en oligarki, liksom styrelseskicket i 1984. Den som inte förstår varför jag kommer med ett sådant påstående borde lyssna på vad Anne Marie Pålsson, författare till "Knapptryckarkompaniet" har att säga. I bakgrunden finns ett fåtal personer som styr, vilket per definition är oligarki. Men samtidigt finns en annan likhet med 1984. Makten är inte ärftlig, utan det handlar snarare om att en mentalitet reproduceras. För att komma upp sig måste man vara underdånig och "tänka rätt" (vara "bratänkig" på orwells nyspråk).

2) I Sverige vaporiseras inte dissidenter fysiskt. Men de blir marginaliserade och inte så sällan utförs ett karaktärsmord mot dem i någon av de gamla medierna. Det sista exemplet som jag lade märke till var när Gunnar Sandelins och Karl-Olov Arnstbergs bok "Invandring och mörkläggning" anmäldes i Aftonbladet. Inte ett sakligt ord sades om innehållet i boken och artikeln illusterades med marscherande nationalsocialister från Svenska motståndsrörelsen. Men boken är en saklig rapport om invandringen, inte ett försvarstal för nationalsocialismen. Det var en i vanlig ordning djupt ohederlig och manipulativ text som publicerades i den tidningen. Den når dock fortfarande ut till många människor, så jag ser det som ett försök att mentalt vaporisera boken och författarna.

3) En annan likhet mellan partiet i Orwells 1984 och de härskande skikten i Sverige är att de delar upp människorna i onda och goda. De goda är ”vi” som tycker likadant som makthavarna och de onda är ”de” som ifrågasätter makthavarnas föreställningar. Den mentaliteten gör att de inte behöver lyssna på sina kritiker. Kritikerna är ju onda!

4) Partiet i 1984 anser inte att det finns någon verklighet därute. Det är partiet som bestämmer vad som finns och vad som inte finns. Den dominerande mentaliteten bland Sveriges makthavare är densamma. "Verkligheten är en social konstruktion" är ju det postmoderna tänkandets centrala dogm. Den attityden genomsyrar politiker- och journalistkasten. De är hyperpetiga med vilka ord som används för att beskriva känsliga företeelser. Det beror på att de likt partiet i 1984 försöker kontrollera vad som är verkligt och vad som är overkligt. De ställer inte frågan vad som är sant. Istället försöker de få verkligheten att anpassa sig efter hur de tycker att den borde vara. Jag tror dock inte att de kommer att lyckas lika väl som sina själsfränder i Orwells 1984. Verkligheten bryter sönder politiker- och journalistkastens önskedrömmar likt vattnet i en överfull damm som med tiden bryter ned alla fördämningar, oavsett hur starka de verkade vara när de byggdes.

5) "Krig är fred" är ett av 1984-partiets motton. Det är även ett motto i dagens Sverige där vi sänder soldater för att hjälpa till med den amerikanska ockupationen av Afghanistan, naturligtvis för fredens skull. Vi har även den tveksamma äran att vara allierade med människoätande Islamister i Syrien. För fredens skull.

6) I 1984 har partiet bestämt att det inte finns några kön. Likheten med dagens Sverige torde vara uppenbar för alla som är någorlunda vakna. Det finns ingen verklighet "där ute", så om partiet (=journalist- och politikerkasten, uppbackade av "forskare" som egentligen är ideologer) säger att "könet är en social konstruktion" så måste det vara så.

7) I 1984 sägs att det finns en fiende till partiet som heter Emmanuel Goldstein. Det framgår inte om det är ett påhitt av partiet eller om han verkligen finns. Det påminner om hur man använde Bin Laden i västliga medier, tills han blev oanvändbar och man lät honom dö efter en heroisk insats av amerikanska soldater. "Rasisterna" kan också ses som en slags Goldstein. Ingen kan definiera exakt vad "rasist" egentligen betyder längre. En gång handlade det om diskriminering av människor pga av deras hudfärg och åsikten att en viss ras är mer värd än andra raser. Men nu kan ordet betyda nästan vadsomhelst. Jag föreslår att det bara betyder "usch!" som det används idag. Det har blivit en slags Goldstein som man kan rikta tvåminutershatet mot, som i Aftonbladets infantila "vi gillar olika"-kampanj för några år sedan.

8. Det finns puritanska tendenser bland svenska feminister, de har exempelvis lyckats få igenom ett förbud mot att anlita prostituerade. Men den dominerande synen på sexualiteten i dagens Sverige skiljer sig mycket från hur man ser på sexualiteten i Orwells dystopi. Vi hade den sk "sexuella frigörelsen" på 60-talet och uppmuntras snarare till ett lössläppt leverne än att vi ska behärska oss. Den sexualfientliga attityden i 1984 förklaras så här: "Det var inte bara det att könsdriften skapade en privatvärld som stod utanför partiets kontroll och som därför måste förintas om möjligt. Viktigare var att sexuell försakelse var en grogrund för hysteri, vilket var önskvärt därför att den kunde omformas till krigsfeber och ledardyrkan" Huvudpersonens älskarinna, Julia, fortsätter förklaringen så här: "När man älskar förbrukar man energi, och efteråt är man glad och nöjd och ger fan i allting annat." (s. 126) Men konsumtionssamhällets makthavare dominerar snarare genom att skapa apatiska människor än att göra dem hysteriska. Därför passar uppmuntran till ett lössläppt leverne och en flod av porr bättre med deras intressen, i vårt "samhälle".

Tvåminutershatet, ”vi gillar olika”?

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.