Arbete kan vara en själsdödande pina. Men för de som är lyckligt lottade och har funnit sin plats i tillvaron kan det också vara en verksamhet som utförs med glädje och en känsla av mening. Hur man än upplever saken är det få förunnat att inte behöva jobba. Jag tänkte titta lite närmare på hur arbetet har sett ut historiskt och hur det har förändrats i vår tid och något om möjligheter för framtiden. Inlägget är skrivet under inflytande av Richard Sennets "När karaktären krackelerar".
Om vi rör oss ett par århundraden tillbaka i tiden så befinner vi oss i industrialiseringens början. Då började arbetet skiljas från hemmet. Arbetarna kunde redan i mitten av 1700-talet bo på en plats och åka ganska långt för att komma till sin arbetsplats. Fram till dess hade hushållet varit ekonomins fysiska medelpunkt. Men nu fick alltså ekonomin en ny medelpunkt för många människor, nämligen i fabriken. Antingen jobbade man på golvet, eller i kontoren som fanns i anslutning till fabrikerna. Många lever nog så även idag, men samtidigt har läget förändrats ordentligt.
Medan våra föräldrar eller far- och morföräldrar levde ett liv som till stor del var förutsägbart, så lever många som tillhör de yngre generationerna i en ny ekonomisk situation. Min farfar jobbade exempelvis mer än 50 år på samma fabrik och blev belönad med en guldklocka för det. Vem gör det idag? En vanlig attityd, som även jag har tenderat att dela, är att det förutsägbara livet som de äldre generationerna levde verkar tråkigt och ofta rent själsdödande. Men samtidigt är den nya och oförutsägbara situationen allt annat än idealisk.
Hur skapar man exempelvis den stabilitet som behövs för att ha en familj när arbetslivet hela tiden förändras? Du vet aldrig när det är dags för en ny omstrukturering. Även om du gör ett bra jobb, är välutbildad, och alla är glada och nöjda med din insats så kan du närsomhelst förlora jobbet, exempelvis för att företaget flyttar sin produktion till Kina.
Arbetssituationen upplevs nog av många som att man hoppar från det ena isflaket till det andra i en rasande älv, för att försöka hålla sig ovan det kalla vattnet. Men en av de mest allmänmänskliga och grundläggande sakerna för en människa (med undantag av Homo Södermalmicus) är familjen. Det var för familjens skull som min farfar gick till sitt enformiga jobb varje dag i femtio år. Men det är svårt att bilda familj när man är upptagen av att hoppa från det ena isflaket till det andra. Det var dessutom familjen som tenderade att ge de äldre generationernas liv en mening. Vad är poängen med den nya situationen?
Det handlar inte bara om familj, utan om gemenskap i allmänhet. Om du byter jobb och flyttar ofta, kanske för att den dominerande mentaliteten på arbetsmarknaden uppmuntrar oss att göra det, eller för att du är tvungen att flytta på grund av de ständiga omstruktureringarna och andra förändringar, så är det lätt att nära relationer blir lidande. Dina vänner bor någon annanstans. Och i de ständiga förändringarnas värld är det lätt gjort att dina barn och deras mor eller far också bor någon annanstans, rätt som det är. Det är i det sammanhanget man får se fenomenet med ensamma bowlare, som Robert Putnam har skrivit om. Tidigare bowlade man i grupper, där man lärde känna varandra. Men han lade märke till att ensamma bowlare hade blivit vanligt. Han skriver om USA, men vi lever i stort sett under samma betingelser i Sverige. Richard Sennet ger också exempel på hur människor sluter sig, och blir mindre socialt aktiva, i "den nya ekonomin". Han hade exempelvis kontakt med en grupp programmerare från IBM som blev bortrationaliserade. De var tidigare socialt och politiskt aktiva, men efter att deras liv slogs i spillror på grund av förändringar som de inte kunde påverka började de uppleva såna engagemang som poänglösa.
Den "flexibla" globala kapitalismen utarmar tilliten mellan människor. Den fina sociala väven som håller människor samman rivs upp och lämnar ensamma och isolerade människor i sitt kölvatten. Ibland framställs globaliseringen som något oundvikligt, som om den var ett uttryck för en naturlag av samma slag som tyngdkraften. Men det är bara lögn och propaganda. Globaliseringen är snarare ett politiskt projekt som drivs av aktörer i City of London och Wall Street och deras politiker och medier. Politiska projekt kan man göra motstånd mot.
Nu befinner sig det globalistiska projektet i en stor kris. Så framöver räknar jag med att livet kommer att bli ännu mer oförutsägbart. Isflaken kommer att bli färre. En möjlighet som kan visa sig bli ett vinnande drag är att gå tillbaka till hushållsekonomin. Det ger dig mer tid till familj, eller till något annat som gör livet meningsfullt för dig. Om prognoserna som tyder på att energipriserna kommer att skjuta i höjden framöver stämmer så kan det också visa sig vara ett vinnande drag rent ekonomiskt. Du sparar både energi och tid när du inte behöver resa till jobbet varje dag. Jag läste om en familj för ganska länge sedan som hade flyttat ut på landet och startat ett ljusstöperi. Deras jobb och hem var på samma plats. De arbetade ca 6 timmar/ dag. Så de hade gott om tid till sin familj och var relativt oberoende av systemet.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
