Nyligen meddelade den svenska rockgruppen Kent att de kommer att lägga ner och avsluta sin karriär med ett sista skivsläpp och en avskedsturné som kommer att äga rum under årets sista månader. Detta föranleder mig att här yttra några ord om mina tankar kring detta.
Jag har lyssnat på Kent sedan 90-talet och det är ett band som funnits med mig under livets gång, under vissa perioder mer närvarande än under andra. Jag har dock inte lyssnat jättemycket på albumen efter Röd och tycker att de har blivit för intetsägande och förutsägbara de senaste åren. Det har blivit för mycket Svensson och slentrian över det. Oavsett deras nuvarande inriktning kommer de dock alltid att ligga mig varmt om hjärtat och deras musik har betytt väldigt mycket för mig genom åren. Det är ett faktum att de är ett av de bästa uttrycken för den svenska och nordiska melankolin, nostalgin och romantiken i en modern och socialrealistisk form.
Och detta faktum gör att man i deras avsked kan finna en särskild symbolisk innebörd. Det är slutet på en era. Det är slutet på de sista resterna av den svenska och nordiska folksjälens förmåga att slå igenom på bred front och vara en del av massamhällets kulturella uttryck. För i det samhälle som nu skapats finns ingen plats för de ideal och känslor som Kents musik ger uttryck för. Kents svenska/nordiska melankoli, vemod och känsla passar inte in i dagens själlösa, kommersiella och politiskt korrekta samhälle.
I takt med att fördumningen och bastardiseringen fortgår behövs istället mer lättillgänglig och mindre djup musik. Den nya zombifierade människotypen som skapats har inte förmåga att ta till sig alltför avancerade och känslosamma uttryck och det blir värre för varje år. Kent är ett av de få band med en mer sofistikerad stil som kunnat leva kvar i ett hav av massproducerad och motbjudande kommersiell pop och hiphop. Men nu drunknar även de i denna dynga och med sig tar de det gamla Sverige, det som många av oss har vuxit upp i men som nu i princip bara är ett minne blott. Och det är på tiden att folk inser det. Håll inte kvar vid folkhemsromantik, midsommarnostalgi och meningslös Svensson-livsstil! Detta är bara ytliga reliker av en svunnen era och vi står nu inför en övergång till en ny tid. En brutalare och allvarligare tid när saker ställs på sin spets. När svensken och europén måste lär sig simma eller drunkna, slåss för sitt liv eller gå under.
Vänd ryggen mot det officiella ”Sverige”. Deras anti-svenska, anti-europeiska och fördummade låtsas-Sverige. För det är inte vårt Sverige.
Men fortsätt gärna lyssna på Kent. För deras musik är vår (oavsett vad de själva må tycka om den saken) och den kan vara en del av soundtracket till Sveriges och Europas pånyttfödelse. Till något vackrare och mer autentiskt.
Avslutningsvis är det värt att nämna några ord om videon här ovan som Kent gjort för att markera slutet på sin musikaliska resa. Det är en vacker odyssé genom deras karriär och den ger för mig ett väldigt estetisk intryck och ser på vissa sätt ut så som en radikal-estetisk revolution skulle kunna se ut. En hyllning till döden, skönheten och till livet. Den ger ett närmast ”fascistiskt” intryck, med en postmodern, subkulturell och tonårsromantisk twist. Ett värdigt avslut på en fantastisk musikalisk karriär och en passande markering för slutet på en era.
”Ni kan skratta om ni vill
Håna oss vi rör oss ni står still…”
Den som vill läsa mer om Kent här på Motpol kan se några av mina gamla texter där Kent berörs:
https://motpol.nu/nordanvind/2010/12/17/det-skona-eller-intet/
Lämna ett svar