Här fortsätter Nordbo sin exposé över "liberalismen", med hjälp av Paul Gottfrieds "After liberalism: Mass democracy in the Managerial state.". Del I kan med fördel läsas först.
På 1960-talet kopplades pluralismen samman med idén om ett globalt samhälle i USA. Politiker och journalister började identifiera sitt land som en universell nation. De förde fram medborgarrättsrevolutionen som en degel i vilken man kunde reformera den amerikanska identiteten. En koppling gjordes mellan att svarta skulle ha samma rättigheter som vita och att nationella gränser skulle brytas ned. Medborgarrättsrörelsen och strävan att öppna USAs gränser för ett växande antal immigranter från tredje världen blev alltså närliggande tendenser under 60-talet.
Poängen är inte att vissa väljer att göra en koppling mellan medborgarrätt och immigrationsrätt, något som exempelvis New York Times gör regelbundet, enligt Gottfried. Det är snarare så att pluralismen har blivit en överordnad amerikansk trosbekännelse som används för att rättfärdiga båda uppsättningarna av förmodade rättigheter. Pluralismen har åberopats sedan dess för att rättfärdiga rörelsen mot ett universellt samhälle samtidigt som man har kvävt kritiken mot projektet.
Amerikanska kritiker av invandringspolitiken har klagat över att deras argument inte bemöts på ett seriöst sätt, utan avfärdas med psykoanalytiskt pladder. Kritikerna har lagt fram argument som upplevs som korrekta av många människor, men journalister och akademiker vägrar ta diskussionen och avvisar istället andra synsätt än de egna som projektioner av personlig rädsla, fobi och fantasier.
Gottfried hänvisar till en kanadensisk forskare, Stephen Brooks, som fäster uppmärksamheten vid formbara moraliskt laddade ord och effekten av den kvävda debatten. Han har studerat statligt understödda grupper och lagstiftning i Kanada som handlar om könsförtryck och xenofobi. Brooks ser samma luddiga vokabulär komma upp till ytan om och om igen. Ord som "egenmakt" , "mänskliga rättigheter", "fördomar", "jämlikhet" och "våld i nära relationer" används av beteendevetare och offentliga administratörer för att konstruera en politisk fantasi genom att föra samman moraliska omdömen med vetenskaplig auktoritet. Forskarna som Gottfried hänvisar till visar ett mönster där kulturella och politiska frågor reduceras till saker som kan administreras, planeras och utvecklas och att privata åsikter presenteras som objektiva sanningar eller som bedömningar gjorda av "experter" (exempel I, exempel II )
Ett slående exempel är betydelsen av "våld" i en rapport från "the Canadian Panel on violence against women" från 1993. Trots att utredningen skulle vara vägledande för offentliga administratörer i hanteringen av våld, så var man mer intresserad av att rekonstruera familjen än att stoppa fysiskt våld. Brooks lägger märke till att "våld" kan stå för allt från mord till att upprätthålla manlig kontroll över hushållets ekonomi i utredningen.
Gottfried menar att den här tendensen inte avviker i någon högre grad från den pluralistiska idén så som den har framträtt under 1900-talet. Från början var pluralismen avsedd att utesluta diskussioner med individer eller grupper som inte ansågs vara tillräckligt progressiva. De tidiga pluralisterna hoppades kunna övervinna det förflutna antingen genom att visa att det var ovetenskapligt eller genom att förvisa det till den privata sfären.
Vetenskapens lockelse för 1900-talets pluralister hade ideologiska och till och med messianska drivkrafter, enligt Gottfried. En av pluralismens dogmer går ut på att skillnaderna mellan olika folk är obetydliga och att de kan fås att försvinna genom sociala ingenjörskonster. Det är miljön, inte arvet, som formar oss, hävdar pluralisterna. Franz Boas studenter var särskilt häftiga i sina angrepp mot de som hade andra synsätt. Under andra världskriget anklagade de sina kritiker för att sympatisera med nazisterna i Tyskland. 1944 fick Franz Boas anhängare redogöra för sina ståndpunkter på uppdrag av UNESCO. Följande påstående torde ha fått evolutionära vetenskapsmän att häpna: "Biological studies lend support to the ethic of universal brotherhood, for man is born with drives toward universal cooperation."
Vart för oss projektet som ska ge oss ett universellt samhälle egentligen? Åtminstone efter andra världskriget har ju utvecklingen drivits i riktning mot att gränserna avvecklas, nationerna förlorar sin suveränitet och underordnas en transnationell byråkrati. 2010 års nobelpristagare i fysik, André Geim, uttryckte sin kritik med följande ord nyligen: "De senaste årtiondena har varit relativt lugna för vår planet. Men utan något påtagligt hot utifrån står vi inför ett annat hot, inifrån … Ett okänsligt uttalande kan göra slut på en politisk karriär och en enda journalist kan trakassera en regering eller en kungafamilj. Vetenskapen är inte immun mot sådana påtryckningar … Mänskliga framsteg har alltid drivits på av äventyrslystand och okonventionellt tänkande. Men när ropen skallar efter "bröd och skådespel" så glöms ofta dessa dygder till förmån för den ängslighet och politiska korrekthet som nu råder. Vi sjunker allt djupare ner i ett tillstånd av medelmåttighet och till och med idiokrati."
Min åsikt är att Paul Gottfrieds bok ger en bra förståelse av mekanismerna som ligger bakom fördumningsprocessen som André Geim kritiserar. Ända sedan andra världskriget har oliktänkande frysts ut, trakasserats och patologiserats av de som driver på det globalistiska politiska projektet och resultatet ser vi nu genom handlingsförlamning, rädsla, feghet och ett ängsligt flockbeteende som leder oss in i en allt värre idioti.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
