”Tänkandet stiger ned i armodet hos sitt preliminära väsen.”
Martin Heidegger
Nihilismen är viljan att vilja och dess livsinställning bygger på en utbredd känsla av värdeförlust. Nihilismen är en aspekt av den moderna samhällsepoken, den genomsyrar konsten, politiken, filosofin på otaliga sätt. Nietzsche är kanske den mest kända företrädaren för nihilismen då han deklamerade att de högsta värdena devalverar sig själva, samt talade om ”Guds död”, som i vår kultur betyder den kristna gudens död i våra medvetanden – en händelse vars utveckling ännu inte har tänkts till sitt slut.
Nittonhundratalets filosofi vore otänkbar utan nihilismen. Ernst Jünger kallar nihilismen en ”maktfaktor”, ett öde som ingen kan undkomma, och beskriver att kontakten med det absoluta har blivit omöjlig – det existerar ingen högsta ordning i tänkandet. ”Moraliskt är vi antingen hänvisade till ett förgånget eller till något ännu osynligt som håller på att bli till.”
Nihilismen hänger därför intimt samman med det moderna projektet, som enligt filosofen Stanley Rosen är en radikal manifestation av viljan till makt, en mänsklig skapelse, en ny värld eller perspektiv på de kaotiska element från vilka världar genereras. Världen är att den är, ett meningslöst spel; den är möjlighet mer än aktualitet. Det vi kan bli, viljan, är viktigare än det Heidegger kallade ”gåva”, ”öde” och ”ordning”. Nihilismen försöker överkomma dåtiden till förmån för sitt eget framtidshopp – som dock ytterst förblir någonting okänt. Nihilismen kräver enkelt uttryckt sina tillskyndare, sina nyttiga idioter. Bångstyriga nostalgiker göre sig icke besvär!
En viktig distinktion
I massmediala sammanhang är tyvärr inte ordet nihilism särskilt vanligt förekommande. Det vanliga när det används är att det betyder ett slags kaotiskt våld eller en stegrad dödsdrift. I SVT:s Agenda (28 maj 2017) användes ordet ”nihilism” om IS. Forskare tvistade då om huruvida IS hade blivit nihilistiska eller inte. Dyrkar de enbart undergången och förstörelsen? Har de tappat sitt mål eller inte? Samma fråga skulle kunna ställas om politiker i Västeuropa: har de tappat sitt mål? Dyrkar de förstörelsen?
Viktigt att komma ihåg är att nihilism måste delas upp i passiv och aktiv. Den passiva nihilismen reagerar på ett mållöst och kaotiskt sätt på den allmänna värdeförlusten, och skapar kaos, medan den aktiva nihilismen är förmågan att skapa en ny ordning ur det värdelösa. Den aktiva nihilismen är ”vilja”, eller ännu hellre ”viljan till vilja”. Den kräver, som tidigare nämnts, sina tillskyndare, sina troende anhängare. Utan dessa (kanske också med dem) kan upplösningen av äldre livsformer fortsätta tills dimmorna döljer allt som tidigare ansetts heligt.
Dilemmat
För traditionalister och konservativa är den brännande frågan hur moderna, eller alienerade, från vår tidigare kultur och andlighet vi kan bli, utan att bli ytterligare en av de nihilistiska krafterna som fjärmar oss från livskällan. Här handlar det inte enbart om intention utan också om effekterna på vårt själsliv.
I någon mening är all politik nihilistisk. I politiken förhåller vi oss tekniskt till historien och människorna. Politik är ett slags ordningssinne, och ordningssinne och klinisk renhet är nihilistiska. Det prisade ”objektiva tänkandet” under nittonhundratalet är precis talet om ”värde-fria” åskådningar på omvärlden, dvs världen befriad från mening; vi kan också säga ”den meningslösa världen”.
Moderniteten, kapitalismen, politiken och nihilismen präglas alla av viljan till makt eller viljan till vilja; att dominera Varat istället för att låta det vara. Nuet är, enkelt uttryckt, mindre värt än framtiden.
Nihilismen pekar, liksom platonismen (och tyvärr vissa delar av kristendomen) mot en annan värld än traditionen och nuet. Här sitter vi fast.
Vi får varken låta oss alieneras från vår alienation, eller bygga desperata avgudar ur våra ruiner. Låt oss först som sist försöka hörsamma nihilismen. Låt oss tänka över dess underström i vårt samhälle och kultur. Låt oss stiga ner i vårt eget armod.
Om skribenten:
Simson Skullman är lutheran och arbetar som präst i en svenskkyrklig församling i södra Småland. Han har studerat teologi och filosofi, och beskriver Svenska kyrkan som ett andligt DDR. Stor del av sin tid tillbringar han med att knyta näven i fickan samt att på lediga stunder skriva betraktelser. I sitt skrivande försöker han iaktta andliga aspekter av det samtida sönderfallet.
Om skribenten: Gästskribent
