Carl Kavaleff – lärare och personlighet i Norra Latin (del I av II)

Filosofi, Historia, Ideologi, Konservatism, Kultur, Marxism, Rekommenderat, Samhälle

  • 8
    Delningar

Carl Kavaleff var en småväxt man med mörkbrunt hår och värdig hållning. Hans aristokratiska framtoning var naturlig för honom som medlem av en rysk adelsätt, vilken under 1800-talet hade kommit till Finland. Hans värdiga yttre förstärktes under hans tid i Finlands armé, i vilken han hade tjänstgjort som officer under landets två senaste krig. Kavaleff var under fyra år, 1960-1964, min lärare i historia och modersmålet i Norra Latin.

Detta läroverk invigdes 1880 och är byggt i nyrenässansstil. Inuti präglas Norra Latin av de båda ljusgårdarna och vackra målningar utförda av berömda svenska konstnärer. Skolan används ej längre för undervisningsändamål utan är en konferensanläggning. Byggnaden är idag kulturskyddad.

Norra Latin var ett av Stockholms förnämsta läroverk och fram till 1961 en pojkskola, ”Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm”. Den är belägen vid Drottninggatan 71B mittemot Norra Bantorget. Upptagningsområdet hade under min tid utökats till stora delar av Stockholm. Främst kom eleverna dock från Kungsholmen och Norrmalm. Skolans uppgift var att förbereda unga mänskor, så att de i framtiden skulle kunna vara kompetenta att överta ansvarsfulla befattningar. Den var bildande och därför krävande. Eleverna uppmuntrades att maximera sina kunskaper. Allmänbildande ämnen som geografi och historia gavs stort utrymme, liksom främmande språk, på reallinjen främst engelskan och tyskan. Skolan var dock ej svårare att ta sig igenom än att även normalbegåvningar med en god kulturell bakgrund och ett gott sittfläsk utan större problem kunde få hyggliga vitsord.

När vi studerade franska hade vi tyvärr aldrig några salskrivningar, varför man inte behövde ägna samma energi åt detta ämne. Dessutom hade vår klass oturen att råka ut för dåliga lärare. Fransklektionerna blev för vår annars hårt hållna klass, som av lärarkåren ansågs vara skolans bästa, något slags säkerhetsventil. Under dem ägnade vi oss därför åt bus. Det beklagar jag naturligtvis i dag, eftersom jag numera knappt har reminiscenser kvar av fransyskan. I övriga ämnen hade vi goda och ibland till och med utomordentliga lärare. Minst tre främmande språk och grannspråken danska och norska bör en svensk, som söker en högre bildning, lära sig att åtminstone läsa. Under min tid i Finland lade jag nämligen märke till, hur intellektuellt överlägsna de studenter som kunde flera främmande språk var de som nöjde sig med ett eller två. För Kavaleff var detta självklart. Själv försöker jag kompensera min icke-existerande franska med en knagglig finska.

Våra lärare måste kunna mycket för att ha något att ge eleverna. Hälften av dem var följdriktigt doktorer eller licentiater. En historielärare hade till och med professors titel. Deras lektionstid var mindre än dagens lärares, men de arbetade inte mindre än vår tids. I deras plikter ingick också att följa med vetenskapens och kulturens framsteg samt att delta i det offentliga samtalet och tillse att även eleverna fick del av det. Deras arbetstid i skolan var kortare, men inte den reella. Det ställdes betydligt högre krav på en pedagogs bildning och intellekt i det gamla gymnasiet än i det nya.

Egentligen borde jag ha gått allmän linje, i dag samhällsvetenskaplig linje, eller latinlinjen, men övertalades av min bror att välja reallinjen (naturvetenskaplig linje). Trots mitt i genomsnitt medelmåttiga studentbetyg med en stark slagsida åt det humanistiska hållet ångrar jag inte mitt val. Reallinjen var nämligen den svåraste linjen i det gamla gymnasiet, varför de som valde den måste övervinna ett större motstånd än andra elever för att klara sig igenom. Det har skärpt mitt intellekt, och jag har ur naturvetenskaperna kunnat hämta inspiration för mitt historiefilosofiska tänkande. Därför uppmuntrar jag ungdomar med en allsidig begåvning att idag välja naturvetenskaplig linje. Ibland har jag också lyckats. Ungdomarna har heller inte ångrat att de följt mitt råd. För dem som gick reallinjen stod alla studievägar öppna, vilket ej var fallet för de andra studenterna. En humanist eller samhällsvetare som söker inspiration i naturvetenskaperna löper emellertid risken att överföra deras metoder till sitt eget område. Då blir resultatet en katastrof, eftersom naturen saknar subjekt.

Antalet studenter ur socialgrupp III som avlade studentexamen i det gamla gymnasiet var under 1960-talet procentuellt sett ungefär lika många som i dag, eller kanske fler. Antalet ungdomar ur arbetar- och småbrukarhem som avlade studentexamen under samma period i Finland, vilket då hade ett ännu mer krävande skolväsen än det motsvarande svenska, var emellertid procentuellt sett dubbelt så många som i Sverige. Det är således ambitionerna och bildningsnivån i hemmen som är avgörande för hur många som klarar sig igenom ett avancerat skolväsen, inte i första hand detta systems form och innehåll. Kunskapsnivelleringen innebär bara, att eleverna inte får utveckla sina anlag och har ingen betydelse för den sociala rekryteringen till universitet och högskolor. Däremot spelar antalet gymnasier i en region eller en stad en roll. Fördelen med att alla skolelever numera under nio år går i samma klass är social och inte pedagogisk. Dess värde ligger i, att ungdomarna har större möjlighet att få en inblick i andra sociala miljöer än sin egen.

Kavaleff klädde sig, liksom alla lärare i Norra Latin, smakfullt. Han bar enkla, skräddarsydda kostymer av fyrtiotalssnitt med tillhörande väst, grå, ljusblå eller vit skjorta och en sober fyrtiotalsslips. Hela min skoltid använde han bredbågade glasögon, som förstärkte intrycket av en stor man. Under de tre dagar på våren, då fjärderingarna dimitterades, var han alltid iförd jaquette.

Vår historie- och svensklärare var ekonomiskt oberoende. Han verkade som lärare bara därför att han uppfattade det som ett kall att bilda ungdomar för att de skulle kunna uträtta någonting för sig själva och sitt folk. Det faktum att han var ekonomiskt oberoende påpekade han gärna, liksom vad därav följde, nämligen att han inte för sin existens var tvungen att dansa efter skolöverstyrelsens pipa. Han sade rent ut, att om han i morgon dag blev avskedad från sin tjänst för vad han gjorde, sade och tänkte, skulle det inte påverka hans materiella existens det minsta. Dessutom kunde lärare vid den tiden endast avsättas av domstol, eftersom de var ämbetsmän. Det var således ingen lätt sak. Allt detta jämte hans erkända skicklighet som pedagog bidrog till att öka hans självkänsla, som smittade av sig på oss. Vi visste att vi hade en bra lärare, och när vi blev studenter, visste vi med oss att vi kunde någonting. Han ställde stora krav på oss, men det var nödvändigt för att vi skulle utvecklas, och när vi gick framåt fick vi någonting tillbaka i form av svalt beröm och bättre vitsord. De högsta kraven ställde han emellertid på sig själv.

Fastän Kavaleff inte behövde arbeta för sitt uppehälle, var han mycket plikttrogen och samvetsgrann. Det framgick exempelvis, när han en förmiddag ramlade i skolan och bröt benet. ”Kalle”, som vi benämnde honom när han inte var i närheten, fördes till sjukhus i ambulans, fick benet gipsat och återvände några timmar senare hoppande på kryckor och återupptog undervisningen. Ibland var hans hals så sjuk att han tappade rösten, men han stannade vid dylika tillfällen inte hemma utan kallade fram en elev till vilken han viskade vad han ville ha sagt. Eleven fick vara förbindelselänk mellan läraren och klassen. Inte ens hans magsår kunde hindra honom att bedriva sin undervisning. Han hade fått en rysk kula i magen.

Trots sin värdighet var Kavaleff aldrig dryg. När han rörde sig i Norra Latin, viskade skolans elever respektfullt: ”Där går Kavaleff.” Den värdiga utstrålningen ledsagades av ett skarpt intellekt och en mycket omfattande bildning. Han var en produkt av det bästa som det dåvarande finländska och svenska bildningsväsendet kunde åstadkomma, eftersom han hade finländsk studentexamen, finländsk officersexamen, svensk fil mag-examen och svensk ämbetsexamen. Vår lärare var noga med att vi skulle visa alla som arbetade i skolan lika respekt. Vaktmästaren var värd lika stor aktning som rektor. Någonting annat som han var noga med var, att vi skulle lära oss att passa tider. Den som kom för sent fick omedelbart på skallen. Det berodde inte på någon sadistisk läggning, utan var ett uttryck för hans medvetenhet om att det är nödvändigt för alla i ett avancerat samhälle att kunna passa tider. Hans pedagogik byggde på övertygelsen om vår förmåga att förstå vad han ville ge oss, ty han förklarade alltid varför någonting var nödvändigt att rätta sig efter. För min del bidrog hans uppfostran bland annat till att jag inte hyser mindre respekt för en kroppsarbetande mänska än en professor och brukar komma i rätt tid till ett möte eller en arbetsplats, även när jag saknar armbandsur.

Kavaleff var mycket intresserad av naturvetenskaperna, speciellt av fysik och kemi. Det ledde till att han bara undervisade på reallinjen och färgade av sig i hans historieundervisning. Han bör ha haft grundläggande kunskaper i naturvetenskaperna, eftersom han umgicks med lärare vid KTH och ibland hänvisade till dem. När det täcka könet höstterminen 1961 gjorde sin entré i Norra Latin, var Kavaleff emellertid inte riktigt med på förändringen, som jag personligen ansåg vara ett tecken på framåtskridande. Det är helt enkelt trevligare att gå i en tvåkönad skola än i en enkönad. Min realskola, Statens Normalskola, Avdelning Dalagatan 18, var en samskola, liksom folkskolan, varför jag var van vid att gå i en sådan och hade trivts med flickor i klassen. För ”Kalle”, var det emellertid en ny upplevelse, ty han gjorde sken av att inte ha upplevt tvåkönade klasser sedan sina endast fyra år i folkskolan. Också armén, i synnerhet den finska jämfört med den svenska under hans tid, är och måste vara en tämligen rå mansmiljö. En morgon någon av de första skoldagarna hösten 1961 kom han in i vårt klassrum och berättade: ”Ja killar, har ni sett? Det har kommit tjejer till plugget. Jo, jag kom in i en klass och började som jag brukar, och så var det några som rodnade. Då tittade jag efter ordentligt, och såg att det satt det fruntimmer i klassen.” Nu bör det dock påpekas, att Kavaleff en tid även undervisade i Franska skolan, varför han var mer van vid kvinnliga gymnasister än han ville påskina.

Tre personer har danat mig mer än andra: min far, Jarl Gallén, major i avsked och professor i historia vid Helsingfors Universitet, och kanske mest, förutom min far, Carl Kavaleff. Också många andra av hans elever har tagit starka intryck av honom. När jag och några av mina klasskamrater träffas, är därför denne lärares personlighet och pedagogik ett ständigt återkommande samtalsämne. Det var nämligen han som lärde oss att skriva och tänka. Det är mycket viktigt för en ung mänska att tidigt komma i kontakt med stora andar. Då utvecklas nämligen hennes intellekt och moral högre och snabbare. Många av dem som lyckas inom det intellektuella livet brukar tala om värdet av detta. Exempelvis den store tyske biokemisten Otto Warburg berättade, att en förutsättning för hans andliga och moraliska blomstring var det faktum att han i sitt barndomshem kom i kontakt med stora gestalter bland Tysklands vetenskapsmän och redan innan han avlade akademisk grundexamen hade förmånen att inspireras av betydande professorer. I Norra Latin var flera av våra lärare personligheter, mänskor med karaktär. De var humanister med ett betydande intellekt och stor utstrålning. Allmänt avhållen och inspirerande var vår engelsklärare, fil mag, lektor Anders Slettengren, som också fick oss att prestera vårt bästa. Mycket beroende på att han var svensk och inte finländare använde han sig av andra och mjukare metoder än Carl Kavaleff för att nå sina resultat. De av mina klasskamrater, som blev naturvetare, brukar framhålla vår fysiklärare, fil lic, lektor Stig Lindkvist, som sin främsta teoretiska förebild. Min var Carl Kavaleff. Han var en mycket krävande pedagog och tillät inget trams. ”Kalles” mål var att bilda gymnasister för att de som vuxna skulle kunna leda på hög nivå. För att kunna det måste man vara bildad. Det visste Kavaleff av egen erfarenhet. Drill är fult i alla sammanhang utom där den är nödvändig. Nödvändig är den emellertid inte bara i armén utan också när det gäller att utveckla mänskors tankeförmåga. Vad Kavaleff gjorde var att utveckla vårt intellekt, så att vi självständigt skulle kunna behandla ett okänt material. Naturligtvis lyckades han inte lika bra med alla, vilket dock knappast berodde på honom utan snarare på personen i fråga. Sådant är ofrånkomligt.

Man kan i en skola inte låta de obegåvade bestämma takten. Då sjunker nämligen undervisningens kvalitet till ett minimum, och de övriga eleverna blir lidande. Allra minst de som inte håller måttet i skolan mår bra, när de skall påtvingas en bildning de inte har förmåga att ta till sig. Att i det fallet i välmenande syfte avlägsna bildningen ur skolan är detsamma som att göra folket urarva. En ny riktning, sade Kavaleff, hämtar inte sin inspiration i det närmast föregående utan i det som fanns före denna, samtidigt som den i sig tar upp det värdefulla i den närmast föregående epoken. Det gamla gymnasiet går av samhälleliga skäl ej att återupprätta, men man bör i strävan efter att skapa en bättre skola utgå från detta och i denna uppta det värdefulla i det system som negeras. Historien går ej i en cirkel utan i en uppåtgående spiral.

Politiskt var Kavaleff en klassisk konservativ men i sin undervisning närmast vänsterhegelian. Han stod således rent metodologiskt nära Hegel och Marx, ehuru vi inte visste det då. Det här var flera år före 1968 års studentuppror. Frågan är, hur medveten han själv var om det. Själv diskuterade han aldrig sina förebilder utan talade om ”vår historieteori”. I likhet med alla riktiga konservativa var han skeptiker med en pessimistisk läggning, som kom fram främst i litteraturundervisningen. Motsättningen mellan hans konservatism och hans vänsterhegelianism genomsyrade hela undervisningen, som kryddades av hans berättelser om sitt föregående liv, många fragment ur hans ungdom men främst minnen från Finlands två senaste krig, som präglade honom djupt. Vi bör betänka, att när vi fick honom som lärare hade det bara gått 15 år sedan krigsslutet, och det kalla krigets första avspänningsperiod höll just på att inledas. Det varma kriget var sålunda fortfarande i färskt minne, inte minst bland dem som tvingats att dra på sig uniformen. Själv hade jag haft en ”andravärldskrigsperiod” i min fritidsläsning mellan 1956 och 1960, varför jag kanske bättre än många andra klasskamrater förstod, att vad han försökte att få oss att inse var, att krigsupplevelser må vara spännande att läsa om men ingenting att stå efter. Han säger i sin sista novellsamling: ”Jag är en av de många som föddes under det första världskriget och som dog under det andra.

Själv har jag träffat ett antal känsliga och begåvade mänskor med fronterfarenhet från samma tid. Också de är märkta av kriget. Liksom Kavaleff bär de på fasansfulla minnen, som de brukar skaka av sig med hjälp av sin humor: ”Det värsta med kriget var lössen!”, sade före detta undersergeanten, österbottningen och sedermera journalisten Tor Högnäs en gång när vi träffades. Han hatade dem, därför att de kröp ned på näsan, när han stod på vakt. Högnäs skrev några år senare av sig sina krigsupplevelser i en självbiografisk roman. Kavaleff orkade förmodligen inte sätta sina krigserfarenheter till pappers. Han berättade emellertid också tokroliga vitsar om dem liknande vad man hör av många andra mänskor som sett ond, bråd död på slagfältet. Kavaleff förtäljde en gång en liknande historia som Högnäs. Han hade av sina officerskamrater fått en liten vacker vit häst, som han var så glad åt. Det var bara det, att stoet hade skabb, och den överfördes till Kalle när han red henne, varför man fick skjuta märren. Finska frontveteraner brukar vara fulla av sådana historier, och de går alla i samma stil. Det är på dem som man märker hur långt framme i eldlinjen de har varit. Ju dråpligare bitar de berättar, desto värre helveten brukar de ha upplevt. Kavaleff var ibland brutalt uppriktig i sin framställning, vilket är vanligt bland finländare i hans generation och med samma sociala bakgrund. Sålunda sade han en gång: ” Killar, det första man gjorde när man var på permission var att gå och knulla.” En gosse, som var medlem i Maranata, blev mycket upprörd och skrek: ”Antikrist, antikrist!”. ”Kalle” blev vred, riktade blicken mot den upprörde eleven och sade med hård stämma: ”Hör du din skit, vad vet du om livet!

I denna mänska, som hade så rika, och många gånger obehagliga, erfarenheter av livet, bodde också ett barn, vilket han aldrig förnekade. Det avspeglades bland annat i att han med förtjusning läste ”Kalle Anka”, som han då och då hänvisade till. När klassen en gång lussade för honom, köpte vi följdriktigt ett nummer av denna serietidning till honom. ”Kalle” blev överförtjust. I denna skapelse av Walt Disney fanns åtminstone i början av 1960-talet en absurd, surrealistisk humor, som vädjade till barnasinnet. Det var det som tilltalade vår historielärare. Detta barnasinne, som aldrig dör i stora andar, var det som fick honom att ständigt ställa sig frågan varför. Denna ovilja mot att självklart godta allting var det, som han ville överföra till oss. Sitt privatliv höll han dock hemligt. På fritiden ville han vara för sig själv. Exempelvis hade han hemligt telefonnummer. De föräldrar som ville dryfta sina telningar med honom fick vackert ringa på dagtid till Norra Latin.

Kavaleff förefaller att ha varit en ensam mänska, fastän han hade flera goda vänner och kunde vara mycket munter i privatlivet. Det är emellertid inte något unikt för honom utan en egenskap som är gemensam för stora andar. Hans andra novellsamling, Försök till en triangel (1950) vittnar om hans inre ensamhet. Det är emellertid typiskt för de stora andarna. ”Bliv stor – och olycklig!” skriver Kellgren i Man äger ej snille för det man är galen. Kavaleffs livsgnista segrade dock över hans pessimism. I båda hans novellsamlingar blandas moll och dur, men det sista ackordet i dem båda är med ett undantag ett durackord. Den sista novellen i Försök till en triangel slutar i ett livsbejakande hopp: ”Därför drömmer jag ibland. Att jag förs vid handen genom doftande rosengårdar. Din hand upp på berget från vilket vägen ligger öppen – öppnar så långt ögat ser – för oss båda till livet.” Språket i hans sista novellsamling är klart och vackert i sin enkelhet. Om den sista novellsamlingen är reflexioner av en man som söker kontakt med mänskor, är den första, Jag och den röda vallmon (1948), en presentation av den konservativa filosofin både i sin storhet och sin begränsning. Debutsamlingen, som är en samling fabler, visar också på Kavaleffs stora kunskaper om den nordiska naturen. Redan i hans första noveller framträder kontrasten mellan mörkret och ljuset, det fula och det sköna, pessimismen och optimismen, men tron på livet och skönheten bryter fram och segrar i regel. Helt underbar är dialogen mellan den nyttiga rågen och den onyttiga men vackra blåklinten i slutnovellen Rågen. Den röda vallmon i rågåkern (en bild av det vackra men onyttiga i tillvaron), är visserligen ett ogräs, men blir en symbol för den (”onyttiga”) skönhet vi inte kan avstå från. Inte ens den utilitaristiskt lagda rågen kan när allt kommer omkring leva förutan den. Kavaleffs tro på livet och skönheten framgår redan av novellsamlingens titel. Författaren har ett böljande, melodiskt och rikt språk, som avslöjar en djup musikalitet. Man kan jämföra det med Harry Martinsons i Aniara. Skillnaden mellan de bådas livssyn är, att hos Kavaleff segrar livet, medan Martinson blott ser mänskans oundvikliga undergång framför sig.

Det faktum att vår svensklärare vid drygt trettio års ålder innehade en sådan visdom som han ger prov på redan i sin första novellsamling, får tillskrivas dels att han hade två krig i baken, dels att han kom från ett högt bildat hem och dels att han var finländare med ryskt påbrå. Även om hans familjebakgrund varit densamma men han varit rikssvensk och i andra världskriget legat i beredskapen, skulle han aldrig vid så unga år ha kunnat visa prov på ett sådant djup i sitt tänkande. För att en rikssvensk skall kunna inse detta faktum, bör han åtminstone först se den svenska långfilmen 1939 och därefter den finska Vinterkriget och göra en jämförelse mellan två samtida verkligheter. Eller betänka varför man i Sverige talar om skyddsrum och i Finland om bombskydd, och varför finländarna talar om sina senaste krig medan svenskarna brukar säga, att Sverige var sista gången i krig 1808-1809 (Vilket dock är felaktigt. Sverige senaste krig var mot Norge 1814.) ”Lidandet adlar”, säger man i Finland. Nu adlas inte alla av lidandet, men visa mänskor har fått sin beskärda del av det. Annars skulle de inte ha blivit visa.

Vad är du helst, lycklig och dum eller olycklig och vis?”, är ett inte ovanligt spörsmål, som man kan ställas för inför i Helsingfors. Kavaleff måste också ha känt till det och hade säkert ett klokt svar. Det framgår av hans novellsamlingar och väsen.

Att han kunde skriva en så utomordentlig prosa beror dels på rika anlag och dels på att han var finlandssvensk. I Finland har man nämligen åtminstone under 1900-talet talat och skrivit både den bästa och den sämsta svenskan. Orsaken till att landet producerar så många geniala kulturpersonligheter och stilister, varav de bästa ofta är föga eller ej kända i Sverige, är det tryck de bägge inhemska språken utövar på varandra. Finlandssvenskarna måste hela tiden vara aktsamma om, vårda och utveckla sitt språk och sin kultur för att inte gå under. Det är växelverkan mellan de båda nationaliteterna och deras hårda historia, vilken föder stora författare och andra snillrika kulturpersonligheter. Sverige har inte, och kan inte ha, några motsvarigheter till exempelvis Sibelius, Gallen-Kallela och Linna. Finländarna älskar sina stora kvinnor och män, berättar historier om dem och hedrar dem.

De finlandssvenskar som inte klarar av trycket från finskan går kulturellt och språkligt under. Jag har själv fått min bildning, mitt språk och min kultur främst från öster, dels via Kavaleff, dels genom läsning av författare som Runeberg, Topelius och Linna i Nils-Börje Stormboms utomordentliga svenska språkdräkt och dels genom en mångårig vistelse i Helsingfors.

Eftersom Kavaleff var en personlighet och berättarglad, cirkulerade många historier om honom. Han gjorde aldrig avkall på sin finlandssvenska accent utan talade vad som i Finland kallas bildad högsvenska men inte Helsingforssvenska, vars intonation ligger nära det finska högspråkets, som bygger på tavastländskan. Svor gjorde han på bildade finlandssvenskars vis och därför bara när det var ändamålsenligt samt i avsikt att belysa något väsentligt. Spydig kunde ”Kalle”, också vara. Han hade emellertid ingen hackkyckling, utan var och en som sade något dumt fick en släng av sleven. Lättast undan klarade sig de svaga, ty dem undvek han att belasta med någon extra börda. Det medförde, att vi i diskussionerna försökte att formulera oss kort, klart och koncist, ty vem vill råka ut för en välförtjänt skrattsalva från sina klasskamrater, när läraren syrligt påpekade, att ens inlägg i diskussionen inte var särskilt väl underbyggt. De begåvade men lata ansatte Kavaleff extra hårt. Han visste av erfarenhet, att den som har det för lätt i barndomen och inte heller tvingas anstränga sig i skolan får lida för det senare. Sådana mänskor får nämligen inte helt och fullt utveckla sina anlag och blir därför aldrig särskilt bra.

Vi måste skilja mellan fruktan och respekt (aktning). Fruktan för en mänska beror på att personen i fråga utövar ett skräckvälde över sin omgivning. Jag tror inte, att det fanns någon som på allvar var rädd för Carl Kavaleff, ty det behövde man inte vara. Han krävde bara, att alla skulle göra sitt yttersta, och visste att en del var mer begåvade än andra. Dem ställde han också högre krav på. Därför var han ingenting att vara rädd för. Älskad var han kanske inte av alla men oerhört respekterad. Aktningen för honom bara ökade med åren. Carl Kavaleff var nämligen en person som engagerade sig i sin undervisning och i sina elever och stod för någonting, samtidigt som han hade i det närmaste encyklopediska kunskaper. Flera av av hans elever var förvisso av annan åsikt än han, men det faktum att han kunde någonting, hyste en genomtänkt uppfattning och inte hymlade väckte vår beundran.

Kavaleff hade sin familj i Finland och bodde allena i Stockholm. Vi elever blev därför vad som främst upptog hans liv. Han behandlade oss aldrig som barn utan som vuxna och tänkande mänskor. Följaktligen duade han oss ej heller, och när han vände sig till hela klassen brukade han tilltala oss ”Mina herrar…” I själva verket måste han ha studerat var och en av oss mycket ingående. Troligen kände han vår karaktär och vår utvecklingspotential bättre än de flesta och mycket bättre än vi själva. Han analyserade oss utan och innan, framlänges och baklänges. Det faktum att Kavaleff tog sina elever på allvar utgjorde det väsentliga i hans storhet.

Han arbetade inte med morot eller piska utan med morot och piska. Piskan var olika hård mot var och en, eftersom alla inte tålde lika mycket, men ett slag var välförtjänt, varför man inte tog vid sig. Ibland, när man hade lyckats skriva eller säga någonting begåvat, började det att lysa svagt i hans ansikte och han kom med en blygsam och ofta bara underförstådd komplimang. Finländare är bra på underdrifter. Det kompenserade mer än väl de gånger vi fått lida för att vi hade uttryckt oss dumt.

Han vitsade, som tidigare påpekats, ofta om sina krigsupplevelser, vilket de flesta krigsveteraner gör för att orka stå ut med sina fruktansvärda erfarenheter, men ibland bröt allvaret fram, som en eftermiddag kl 15 den första i en månad då sirenerna ljöd. Kavaleff blev likblek i ansiktet, var alldeles tyst en stund och började sedan med låg men tydlig stämma berätta om, när ryssarna den 30 november 1939 bombade Helsingfors. Han hade uppenbarligen själv varit med om händelsen. Sedan återupptog han lugnt undervisningen.

I Kavaleffs pedagogik förekom aldrig några läxförhör, vare sig muntliga eller skriftliga. I stället förde klassen under hans ledning diskussioner om historiska processer eller dryftade de stora författarna och deras verk mot bakgrund av deras tid och vad de hade för betydelse för oss samt om det fanns några paralleller i historien, vilket är vanligt. Han visste snart vad var och en borde kunna lära sig. Var det någonting han bedrev, så var det individualiserad undervisning. Vad man fick betyg efter var ens analytiska insikter och inte någon förmåga att rabbla upp vad som stod i läroböckerna. Dem skulle vi nämligen ha öppna för att snabbt kunna slå upp fakta och årtal ur. Obligatoriska läromedel på pulpeten under hans lektioner var alla svensk- och historieböcker samt kartor, bibel och psalmbok. Det var inte så att Kavaleff var religiös, men han fick oss att inse, att ingen kan förstå vare sig västerlandets litteratur eller historia utan kännedom om bibeln och psalmboken. De kunde därför när som helst behövas i diskussionen. Saknade man en bok, riskerade man att råka illa ut. Därför hade alla snart böckerna med. ”När slöts freden i Nystad?”, kunde han exempelvis spörja en elev. Om denne inte kunde svara, blev Kavaleff arg och sade till eleven: ”Men titta i boken då; vad tror Ni att den är till för!

Vi måste dock också läsa läroböckerna, eftersom den kunskap som fanns i dem var en förutsättning för att vi skulle kunna hänga med i diskussionerna. ”Att läsa läxan är naturligtvis alldeles frivilligt”, sade läraren, ”men fan tar den som inte kan den.” Om man inte exakt kände till exempelvis något mindre väsentligt årtal, eller någon mindre viktig person, var det dock ingen katastrof, bara man hade ett begrepp om tiden i fråga och förstod den. Kalenderbitare hade han ingenting till övers för. Relevanta data av betydelse för ens kronologiska medvetande, på vilket både historie- och litteraturundervisningen vilar, måste vi dock kunna och själva inse vilka som var viktiga att lägga på minnet.

Ulf Modin har bland annat skrivit DDR-boken och ”Det är rätt att göra uppror”.


  • 8
    Delningar
  • stevenstills

    Ja vi är många som har gamla läroverkesminnen. Morgonbönen i aulan som man inte fick missa Dörren stängdes obönhörligt 5 minuter i åtta av vaktmästaren som antecknade alla som kom försent. Jag minns också ett ålderdomligt julspel som hölls i skolan med riktiga sångare. Bas och flera stämmor och lite rekvisita. Jag minns basrösten som sjöng ”Gamle gångaren Gode”. Var det inte en genklang av 1800-talet jag då fick uppleva där i läroverket i början på 1960-talet?

  • Patria

    Tack för en utomordentlig text.

  • JB

    Tack för en fin och välskriven genomgång från en artigare och mer respektfull tidsanda, överlag, samt påminnelser om många av dåtidens lärares stora ansvarskänsla och självdisciplin.

    På DGS finns (5 jan?) ett intressant inlägg av Patrik Engellau, som handlar om dagens svenska skola, samt om alternativa privata skolor, eller även om hemskolning, som alternativ som en del föräldrar då alltmer verkar vilja välja….

    Där finns intressanta kommentarer också….

    Men, men, en del kommentatorer, och kanske även PE, verkar vilja glömma bort det andra världskriget, och vad som infördes av olika ansträngningar att kunna skapa medborgare som inte – enbart lydde order- , och de s.k. antiauktoritativa ideal som utvecklades, även inom skolans värld, efter och under detta krig….. ….

    Filmen ”Hets” , av Ingmar Bergman, med Stig Järrel i huvudrollen, som kom 1944, om den i grunden mycket rädda läraren med tendenser till sadism och ett överdrivet kontrollbehov därför, syftade till att försöka att bryta alla former av – auktoritetstro – i samhället, och särskilt kanske då inom skolans värld….

    Förmodligen ville man skapa en propaganda som vände sig mot att befolkningar kunde utvecklas till, eller kunde förledas till att bli som nickedockor, och till att – endast lyda order – ….vilket man då såg kunde leda till totalitära skräckregementen…såsom det regemente man då såg att Hitlertyskland hade kunnat utvecklas till att bli….

    ”Antingen är ni med oss eller också är ni mot oss”….är väl en standarddevis som ofta och gärna vill användas inom flera olika varianter av samhällsstyre, men som lätt kan gå överstyr och bli fanatiska styren, med mycket paranoida inslag, och med mycket skrämselpropaganda i sina bagage…

    De konsekvenser som kanske på ett desperat vis, och samtidigt kanske även både på ett diaboliskt eller sadistiskt sätt, genom mycket stränga lagar, då vill införas mot de människor som kanske vägrar att – lyda de order – som just sådana eventuellt paranoida och fanatiskt diktatoriska samhällen utfärdar, medför att de flesta människor i sådana samhällstillstånd då verkligen vill underordna sig, eller just – lyda de order – , som utgår från de auktoritativa auktoriteterna som där och då dikterar livsvillkoren för alla medborgarna.. .. ….

    Dessutom så segrade en kommunistdiktatur tillsammans med en västvärld, med USA i spetsen, över Tyskland, där dessa segrare segerrusiga och glada tog varandra i handen och gratulerade sig själva och varandra över att ha besegrat det onda, det fanatiska, det desperata Tyskland …. dvs., det Tyskland som då ansågs ha klivit över alla anständigheters gränser i just sin fanatism….

    Filmen ”Hets” ville då förmodligen propagera för ett – motstånd – mot alla former av – fanatiska auktoriteter – ?

    Eller motstånd mot alla former av – auktoritetstro – , över huvud taget, och försöka att påvisa den skröplighet, eller den desperation, den kärlekslöshet, samt sadism och hysteri, den rädsla, ja, den paranoida personlighetstyp som då menades, och antogs, kunna ligga bakom ett (sådant fanatiskt) och diktatoriskt s.k. – auktoritativt – beteende….

    Ibland kan man kanske då lyckas med att förstöra även – goda auktoriteters auktoritet – när man då tappert vill försöka undergräva alla – onda auktoriteters auktoritet – ?…

    Vilket då kanske sakta men säkert har skett inom särskilt ett svenskt skolväsende, men kanske även i övriga samhället…?

    Dessutom har delar av en grundskola även kanske påverkats av pedagogiska ideal inom t ex en montessoripedagogik (med deviser som: – Lär mig att göra det själv – , som kanske delvis då har missförståtts …, samt även påverkats av en s.k. – Fri pedagogik – , vilken t ex bedrevs på en försöksskola i England, på skolan ”Summerhill”, där då särskilt besvärliga elever fick bedriva – ickeauktoritiv skolverksamhet – och mer eller mindre gavs – helt fria tyglar att styra sig själva – , och andra pedagogiska – läror – som då menats vara just s.k. – antiauktoritära – skolverksamheter….)…

    Men, att genom en avskräckande filmpropaganda, och delvis missförtådda pedagogiska läror eller pedagogiska ideal, lyckas med att undergräva goda lärare och deras nödvändiga auktoritet inom en skolsituation, (där då de vuxna lärararnas auktoritet och goda och myndiga ledning då verkligen krävs för att kunna skapa just – ordning och reda – i en klassrumsssituation…), det kan då inte betecknas som en s.k. – god utveckling – , inom skolans värld, och inte heller då inom det övriga samhället (även om de ansatser som då efter kriget då ansågs vara s.k. – goda viljor och goda ansatser – , då de just efter det fasansfulla krigandet började att utvecklas och började att tillämpas…)……….

    De lärare som utövar auktoritet med omtanke om elevers väl och ve, samt med goda psykologiska insikter och omdömesförmågor, med kärlek i botten och inte med en paranoid rädsla, samt med en god vilja att leda elever på s.k. – rätta studievägar – , för elevernas bästa möjligheter att då maximalt kunna utveckla sina förmågor och resurser (vilka ju kan variera från elev till elev…), det är ändå de lärare som ofta uppskattas mest även av elever själva, och också då även ofta av föräldrar som då tycker om att sådana lärare skapar en respektfull klassrumssituation för deras barn… ….

    Sådana lärares autkoritativa auktoritet krävs där och då, för att kunna skapa de förutsättningar som i sin tur kan skapa de bästa studiemöjlighetern för eleverna. ….. …

    (Dessutom, förutom ett propagandistiskt (socialistiskt?), program för att undvika att skapa medborgare, som – enbart lyder order – , och genom ett förespråkande av s.k. – antiauktoritativa skolor – , osv., så har ju också ett slags – undergrävande – skett i hela samhället, av också en s.k. föräldraauktoritet …..

    Alltså lärare och föräldrar, samt alla övriga vuxna i samhället, skall, som – antiauktoritetsideal – , då hellre mer vara som – kompisar – i relation till alla barn och ungdomar, vilket kanske idag kan ses och inses, samt förstås, som ändå inte vara så lyckad pedagogisk situation…..(eftersom barn är barn, ungdomar är ungdomar och vuxna är, eller borde då vara som ideal, vuxna….)…

    När en röresle som ville kallas för – Rör inte min kompis – , drevs, som en motkraft till invandringskritiska yttringar av de lite mer – grova slaget – , i början av -90-talet, (vilka människor i samhället var det egentligen som instigerade, drev fram och som påverkade eller skapade, dessa olika rörelser och motrörelser i samhället egentligen…?…), så bekräftar det synen i det svenska samhället att – alla människor, barn som vuxna, gamla som unga, invandrade som ursprungsinvånare – , skall alla just bli betraktade som – kompisar – , före allting annat?……..

    Vilket kanske ändå är att vilja försöka att – nivellera – alla människor till någonting som de inte egentligen är, eller försöka att – göra alla människor lika – , samt propagera, i samma andetag, för den välkända devisen – Alla människors Lika Värde – ?…

    (Denna devis, att alla människor har för alla människor ett lika värde, är märklig då den stämmer illa med en verklighet egentligen…?…Dvs., i en verklighet så har i stort sett ingen enda människa möjlighet att kunna ge alla människor ett lika värde till alla människor….? Dvs., i en verklighet så äger det mer en riktighet att säga att just – Alla människor har för alla människor ett – OLIKA – värde ?… Detta kan sägas, fastän samtidigt då alla människor naturligtvis och oundvikligen, samt oförändringsbart, ovedersägligt, självklart och ovillkorligen, och också obönhörligen samt på ett likvärdigt och oföränderligt vis, att alla människor just tillhör – Arten människa – …..)

    Barn är barn, unga är unga, vuxna är vuxna, gamla är gamla, invandrade är invandrade och ursprungsinvånare är ursprungsinvånare, vilket inte är så lätta och enkla saker, eller företeelser, att så enkelt kunna varken negligera eller kunna förändra eller ändra på, enbart med hjälp av några – ord – ?…

    Ord som då t ex – kompis – , eller kanske ord som – tavaritj – , eller – kamrat – , osv., et cetera….

    Det är nog ändå tveksamt… …..

    • Trogloditus

      För övrigt, Hets spelades mestadels in i Södra Latin, men när eleverna springer i trapphuset är de i Norra Latin.

  • Trogloditus

    Det där är min gamla gymnasieskola. Men jag har inga minnen att berätta om starka karaktärer. De började dö ut i slutet på sjuttitalet. Tidigare kunde man ha starka åsikter och stå upp för kulturella värden men ändå göra karriär. Det går inte idag.