Återstår endast reaktionen?

Debatt, Konservatism

  • 18
    Delningar

Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda.

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d. radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet.

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen.

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personligen föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där.

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant.

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ?

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär.

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta.

Länge leve reaktionen!

Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.


  • 18
    Delningar