Revolutionären Ernst Jünger

Okategoriserade

Ernst Jünger hade många ansikten. Dekorerad veteran, nationalrevolutionär aktivist, politiskt inkorrekt men hyllad författare, entymolog, psykonaut, et cetera. Ett av dessa ansikten beskrivs i Carl-Göran Heidegrens kvalitativa studie Preussiska anarkister – Ernst Jünger och hans krets under Weimar-republikens krisår.

Heidegrens bok utspelar sig som namnet antyder under Weimarrepubliken, perioden mellan Första världskriget och Tredje riket. Det var en period av både ekonomisk, kulturell och politisk kris, statens legitimitet var ifrågasatt och kuppförsök och öppna strider var inget ovanligt. Tyskarna ansåg allmänt att Versaillesfreden var orättfärdig. Under denna instabila era var Jünger en av de ledande gestalterna i en revolutionär krets av människor som i många fall gått till historien.

Preussisk anarkism

Gestaltande av det gestaltlösa, begränsande av det gränslösa, tyglande av viljan som vill det hela till att tjäna delen för det helas skull, överhuvudtaget tjänst utifrån frihet, tuktan utifrån fullhet, lydnad utifrån makt

– den preussiska hållningen enligt Friedrich Hielscher

Med ”preussisk anarkism” avser Heidegren och Jünger känslan hos en mycket specifik människotyp som efter Världskriget fann sig leva i Weimarrepubliken. Alla de värden man levt och kämpat för var plötsligt ogiltigförklarade, istället för heroism och lydnad hade borgerliga värden intagit samhällets både symboliska och högst reella centrum. Man upplevde sig leva i ett undantag, i ruinernas kaos. Jüngers krets ansåg dock inte att det fanns något värde i att återuppliva det gamla kejsardömet heller, utan man såg fram mot att det borgerliga systemet skulle gå under och ersättas av något nytt. Något nytt som förmådde uttrycka gamla värden i nya former.

Emedan vi är borgarens oförfalskade, uppriktiga och obönhörliga fiender så bereder oss denna förruttnelse ett nöje. Vi däremot är inga borgare, utan söner av krig och inbördeskrig, och först när allt detta, denna cirkelrörelse i det tomma, sopats undan kommer det att kunna utveckla sig som ännu ryms inom oss av natur, elementär kraft, äkta vildhet, urspråk, förmåga till verklig alstring med blod och säd.

– Jünger

Längtan efter en ny stark stat, byggd på verklig auktoritet, var ekvationens preussiska del, längtan efter det borgerliga samhällets undergång var dess anarkism. Här kan man i viss mån spåra frön till den äldre Jüngers anark-begrepp, personen som mentalt ställer sig utanför en politisk ordning han eller hon inte kan sympatisera med. Skillnaden är att den yngre Jüngers preussiska anarkister också aktivt ville bidra till en sådan ordnings undergång.

Der Arbeiter

Teknikens perfektion är ett av kännetecknen på fullbordan av den totala mobilisering som vi är inbegripna i. Denna förmår därför höja livet till en högre organisationsnivå, men inte som framstegstanken trodde, till en högre värdenivå. I denna perfektion är det dynamiska och revolutionära rummets avlösning av ett statiskt och mycket ordnat rum antytt.

DA

Jünger lanserade under Weimartiden begreppet ”der Arbeiter”, där han gjorde sig till talesman för tidserans rörelse i riktning mot samhällens och tidvis kontinenters totala mobilisering. Detta var, oavsett hur förförisk den kan ha framstått, i grunden en nihilistisk rörelse, och den äldre Jünger framstår som betydligt mer tveksam till modernismens totala mobilisering (han talar här om det hela som en titanisk tendens).

Nationalrevolutionären Jünger hade studerat den sovjetiska ekonomins femårsplaner, som vid denna tid uppnådde dubbelsiffrig tillväxt i procent och även av en hel del fascister och andra icke-marxister sågs som framtidens alternativ till den krisdrabbade världskapitalismen, han hade även personlig erfarenhet av det första världskrigets gradvisa omvandling av hela samhällen till krigsmaskiner. Samhällets totala mobilisering framstod därför som både attraktivt och oundvikligt, och individens försvinnande och övergång i typer tycktes vara en tendens i tiden. Man kan här alltså spåra inslag av både nietzscheanskt övermänniskoideal, där Arbetargestalten är den nya typ som lärt sig att bli ett med tekniken och den ständiga rörelsen, av futurismens ”teknofili”, och av nationalbolsjevismens hyllande av det planerade och post-borgerliga samhället. Något som Jünger ger namnet ”arbetsplanen”. Heidegren nämner också ”arbetsdemokratin” som en del av idealet, något som påminner om både syndikalism, rådssocialism och korporatism. Värt att notera är dock att ”Arbetaren” hos nationalrevolutionären Jünger inte har någon koppling till Marx’ ekonomiska kategorier. Tvärtom var det under världskriget som denna typ började kunna urskiljas bland de soldater som blev ett med tanks och stridsflyg, gasmasker och total mobilisering, och Jünger tycks heller inte skilja mellan hjärnans och handens arbetare. ”Arbetaren” i vår tid, och den nära framtiden, kan också snarast vara hackern som är uppkopplad direkt till nätet neuralt, eller cyborgsoldaten som inom en inte särskilt avlägsen framtid lär göra sin entré på krigsskådeplatserna. Det finns här alltså en viss koppling mellan Jüngers Arbetargestalt och det arkeo-futuristiska idealet.

Säkert är att i en teknisk värld, som blivit till en slags andra natur och så invand att den knappast längre märks, kan även människans natur åter utveckla sig friare och mera otvunget.

Arbetargestalten kom att utsättas för hård kritik även av Jüngers vänner och förebilder, bland annat menade Albrecht Erich Günther helt korrekt att han missade de biologiska förutsättningarna, och Spengler att han fjärmade sig från den ännu i högsta grad levande bondeklassen. Han frångick också den egentliga nationalismen med begreppet. Något hållbart alternativ till den borgerliga tillvaron var det alltså inte, och Jünger själv blev också med tiden mer skeptisk till den typ av totalitära/titaniska samhällen han där beskrev.

Jüngers krets

Heidegren beskriver också den krets i vilken Jünger rörde sig. Flera av dessa individer var värdefulla och betydande tänkare i sin egen rätt. Där fanns hans bror, Friedrich Georg, också han krigshjälte och framtida författare. Där fanns även statsfilosofen Carl Schmitt, en betydande gestalt och teoretiker i den antiliberala miljön. ”Nationalbolsjeviken” Ernst Niekisch, som gått från marxism till en alltmer tysknationell ståndpunkt, var också en återkommande gäst i den jüngerska cirkeln. Andra gestalter som mer eller mindre perifert dök upp där var bland annat Arnolt Bronnen, Edmund Schultz, Goebbels och den hedniske nationalisten Hielscher.

Heidegrens beskrivningar av dessa intressanta personer, inte minst Hielscher och Niekisch, hör mig veterligen till det mest ingående som på svenska skrivits om dem. Jüngers val av vänner antyder även hur han skulle komma att ställa sig till det Tredje rike som kom att avlösa Weimarrepubliken. Niekischs hårda kritik av Hitler, vars socialism han såg som otillräcklig, renderade honom exempelvis ett livstidsstraff, och även Hielscher kom under kriget att ta del i en del mindre lagliga förehavanden. Jünger själv höll en mer diplomatisk distans till den nya ordningen, även om han i privata kommentarer var kritisk.

En intressant och värdefull bok är det hur som helst Heidegren skrivit, med en neutral och grundlig beskrivning av ett av de viktigare kapitlen i den antiliberala idétraditionens historia. Den känsla av främlingskap i Weimar som Jüngers krets kände påminner på många vis om liknande känslor hos vår tids nationalrevolutionärer, även om det här snarare talas om det ”mångkulturella samhället” och ”demokratin”. En inspirerande beskrivning ger Heidegren hur som helst, som kan ge en viss människotyp möjlighet att känna igen sig i en äldre generations kamp och ideal.

Heidegren har även skrivit en intressant studie av några tänkares filosofiska antropologi, alltså deras syn på människans natur, med titeln Antropologi, samhällsteori och politik. Han tar där bland annat upp neo-frankfurtianen Jürgen Habermas, och den för identitärer särskilt intressante Arnold Gehlen (vars antropologi spelat en viktig roll för den Nya Högern). Den är dock teoretiskt tyngre än Preussiska anarkister.

En samling länkar till äldre inlägg om Jünger återfinns här:

Ernst Jünger – Storm av stål