I dagarna har ledarna för de såkallade G20-länderna mötts i London för att försöka mildra effekterna av den senaste världsekonomiska krisen. Detta är av flera skäl intressant.
Mot en post-amerikansk ordning?
Dels antyder mötet att maktförhållandena i världsekonomin delvis förändrats. Nya regionala stormakter i det som traditionellt setts som ”Tredje världen” deltar i G20, men inte i det mindre G8. Uppenbarligen var det nödvändigt att förankra åtgärdspaketet i det större G20.
Den ekonomiska ordningen efter Andra världskriget har annars byggts upp av och dominerats av USA, som också varit dess hegemon (världspolis och ledande makt). Organisationer som Internationella Valutafonden/IMF, Världsbanken och NATO har varit några av de USA-kontrollerade pelarna i denna ordning, och den amerikanska dollarn har tjänat som en världsvaluta. USA har också varit skickligt på att ersätta eller kooptera eliter i andra länder, exempelvis i det ockuperade Europa, Japan och idag Irak.
Landets hegemonstatus har dock varit på tillbakagång under flera decennier, och därför tvingas man i försöken att skapa ekonomisk stabilitet att bjuda in nya stormakter. Detta visar också att en mentalt obsolet ”vänsters” kritik av systemet som ”rasistiskt” alltmer saknar grund. Systemet är som sådant färgblint, och det blir alltmer tydligt.
Intressant är då att åtgärdspaketet innehåller starkt ökade resurser till just IMF, som tidigare spelat en viktig roll i USA:s globala politik. Inte minst var IMF och Världsbanken ökända i spåren av skuldkrisen för sina krav på att u-länder, och tidvis även i-länder, i kris skulle föra en nyliberal politik som slog mycket hårt mot de fattigaste och mot nationalstatens suveränitet. Frågan är därför om paketet är så nyskapande som det tycks, eller om USA planerar att behålla kontrollen. Frågan är naturligtvis också om man inte nu lägger grunden för en framtida skuldkris.
Mot en global keynesianism?
Man kan också notera att den rena nyliberalismen idag gjort fullständig politisk bankrutt. Under 1980- och -90-talen spelade den en viktig roll för att trycka tillbaka befolkningar som ställde lite väl fräcka krav på överheten, och som behövde uppleva nedskärningar och massarbetslöshet för att lära sig veta hut (något som utan problem kan beskrivas som klasskrig uppifrån). Idag hotar dess arv och övertron på ”marknaden” systemet som sådant, genom den kris som en oreglerad finansiell spekulation oundvikligen leder till. För att rädda den globala marknaden måste G20-ledarna därför tygla den något, vilket man tycks planera att göra genom att bland annat föreslå makroekonomiska stimulanspaket, reglera finansmarknaden, och på något vis åtgärda skatteparadisen.
Vissa likheter finns alltså med den gamla keynesianismen, som dock tillämpades i nationalstaten. Frågan är därför hur det kommer att fungera på en global nivå. När blandekonomisk politik tillämpades i en nationalstat kunde staten omfördela medel från rika till fattiga landsändar. När detta istället ska ske på en global nivå, blir det istället genom lån detta sker, och det finns en stor risk att konkurrensen mellan de ledande nationerna leder till att de försöker tillskansa sig fördelar på de andras bekostnad. Detta har hänt tidigare, och med en svag hegemon som inte kan backa upp överenskommelsen är det troligt att det sker igen.
Det är därför troligt att G20-avtalet inte blir så effektivt som man planerat. G20 saknar också den ideologiska legitimitet som nationalstaten hade i befolkningarnas ögon, och inte minst det samspel mellan politiker och folk som var en del av legitimitetens grundval. Som högerradikal åser man därför paketet med blandade känslor. Det är positivt att den rena nyliberalismen nu gjort slutgiltig bankrutt, men vad gäller försöken att mildra krisen genom globala avtal är de varken särskilt demokratiska eller särskilt troliga att lyckas.
Ritualiserade kravaller
Intressant som fenomen är också de kravaller som numera åtföljer varje internationell konferens. På ett plan kan man ha en betydande sympati för de krav som framfördes i demonstrationerna i London, som att stoppa kriget eller att göra mer för klimatet. Samtidigt är dessa återkommande kravaller ett märkligt fenomen, som väl närmast kan beskrivas som det demokratiska systemets dödsryckningar. Några realistiska möjligheter att faktiskt ta sig genom polisens avspärrningar har man inte, och fientligheten är heller inte så allvarlig att man har några planer på att ta död på ordningsmaktens företrädare. Vad man alltså de facto åstadkommer är några rader eller sekunder i media, där ens ritualiserade våldshandlingar dessutom stjäl utrymme från de mer fredliga grupper som vill framföra, mer eller mindre, samma budskap. Ett rationellt handlande tycks det alltså inte vara, utan förklaringarna till det hela får troligtvis med den gamle amerikanske socialisten Christopher Lasch sökas i dagens narcissistiska personlighetstyp och demokratins död (G20 kan nämligen kallas många saker, men befolkningarnas inflytande kan på sin höjd beskrivas som indirekt).
The degeneration of politics into spectacle has not only transformed policy making into publicity, debased political discourse, and turned elections into sporting events in which each side claims the advantage of ”momentum”, it has also made it more difficult than ever to organize a political opposition. When the images of power overshadow the reality, those without power find themselves fighting phantoms. Particularly in a society where power likes to present itself in the guise of benevolence – where government seldom resorts to the naked use of force – it is hard to identify the oppressor, let alone to personify him, or to sustain a burning sense of grievance in the masses… The delusion that street theater represented the newest form of guerilla warfare helped to ward off an uneasy realization that it represented no more than a form of self-promotion… we are driven to conclude that they embraced radical politics in the first place not because it promised practical results but because it served as a new mode of self-dramatization.
– The Culture of Narcissism
Om skribenten: Joakim Andersen
