Den kulturmarxistiska revolutionen – Del 1

Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, PK, Samhälle

Googlar man på ”kulturrevolution” får man nästan bara resultat om Maos kulturrevolution i Kina på 1960-70-talet. Många sidor beskriver till och med händelsen som Kulturrevolutionen i bestämd form, som om den vore den enda, och det är med Mao som ordet associeras. För de flesta människor har därmed ordet ”Kulturrevolution” en negativ klang. Ordet associeras med de brott mot mänskligheten som kommunisterna begick samt förstörelse av traditionell kinesisk kultur.

En annan känd kulturrevolution är den Islamiska revolutionen som pågick i Iran åren efter Ayatollah Khomeinis maktövertagande 1979. Denna revolution var av motsatt karaktär till den i Kina då den iranska kulturrevolutionen istället innebar en återgång till traditionell islamisk kultur, även om detta är en förenkling. Exempelvis blev Iran en republik från att ha varit en monarki, vilket gör jämförelsen haltande.

Det de flesta inte vet, eller i alla fall inte förstår, är att den kanske största kulturrevolutionen som någonsin ägt rum genomförts i Västvärlden. Den har genomförts helt fredligt och knappt utan att någon kunnat lägga märka till den. Den har inte ägt rum genom tvång utan genom att en politisk minoritet lyckats organisera sig såpass väl att den skett nästintill outtalat. Jag talar givetvis om den Kulturmarxistiska revolutionen. Skeendet kallas vanligen för Marschen genom institutionerna.

När, var och hur denna revolution ägt rum är svårt att säga exakt då den skett över en längre tid, med rötter i 1920-talet (Adorno m.fl.), och på många olika platser i Västvärlden. Hur det gått till i praktiken är inte heller särskilt lätt att sammanfatta, om det skett organiserat eller om utvecklingen varit organisk. En viktig aktör var oavsett den västtyske marxisten Rudi Dutschke som i slutet på 1960-talet åkte runt till olika universitet och populariserade kulturmarxismens idéer. Det var också Dutschke som spred uttrycket ”Den långa marschen genom institutionerna” även om han inte var upphovsmannen bakom begreppet.

Som tidigare nämnts är det svårt att tillskriva den Kulturmarxistiska revolutionen något speciellt startår. Däremot kan man säga att revolutionen startade efter Första världskriget och den Ryska revolutionen, alltså är vi inne på sent 1910-tal eller tidigt 1920-tal. Det var nämligen under denna tid som marxismen började ändra karaktär från att ha varit en kamp mellan proletärer och kapitalister till att bli en kamp mellan det traditionella Västerlandet och diverse anti-ismer.

Det som sådde fröet till denna nymarxism, den tragiskt nog kanske mest framgångsrika ideologin i modern tid, var den Ryska revolutionen. Det som först började som en enorm seger för marxismen gick efter ett tag över till självrannsakan. Givetvis var segern i Ryssland en stor framgång, men händelserna däromkring hade också slagit hål på den teori som den tidens marxister byggde sin strategi på. Det tidiga 1900-talets marxister ansåg att en revolution stod inför dörren, att alla Europas proletärer, när tiden var inne, skulle resa sig mot kapitalet och utlösa en världsrevolution. Istället utbröt det dittills största broderkriget världen någonsin hade skådat. Istället för att plocka fram högaffeln och störta sin regim valde Europas proletärer att ta till vapen och kriga mot varandra. Marxisterna hade underskattat vikten av patriotism, religion och kultur i de europeiska samhällena. Europas folk drevs inte av materialism utan av mer abstrakta, andliga, ting.

En tidig teoretiker kring detta var den italienska kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) som under sin tid i ett av Mussolinis fängelser arbetade fram de första teorierna kring det som skulle bli kulturmarxismen och Frankfurtskolan. Gramsci ansåg att roten till att den väpnade revolutionen ej var möjlig hade kulturella och religiösa orsaker. Utifrån bland annat Antonio Gramscis, Theodor Adornos och Herbert Marcuses verk har teorier som feminism, ”antirasism”, postkolonialism vuxit fram.

Kortfattat kan man säga att den äldre marxismen bygger på idén om att samhället drivs framåt av kampen mellan proletariatet och kapitalet. Nymarxisterna/kulturmarxisterna tog denna konfliktidé med sig när de sedan skapade sin ideologi men lade mindre tyngd vid klasskamp och lät istället kampen stå mellan det traditionella Västerlandet (inklusive aktörerna bakom det) mot grupper som vänstern ansåg vara/är förtryckta (t.ex. kvinnor, icke-vita, religiösa och etniska minoritet m.fl.). Enligt kulturmarxisterna handlar feminism om kampen mellan kvinnan och ”patriarkatet”. ”Antirasism” handlar om kampen mellan de ”förtryckta” svarta och de förtryckande vita. Fler exempel finns.

Det gemensamma för alla de kulturmarxistiska teorierna är en fientlighet mot allt som är traditionellt västerländskt, oavsett vad det handlar om. Som en del i detta angrips också den vita, ofta kristna mannen, Västerlandets främste försvarare. Inte sällan tar sig kampen mot det västerländska sjuka uttryck i form av prideparader, menskonst, ”fittsommarstångar” och andra former av degenererade uttrycksformer. Det som bara för några decennier sedan kunde anses vara uttryck för psykisk sjukdom är idag naturligt och något som bör uppmuntras samt finansieras med skattebetalarnas pengar.

Men hur var egentligen den kulturmarxistiska revolutionen möjlig, och hur gick den till i praktiken? Det kommer del 2 att handla om.

Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.

Pin It
  • Parsifal

    Överskådligt och bra, ser med förväntan fram mot del två. Apropå degeneration och normalisering av abnormiteter så känns det som att det är en naturlig konsekvens av att vi nu lever i marxismens tredje stadium med alla dess avläggare. Exemplet ovan med ”fittsommarstång” visar inte enbart på förfall utan även på avsaknad av bildning. För inte allt för länge sen var det känt att majstången symboliserade himlens förening med jorden (moder jord). En ”fittsommarstång” blir i ljuset av detta fullständigt poänglös och visar på den kulturskymning som i stor utsträckning präglar vår samtid.

  • Palnatoke

    En viktig artikel i ett ämne som alla borde fördjupa sig i. Det kanske tas upp i del 2 men jag skulle vilja lägga till en faktor som gjorde att kulturmarxismen kunde konkurrera ut den ”ordodoxa” marxismen. Karl Marx fick nämligen fel på ytterligare en punkt. Istället för att produktivkrafterna nästan helt skulle komma kapitalisterna till godo som Marx förutspådde så fick alla samhällsklasser del i välståndsökningarna. Åtminstone fram till 1970-talet när skuldsättningen tog fart på allvar.

  • Odysseus Ingen

    Jag vet att jag riskerar mycket skit för att jag skriver detta, men sanningen måste ändå fram. Kulturmarxismen är inte kulturrötans i västs yttersta orsak, utan en specifik form av kulturröta. Ni på Motpol har ju förövrigt redan publicerat en recension av Nordaus Entartung, och vad man lär sig av den är att tendenserna vi ser idag och som oftast enbart tillskrivs kulturmarxismen fanns redan 1892, det vill säga närmare tjugo år innan Frankfurtskolan och ryska revolutionen ens var påkomna. Detta betyder inte att jag likt dem på counter-currents helt förnekar kulturmarxismens betydelse, för nog var allt Gramsci och Frankfurtskolan viktig i det teoretiska formulerandet av 68-vänsterns ideologi.

    Men att ge dem hela skulden för kulturrötan i väst är dock att blunda för andra processer och rörelser som hade minst lika stor betydelse. Den kanske främsta var TV-mediet, universitetsreformerna efter kriget och diverse kontinentala filosofier (främst värd att nämna är existentialismen i sammanhanget).

    Att ge Rudi Dutschke rollen som den stora spridaren av ideologin är också helt anakronistiskt, för den hade nämligen börjat spridas till massorna långt innan han flyttat till väst. Medborgarrättsrörelsen i USA hade ju redan beskrivits i enbart positiva ordalag i all betydelsefull västerländsk media redan under femtiotalet, och i och med detta var det ett ytterst kort steg för medierna att ta ställning för den ännu mera antivita black-Power rörelsen. Inflytelserika vänsterfigurer så som Sartre hade förövrigt också uttryckt sitt stöd för antivitismen redan under femtiotalet, så om man vill peka på en spridare av kulturmarxism är det snarare honom än Dutschke man bör peka på.

    Förövrigt tycks skribenten bakom denna artikel inte förstått att det var främst på de amerikanska universiteten (om än absolut inte enbart) kulturmarxismen utvecklade sig till genus-, queer-och ”vithetskritisk” teori och allt annat äckligt som vi förknippar strömningen med idag. Möjligen är det skribentens amerikakärlek som får honom att underskatta USAs roll i det hela, och för honom rekommenderar jag därför denna dokumentär i tre om landets roll i det hela.
    https://www.youtube.com/watch?v=_JmNv7wLvDk https://www.youtube.com/watch?v=bXdkY2FyWAw https://www.youtube.com/watch?v=yAgUtlX7EC4 . Och visst överdriver Benoist en hel del i dokumentären, men nog finns det ändå mycket sanning i den.

    Så mitt budskap är alltså att kulturmarxismen är ett syntom för en sjukdom snarare än viruset som låg bakom sjukdomen.

    • The Swedish Paleocon

      Hej!
      Tack för en intressant kommentar. När jag skriver om Dutschke menar jag att han var EN av de stora spridarna av Frankfurtskolans idéer. För övrigt är jag mycket medveten om betydelsen av de amerikanska universiteten när det kom till kulturmarxismens utbredning, något del 2 delvis kommer att handla om.

    • zeno

      tänker titta på den länkade serien imorgon – tackar för tipset

      antar att du kikat på BBC-serien ”century of the self” som jag anser på ett ypperligt sätt tar upp det som skedde i västvärldens ledande nation och som sedan spreds vidare

      teorin bakom var tydligen att människor internaliserar den maktstruktur de lever i och lämnar den i arv till kommande generationer – för att bryta re-genereringen av maktstrukturen – ”mauer im kopf” – så behövs ett nytt perspektiv

      genom droger och grupptryck ska så individen bibringas detta nya – detta ”homo sovjeticus” – och samtidigt som de befriats från sin tidigare internalisering ska sen dessa befriade i avantgardet bygga det nya samhället – a ”brave new world” – ungefär så

      problemet är väl bara att man ersätter den gamla muren med en annan fast ny typ av stängsel – ”same same but different” som det brukar sägas

      men fråga vilken marknadsförare som helst – signalordet ”nyhet” attraherar kunder och inte minst köpgalna fruntimmer- som är beredda att betala mer för samma eller en sekunda vara – för man vill ju inte verka eller misstänkas vara mossig…

      länk till century of the self
      https://www.youtube.com/watch?v=DnPmg0R1M04

  • Jordan Peterson menar att den snarare är de franska postmoderna filosoferna (Derrida, Lacan, Foucault) som ligger bakom det accelererade vansinnet.

    https://www.youtube.com/watch?v=tFk4335S2Bs

    • Parsifal

      Det ena behöver inte utesluta det andra. Företeelsen är uppenbarligen komplex och svåranalyserad. En del anser att postmodernism (och en del andra -ismer) är marxismens tredje steg.