Ibland förstärks filmscener av musiken så till den grad att man omedelbart vill veta vad verket heter och vem som skrev det. Det hände mig när jag såg A Clockwork Orange och nyligen då jag bestämde mig för att se The Wolf of Wall Street. Stanley Kubrick och Martin Scorsese har förstått musikens betydelse för filmen, och båda har de tagit hjälp av Henry Purcell.

Den engelske barockkompositören dog blott 36 år gammal men då hade han å andra sidan skrivit musik i mer än ett kvarts sekel, alltså sedan barnsben. Purcell präglade Englands musikliv under den senare delen av 1600-talet, men har satt sina spår även i filmhistorien. Kubrick använde en syntetiserad version av den sorgemarsch som kompositören skrev till drottning Marias begravning 1695, samma år som han själv dog. Scorsese tog hjälp av en aria från ett av Purcells mest kända sceniska verk King Arthur. I tredje akten i denna semiopera vädjar kylan om att få återvända till jorden.

Intressant nog är drogerna centrala i dessa båda filmscener. På Korova Milk Bar beställer Alex och hans vänner varsin spetsad mjölk, och i Scorseses film går Donnie igång på ludes. Purcells musik är onekligen så berusande att den passar perfekt i sådana sammanhang.

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Han har även studerat internationella relationer och gör därför gärna utrikespolitiska betraktelser.